När det närmar sig. Kod genomskinlig gäller.

Så är det dags.
Min geléaktiga vän dök upp i eftermiddags.
Ungefär en vecka tidig. Men inte oväntad. Egentligen.
Den omisskännliga ökningen av sexlust när ägglossning är på g har inte gått
att ta miste på. Den här gången heller.
Så tidig ja. Oväntad nej.

Jag hade just lagt på luren efter ett kul samtal med min vän Anette.
Vi hade putsat lite på planen att jag kommer ner till henne och Kristian inför
Danmarksresan, och där inväntar den efterlängtade ägglossningen i lugn och ro.
Det sista vi sa till varandra var att vi skulle höras efter helgen,
och därmed göra klart detaljerna inför mitt uppdykande i huvudstaden planerad
till i mitten av nästa vecka.

5 minuter efter avslutat samtal skickade jag den här bilden till henne.
(Det kändes som en självklarhet. 🙂 Jag gillar att jag har luttrade vänner…)
Och meddelade att jag dyker upp redan på lördag.
Ni som hängt med ett tag kanske minns vad denna geléhärlighet betyder.

(Meddelandet innehöll också en utläggning om hur min panik just uppgraderats till en
sådan som får mig att vilja dricka 40-procentiga drycker i mängder.)
Hon är ju en skön jäkel, så hon ringde upp och konstaterade att Kristian gjort ett
väldigt bra val som köpt extra mycket kött just denna helg.
Eftersom det visar sig att vi träffas redan i helgen och därför kommer att få chansen
att grilla och umgås i deras mysiga sommarstuga.

Nu när eftermiddagen övergått till kväll har paniken lagt sig.
I morgon är det skarpt läge. I det avseende att jag lämnar stan för ett tag.
Jag vet inte för hur länge eftersom allt hänger på när jag får ägglossning.
Och hur jag ser ut i livmodern när jag väl har ägglossning.
Jajamän, det räcker nämligen inte med att ha ägglossning.
Utan väl på Sellmer Klinik kommer man att titta på min livmoders väggar.
De ska nämligen vara i ett visst läge.
Jag förstod övergripande vad det handlar om, men skulle jag försöka formulera det
här skulle jag låta som jag inte greppat just något.
Jag gör ett litet försök, funkar inte det får vi alla ha förtröstan
i att jag åtminstone själv anser mig ha förstått delar av det hela. 😉

Man söker en viss struktur på livmoderns väggar, en viss slemmighet också.
(Herregud, jag låter verkligen helt sinnessjuk här, men det är ungefär vad
det handlar om, förutom att hon på Kliniken sa det med betydligt vettigare ord.)
Det är galet mycket som ska klaffa för att det ska bli ett barn nio månader senare.
Ju mer jag läser om hur barn bli till så inser jag att barn sannerligen är mirakel.
Och inte endast för att de är sina föräldrars absoluta livs kärlekar,
utan rent för den biologiska biten, vars komplexitet sannerligen inte går av för hackor.
Så mirakel, absolut!
Ägget måste inte bara bli befruktat, det måste också fastna i livmoderväggen.
Annars inget barn.
På kliniken inväntas alltså läget då min kropp är som mest mottaglig för att få alla
dessa moment att stämma.

När min geléaktiga vän dyker upp brukar det vara mellan 1-3 dagar innan
ägglossningstestet visar positivt.
Jag åker till södern i förhoppning att min kropp ska fungera så även denna gång.
Gör den inte det, tja då har jag fått en trevlig helg med riktigt roliga människor.
Inte orsaken till min resa, men sannerligen en mycket trevligt pluseffekt som
jag ser fram emot. 😉
Mitt mål med resan är givetvis att bli mamma om nio månader.
Utan tvekan.
Jag vet att det inte går så enkelt givetvis.
Men målet är tydligt.
Om det lyckas den här första gången vet jag om några veckor.

Jag tar nattåget ner till södern i morgon kväll.
Beroende på vad ägglossningstestet visar i morgon bitti avgörs om jag bokar mig direkt
till Köpenhamn eller om jag tar Norrköping och vännernas stuga direkt.
Ni som känner mig privat vet att jag tycker om att planera och ha koll på saker och ting.
Här är det synnerligen mycket jag inte kan ha kontroll över.
Jag har förlikat mig vid tanken, men kommer aldrig att gilla det.
Jag kommer att resa själv.
Planen var från början att min vän Mona skulle åka med mig.
Hon åkte med mig när jag i våras kollade in kliniken. Vilket var mycket tacksamt.
Hon kan Köpenhamn väldigt bra, samt att hon både förstår och pratar
det där språket som jag för mitt liv inte greppar.
Samt att det var väldigt kul att få chansen att hänga med henne i några dagar.
Hon fick vara en massa saker den resan. Vän, moraliskt stöd, extra öron och guide.
Vi har dock kommit fram till att vi åker båda två nästa gång istället.
Det passar livsmässigt bättre än att åka båda nu.
(Och ja, rent statistiskt är det risken överhängande, läs förkrossande, i favör till
att det blir fler försök. Endast 7 % blir gravida vid första inseminationsförsöket
när man är 40 år. Det går inte blunda för den siffran.
Men jag tänker likafullt, att jag kan vara en av de som är 7-procentarna i statistiken. Faktiskt.)
I vilket fall, blir det fler försök i höst kommer min vän att ha hunnit
flytta hem till Laholm från Norge.
Och Laholm ligger närmare Köpenhamn än vad Skellefteå ligger Umeå.
Vilket är ultimat.

Det är egentligen helt sjukt hur bra vänner jag har.
Det är omöjligt att inte påminnas om det när jag tänker på hela den här perioden.
På hela den här cirkusen som för tillfället är mitt liv.
Jag har dem med mig hela vägen.
I olika skeden av resan, i olika skepnader.
Med en kärlek för mig.
Jag kan liksom inte förstå hur det är möjligt.
Jag har funderat över det i många år, och aldrig kommit fram till något vettigt.
De tycker om mig. På samma sätt som jag tycker om dem.
Är det så vänskap är?
Den innerliga, den tillåtande, den kravlösa, den varma, den ömsesidiga?
Som välkomnar mig med öppna armar när jag behöver någonstans att bo, som följer
med mig mig till Köpenhamn, som pratar med mig i telefon, som möter mig
för lunch, som promenerar med mig, som låter mig vara en i familjen.
Som skrattar, gråter, lyssnar och gör galna saker ihop med mig.
Vi är alltid på varandra sida. Så enkelt är det bara.
Jag har inte behövt fråga en enda gång, mina vänner har varit före mig hela
vägen gällandes den här galna cirkusen som inleddes i höstas.
Jag chockas nästa. Eller vänta, jag chockas. Punkt.
Mina vänner.
Jag har sagt det förut, och jag vill verkligen säga det igen.
Det är riktigt grymma människor jag har omkring mig.
De bästa någonsin faktiskt.
Samt en hel del riktigt jäkla fina människor utanför kretsen av mina
närmaste vänner, som på alla tänkbara och otänkbara roliga och underfundiga
sätt berikar mitt liv.

Så denna helg lämnar jag alltså staden på lite obestämd tid.
Jag ser fram emot att få stifta bekantskap med ett gäng riktigt prima spermier i Danmark. Håll för tusan tummarna för er Cicci är ni snälla!
Samt spendera kvalitetstid med vänner.
Jag hoppas det sista av oron jag känner kommer att lägga sig under tågresan ner.
Den är som bekant lång och det finns gott om tid att lyssna på bra musik samt
känna in den kommande situationen.
Gott om tid att varva ned, fokusera och göra sig redo. Tänker jag. Hoppas jag.