Det är något med hur man säger det.
Samma ord, men olika tonfall. Kanske.
Samma ord, men med annan bakgrund. Eventuellt.
Jag syftar på slemmiga människor.
De där som framkallar en krypande obehagskänsla hos en själv.
Det är inte orden i sig.
Jag har umgåtts med ”grovarbetare” i hela mitt liv.
Jargongen är rå, hjärtlig och ofta sexuell.
På ett roligt sätt. På ett galet sätt.
På ett sätt som får mig att skratta.
Men, så möter jag personer som skämtar med samma ord.
Men av någon anledning framkallar en obehagskänsla, istället för skratt.
Känslan är smulans diffus i början.
Jag tänker att jag känt fel.
Varningsklockan som ringer i huvudet har helt enkelt gått
igång av fel anledning.
Så händer det igen.
Vid nästa tillfälle vi ses.
Samma sak, obehagskänslan trycker till i magtrakten.
Då vet jag att det inte är en slump att mitt varningssystem gått igång.
Då vet jag att jag kände rätt redan vid förra tillfället.
Jag har funderat på det mycket.
För det hände senast i söndags.
Träffade på en man, som varenda gång jag pratar med honom, framkallar detta.
Han är hur trevlig som helst. Pratar glatt och är social.
Men sticker in ord och meningar, som ur en annan persons mun,
hade fått mig att skratta, nu får mig att blir väldigt vaksam.
Hans sätt att säga det,
Det skapar en krypande, varnande känsla i min kropp.
Skämten är inte riktade mot mig på något vis.
Absolut inte.
Det är gubbsjuka skämt, men det är inte av den anledningen
det varnar i mig.
För sexskämt är vardagsmat, gubbsjuka sådana, likadant.
De kan få mig att skratta så jag gråter.
När det sägs av folk med självdistans.
Men i vissa fall, som med denna man, då finns det en underton,
som gör att hans skämt inte känns som skämt.
Det känns som han skulle fullfölja dem, om han fick möjlighet.
Det är därför det kryper i min kropp.
Han är en halkig och slemmig typ.
Glad och trevlig, förvisso.
Men likafullt.
Något i hans skämt är inte skämt.
Åtminstone går mitt larmsystem igång, varenda gång jag pratar med honom.
Förr eller senare under ett samtal med honom så kommer han att säga
något som känns galet fel.
Och ruskigt slemmigt.
Jag är medveten om att mitt system har en tendens att gå igång
lite för hårt.
Vissa saker fastnar jag på och tar mig inte runt, så att säga.
Jag är också medveten om att jag är färgad i denna fråga, vilket
gör att mitt larmsystem inte är korrekt.
Denna man kanske inte är slemmig.
Utan bara väcker den känslan hos mig.
Det är jag klart medveten om.
Men likafullt.
Varje gång jag försöker bortse från det hela, och tänka att han är
en trevlig prick, kommer känslan likafullt när han berättar något han
gjort eller varit med om.
Mitt larmsystem leder mig fel ibland.
Min bakgrund vrider det galet.
Jag kan utan problem vara trevlig mot honom, när han dyker upp.
Däremot sätter jag mig aldrig ner.
Utan befinner mig alltid ståendes. Redo att gå.
Vilket jag oftast också gör.