När det uppenbara förvisso är uppenbart. Men inte på det sätt jag tänkt mig.

Jag är svartsjuk.
Jag är känd (ökänd) för min svartsjuka.
Alla vet hur jag är.

Det visste jag också.

Tills jag började bena i det.
Fick hjälp att bena i det. På Kliniken.

Helt plötsligt fick jag en chans att kartlägga det med andra ögon.
Den här gången sett med ögon som förstår något om mönster.
Andras och mina.
Som krockar.

Jag, som i mångt och mycket är en social katastrof, som inte har en susning
om hur man tar plats socialt, minglar eller umgås.
I kombination med Jörgen, som förmodligen kom fullfjädrat social direkt
ur sin mammas mage.

Krocken blev enorm.

Det som ändå varit mest förödande i denna härva är min syn på mig själv.
Som omöjlig att älska.
Som någon som ska vara jävligt tacksam för att jag hittat någon står ut med mig.
Som kanske rent av gillar mig.

Så min sociala icke-kompetens ihop med min icke-existerande känsla av
ett egenvärde… ihop med honom… ja ni kan ju tänka er själva.

Kombinationen blev en smula… märklig.

Vänta, låt mig klargöra en sak.
Jag kan visst bli svartsjuk ibland. Inget snack om den saken!
Jag har gjort en hel del som jag sannerligen inte är stolt över.
Sådant som jag knappt kan prata om, för jag skäms så enormt.
För några år sedan var jag i en kraftig svacka, och var mycket osäker
på en tjej i Jörgens närhet, vad hennes intention med honom var osv.
Jag bar mig illa åt.
Till henne skickade jag ett kort, där jag bad om ursäkt för att jag
betett mig som en osäker idiot.
Hon är en cool och jäkligt trevlig tjej, hon tog det hela med ro.
Så J, om du läser detta, tack än en gång för att du godtog min ursäkt!

Så självklart, jag är inte alls lugn och tillfreds med alla situationer
jag möter, långt ifrån.
Det finns rätt många historier om mig på det här planet som cirkulerar,
och jajamän, en del av dem är i allra högsta grad sanna.

Men tillbaka till mönster som krockar istället.
Där hittar vi de mer intressanta bitarna.

Jag fick hjälp att se det mer för vad det är.
Min svårighet att tro att någon, på allvar, kan tycka om mig.
Min erfarenhet av det motsatta könet.
Ni vet dem jag absolut inte är vän med, och på inget sätt vill ha i mitt liv.
Karlar, det blir bara skit av allt. De gör illa.

Så träffde jag Jörgen.
Han hade väldigt många tjejkompisar även när jag lärde känna honom.
Så inget nytt under solen där.
Jag kan bara konstatera såhär dryga 10 år in på vårt förhållande att jag
inte känner någon kille som har så många tjejkompisar, som han.
Han pratar med dem i telefon, sms:ar, äter lunch ihop och liknande.
Det i kombination med att han är ett socialt underverk.

Han tycker verkligen om andra människor. Han kan prata med alla han träffar.
Han lyckas liksom alltid hitta något att prata med den andre om.
Gammal som ung, kille som tjej. Jag menar, han skulle utan tvekan kunna
konversera med en sten. Och både han och stenen skulle stortrivas.

Jag förstår precis varför jag tokföll för honom!

Till sin läggning är han dessutom oerhört positiv.
Han går igång på att skämta med andra, att få andra att dra på mungiporna.
Det i kombination med en djärv fräckhet, ja det kan ju inte
annat än att bli både galet och roligt.

Han och jag är med andra ord krasst sett, motpoler.
Jag tror det är det som gör att vi passar varandra.
Vi kompletterar varandra, liksom.

Så där har vi alltså Jörgen, som är social, skämtar med folk, drar
skämt med en rejäl glimt i ögat, och får folk att trivas.
Han ”busar” med folk, särskilt med tjejer.
I kombination med hans finfina förmåga att faktiskt fysiskt röra
människor på ett helt naturligt sätt, bli detta en klar attraktionskraft.
Han har inga som helst problem med att knyta nya kontakter genom
att ta någons telefonnummer eller ge ut sitt eget.

Som jag ibland, mer förr än nu, misstog för något annat.
Som att han faktiskt flirtade med andra tjejer.
Det gör han absolut, men han gör det med karlar också.
Högt och lågt.
Han mår fantastiskt bra av det.
Av uppmärksamheten och glädjen han ger och får tillbaka.

Vi har pratat om det här många gånger.
Att vi är som natt och dag.
De brukar vara roliga diskussioner, när vi pratar om
hur olika vi fungerar.

Sedan så ”faller” en del för honom, i och med att han är så öppen,
glad, social och får människor att känna sig sedda.
Han har aldrig haft några bekymmer på kvinnofronten.
Vilket jag mycket väl kan förstå.

På det hela stora kan jag känna att jag fått distans
till den jag, som är känd för min svartsjuka.

Men absolut, när han pratar med tjejer som jag inte själv känner,
utan bara har ett namn på, så kan det absolut dra över mig,
den där känslan.
Men som mer är en känsla av att vara utanför.
En känsla av att så gärna vilja vara medräknad.

Och den känslan, den känner jag igen, och vet vart den kommer ifrån.

Vilket gör det hela så mycket enklare att förstå.

Nu vet jag vad svartsjuka, i mitt fall, till stor del handlar om.