När det uteblivna river sönder mig.

”Hallå”, ropar jag rakt ut i luften som hälsning, där jag just kommit in i hallen.
J:s skor står där, jag tänker att han nog är inomhus.

Inget svar.
Inget konstigt med det, han har många par skor, han är alltså ute på gården någonstans.

Jag tar med mig matkassarna och fortsätter in i köket.
Stelnar till lite, liksom tvekar.
Han sitter vid bordet, med datorn framför sig.

Jag säger ”hej” igen, medans jag fortsätter in i köket.
Han svara inte. Han tittar inte upp.
Jag har inte sett honom på hela veckan.
Jag tittar lite försiktigt på honom.
Tänker på hur vacker han är.

Jag känner hur något i magen svider lite. Det klämmer liksom till.
På det där stället där min ångest känns som mest tydligt.
Jag sväljer, för jag har blivit torr i munnen.
Vänder ryggen åt honom och börjar plocka in maten i kyl, frys och skafferi.
Känner att mina rörelser är snäva.
Jag håller armarna så nära kroppen jag kan.
Jag rör mig så lite som möjligt.
Jag tittar på honom lite i smyg.
Är han arg?
Eller irriterad?
Sa jag något fel?
Är han irriterad på mig?

Jag börjar känna mig ordentligt nervös nu.
Har packat in varorna klart.
Vill egentligen sätta mig vid köksbordet, där han sitter.
Men nej, jag kanske stör.
Han ser inte ut att vilja bli störd.
Om jag sätter mig där irriterar jag nog honom bara.
Vilket jag inte vill.
Är han sur på mig eller?
Vad pratade vi om sist vi hördes? Nej, inget konstigt i det samtalet.

Jag står där i köket, vet inte riktigt vad jag ska göra av mig själv.
Pulsen är lite för hög. Munnen är fortfarande torr.
Jag lyckas inte stå still. Kroppen har ett enormt behov av att röra sig.
Jag går tyst in i vardagsrummet.
Låtsas titta till blommorna lite.
Fortfarande inte ett ljud från J.

Jag går in på toan.
Sätter mig, fastän jag inte är kissnödig.
Sitter där mest för att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Funderar hela tiden på vad jag gjort för fel.
Varför verkar han missnöjd?
Eller är det bara jag?
Ja, så kan det ju vara. Så måste det ju vara.
Det är jag som är nojjig.
Klart han inte är arg eller sur på mig.
Varför skulle han vara det?
Skärpning Cicci.

Jag ler lite för mig själv, men ögonen som möter mig i spegeln ler inte.

Jag tar ett djupt andetag låser upp toalettdörren och går ut i köket igen.
Ingen reaktion.
Jag går ut på altanen.
Står där, för jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Det känns inte riktigt bra.
Är han irriterad på mig trots allt?

Jag hör honom vara på väg ut.
Jag vänder ryggen mot dörren, låtsas titta på något åt just det andra hållet.
Håller andan.
Kommer han att passera mig utan ett ord?
Jag stålsätter mig för det.

Väl ute på bron säger han glatt ”jag tror jag ska ta och klippa nu”.

Jag vänder mig om, ler och säger ”okej.”
Jag ler för att jag känner mig lättad. Så oerhört lättad.
Jag känner mig glad.
Han är inte arg på mig.
Han är inte irriterad på mig.
Han lät som vanligt. Han är alltså på bra humör.
Tack och lov.
Jag har inte gjort något fel.

Herregud Cicci, du är så djävla nojjig. Skärpning.
Du måste verkligen sluta inbilla dig saker alltså.

Han startar gräsklipparen.
Jag går in i huset, glad som en lärka, som om jag skulle kunna omfamna hela världen.