När fel känns rätt.

Jag har, som en del av er kanske läst här, börjat fundera i banor om att skaffa hund.
Lekt med tanken lite, kan man säga.
Inget definitivt, utan låtit tanken, funderingarna komma och gå.
Liksom plöjt igenom en massa; hur? tänk om? men?

Igår förstod jag vilken typ av hund jag vill ha.
Australisk terrier.
Och då ska vi vara helt på det klara att jag egentligen inte gillar små hundar.
Och vad det gäller utseendet är terriern inte någon ras som tilltalar mig.

Ändå föll jag pladask för denna uberfina hund.
Det lilla jag hann se av henne var att hon var social, tillitsfull och glad.
Jag fick veta att trots sin litenhet gillar rasen mycket motion, likväl som den gillar soffhäng.
Det tilltalar mig.
Ett stort plus i kanten är att rasen heller inte löser hår speciellt mycket hår.
Hon låg i knäet på mig och jag hade inte ett hårstrå på mig, vilket för mig är viktigt.
Jag skulle inte fixa en hund som fäller mycket hår.

Hon var alltså inte någon hund som skulle ha tilltalat mig.
Men tja, efter att ha träffat henne så vet jag helt plötsligt vilken ras jag vill ha.
Om hon är typisk för den, alltså.

När jag tänker mig hund är min filosofi att jag skulle vilja ha en hund som
jag kan ha med mig överallt.
När jag är ute och går, när jag hälsar på andra människor och så vidare.
Det är liksom en självklarhet att den ska följa med mig när jag ska någonstans.
Såvida de jag besöker inte är allergiska givetvis, jag vill ju liksom inte tortera
folk med min hund.

När jag träffade Allie igår tänkte jag att det här, det här skulle mycket
väl kunna vara en sådan hund.

Spännande.

God torsdagsmorgon på oss alla!