Jag fortsätter leva som gömd.
Gjorde ett avstick från gömmandet, till min goda vän Katta.
Vi tog en promenad och bara umgicks.
Det lättade humöret. Just då.
Det var väldigt skönt den tid det var lättat.
Sedan återgick jag till min bubbla. Min grotta.
Fastän jag är helt på det klara med att det här inte är hälsosamt.
Att jag själv skapar den nedåtgående spiralen.
Jag är helt med på det.
Jag vet även vad jag ska göra för att bryta det.
Efter några terminer med grupp i ångesthantering kan jag med säkerhet säga
att jag har en hel del verktyg att arbeta med på den fronten.
Men jag vill inte.
Av någon anledning.
Jag skiter i det. För att vara fullkomligt sanningsenlig.
Jag struntar helt i att hjälpa mig själv.
Kanske mest för att jag vet att jag bara blir tillfälligt hjälpt.
Beslut bör fattas angående mitt liv, och jag orkar inte göra det nu.
Katta satte perspektiv på det här med möjligheter.
Vilket kändes precis lika spännande som skrämmande.
Ett toalettbesök blev resultatet av det samtalet, eftersom min mage la ner totalt.
Det gör den när jag blir nervös. Oavsett om det är något bra eller dålig jag blivit nervös av.
Jag fick en del intressanta infallsvinklar som jag förvisso kikat lite på, men inte vågat göra någon djupare dykning i.
Så under den timme vi sågs, kändes livet på något sätt hoppfullt.
Nu är jag tillbaka till det läge där persiennerna är neddragna, jag tuggar frenetiskt
på tuggummi, går i kläder som gör mig totalt androgyn, eller egentligen, totalt manlig.
Jag har märkt att när jag inte är i bra skick så tas allt kvinnligt, hur litet de än må vara,
helt bort ur min repertoar.
Jag blir manlig. Eller i bästa fall androgyn.
Konstigt…
Jag får en oerhörd lust att supa mig absolut stupfull, umgås med destruktiva människor
och knulla med någon som jag inte känner och heller aldrig ens kommer att känna
igen efteråt.
Jag blir med andra ord på mitt mest destruktiva humör.
Och då börjar jag söka andra destruktiva människor.
Men nej.
Jag är ansvarsfull, åtminstone i viss mån. Som alltid.
Denna behärskade och begränsade Cicci. Alltid.
Jag låter bli alkoholen, jag låter bli de destruktiva människorna och jag låter bli att
lägga mig med någon som struntar fullkomligt i vem jag är.
Men nog är det lockande att få krascha allt i 190 kilometer i timmen.
Men återigen nej…
Jag tar på mig träningsskorna, går en sväng, andas frisk luft.
Dödar mig själv, på ett till synes mer sunt och acceptabelt sätt.
Går hem igen.
Låter fortfarande bli alkoholen och de destruktiva människorna.
Låter bli att dra mig själv i skiten.
Tänker att så länge jag håller mig till detta stadie av ångest och gömdhet,
så är det okej.
Vilket det givetvis inte är.
Men jag vill inte börja röra i det.
Vart kommer det att leda mig?
Just nu känns det nästan för skrämmande.
Jag vill komma åt mina känslor.
Men jag har stängt av.
Jag vill gråta, skrika, få ut ångesten.
Men inga tårar kommer, ingen desperat ångest som får mig att ropa på hjälp,
ingen ilska.
Ingenting.
Förutom självförakt, förresten.
Självförakt, är den känsla som finns.
Den får mig att hantera mig själv med våldsamhet och förakt, den får mig att skämmas.
Skämmas för den jag är.
För hur jag levt mitt liv. För hur jag nu känner mig orolig, rädd och sitter fast.
Allt annat är bortkopplat.
Jag har bara en grundmurad känsla av att jag måste göra en del ordentliga förändringar i mitt
liv för att komma loss.
För att få ut det jag vill att livet ska innebära och vara just för mig.