När grundligt blir viktigt.

Igår smög en rädsla in sig hos mig.
En som jag inte haft tidigare. På allvar.
Den har nuddat vid mig tidigare på ett obehagligt sätt, men inte slagit till
med full kraft.
Så inte nu heller.
Men den är tillräckligt närvarande för att jag inte ska kunna slappna av och
kunna slå det ur hågen.
Vilket jag insåg igår kväll.

Min mens har, som ni vet, tagit semester på okänd ort och på obestämd tid.
Den har hoppat över 3 gånger på 4 månader.
Vilket, som ni alla vet, bekymrar mig.

Jag postade en fråga om andras erfarenheter angående detta på ett gastric
bypass-forum på Facebook.
Ett sådant för folk som varit opererade i minst 4 år, och alltså på
allvar kommit in i sitt fortsatta liv efter en livsomvälvande operation.
Det är inga floskler förekommande där, utan folk är vänliga, förstående,
toleranta och postar inga som helst ”titta-på-mig-vad-jag-har-gått-ned-i-vikt-
bekräftelse-sökande-bilder.”
(Inget fel på de bilderna förvisso, jag förstår absolut att folk vill och behöver
få boosta sin bedrift, helt klart! Men allvarligt, när en grupp liksom svämmar
över av den typen av bilder, då är det inte en grupp som fungerar för mitt syfte.)
Fick en hel del respons på min fråga och det resulterade i en del skrämmande läsning.
Om hur mensen försvunnit några år in på det opererade livet.
Om hur mensen försvunnit och inte kommit tillbaka alls.
Om läkare som står handfallna och inte förstår någonting av vad som
tagit åt patientens relativt nyopererade kropp.

Jag fick även tips om vilka prover jag ska be min läkare om.
Bra forum det där, sansade människor helt enkelt.

Efter den läsningen kände jag mig klart mer orolig än tidigare.
För det här med att mensen försvinner eller blir allmänt ur balans verkar inte vara
ovanligt bland oss gastric bypassopererade.
Alls.

Nu äger jag, tack och lov, inte en hypokondrisk ådra i min kropp.
Jag har alltid varit av den trygga åsikten att min kropp är som den ska,
att den inte kan ha några fel.
Men nu, när mensen alltså uteblir, då är något fel. Eller i alla fall inte helt rätt.
Vare sig jag vill det eller inte.
Jag tänker mig att det kan vara operationsrelaterat.
På vilket sätt vet jag inte, men något med min gastric bypass ligger med här.
Jag är inte underviktig på något sätt, men andra saker rubbas i och med den
här typen av operation.
Vi rubbar kroppens upptag av diverse ämnen.
Vi rubbar även hormonnivåer.
Så en tanke om att det här kan vara operationsrelaterat finns hos mig.
Elle är det stressrelaterat?
Kanske en kombination?
I vilket fall, nu måste jag börja utesluta saker, och det gör jag endast
genom att inte vara min egen läkare, utan att faktiskt kontakta riktiga läkare.

Jag låter även bli att googla på symptomen.
Nej, det skulle kunna göra mig till en hypokondriker på nolltid.

Då jag inte har för avsikt att bara sitta och titta på medans detta problem
tar musten ur mig, har gett mig fan på att styra upp det hela.

I fredags mejlade jag därför min läkare om att få komma på provtagning.
Jag försökte beskriva mitt problem så utförligt som möjligt.
Vilket inte var helt enkelt.
Jag menar, försök beskriva att kroppen känns lite svag och matt bitvis, att
den känns flimrig ibland.
Precis, han kommer förmodligen att undra om jag tagit droger.
Han återkom till mig vid lunch idag och vi pratade igenom situationen.
Jag ska komma dit för provtagning. Tid är redan ordnad.
Att det sedan handlar om mensen och kvinnocykeln gör att det är gyn:s
avdelning, berättade han.
Vilket jag redan listat ut, med hjälp av den gbp-gruppen jag tillfrågade.
Så gyn kontaktades i morse och även där har jag fått en tid hos läkare.
Den ligger dock lite i framtiden, men det kvittar, jag är på banan,
det är huvudsaken.
Kvinnan som ringde mig från gyn lugnade mig något genom att förklara att det inte
i sig är något farligt att mensen uteblir.
Den styrs hormonellt och det betyder inte, per automatik, att det är
något som är fel, inte i min ålder.
Det handlar inte om att jag är på väg in i klimakteriet vid 39 års ålder,
utan hon förklarade det med att i min ålder är det relativt vanligt
att mensen kan börja bli oregelbunden, omän den varit klockslagspunktlig i
ett helt liv innan.
Hon sa att det inte är något problem alls, såvida man inte planerar att
bli gravid.
… vilket jag ju alltså försiktigt drömmer om…
Jag berättade det, och hon bokade in mig hos läkare för undersökning och
provtagning.
Vilket känns väldigt bra.
Jag berättade inget om min gbp i det här läget.
Jag kommer att mejla läkaren innan min tid hos henne om den saken.

Så på det hela taget känns det lite bättre.
Kanske mest för att jag nu bett om hjälp där jag kan be om hjälp.
Jag har liksom gjort det jag kan göra själv.
Och nu är det dags att förlita mig på andra.

Så nej, sitta sysslolös och planlös inför detta har jag inte tänkt göra.
Jag kommer att be om hjälp för att kunna gå grundligt tillväga.
Jag vill inte lämna något åt slumpen.

Men ska sanningen fram så har en viss rädsla smugit sig in hos mig.
En typ av mild fasa.
Det här nya krockar nämligen helt med mina drömmar och de försiktiga funderingar
och tankar om att kunna bli mamma.

Tänk om jag opererat mig infertil…