När ingen får röra.

Jag kramade Jessica och Marielle hej då.
Tackade för en trevlig kväll.
Full med skratt och annat roligt.

Sedan var jag ensam.
Ihop med mina smala ben, de som inte når ihop längst upp.
Jag hörde klackarna på mina stövlar eka mot väggarna.
Jag gick längs gamla Kågevägen.
Den del som egentligen bara heter Kågevägen, men av oss som är
uppväxta på Norrböle, även kallas gamla Kågevägen.

Jag är smal och spinkig där jag går fram.
På tunna ben i mina fina stövlar.
Jag hör mina steg eka i natten.

Hur kan någon någonsin ana att om de så mycket som skulle röra min axel,
skulle de vara döda.
I det läge jag var, när jag gick hemåt, så skulle ingen någonsin få röra mig.

Den som skulle försöka skulle vara död.