Jag känner mig rejält bakis idag.
Ont i huvudet. Ont i kroppen. Ont i magen.
Till det är jag allmänt darrig och skakig.
Törstig något fruktansvärt.
Allt utan att ha druckit en droppe alkohol igår.
Nej hörrni, någon alkohol hade jag inte med mig till stugan.
Det finns inte på kartan.
Av den enkla anledning att det skulle kunna bli ytterligare en spik i den missbrukande delen av mig.
Så nej. Att dricka alkohol när jag är själv existerar inte just därför.
Tack och lov att det finns något jag greppat angående mig själv.
Med Lagets goda hjälp, även där.
Däremot gjorde jag något annat osunt igår kväll.
Förutom att äta stora mängder mjukt bröd och smör alltså.
Den mjuka Kågekakan ni vet, samt en laddning scones.
Ihop med stora mängder Bregott.
Det här har pågått en vecka nu.
Och min kropp är slut.
Mitt humör liksom sinne är svart.
Matmissbruk kallas det.
Jag har ägnat stora delar av mitt liv åt det i olika varianter.
Så även nu.
Det har varit frånvarande under dryga 1.5 år sedan jag gjorde min gastric bypassoperation.
Nu är mitt liv liksom stabilt och avstannat viktnedgångsmässigt, där målet är nått sedan många månader tillbaka.
I och med att ha nått målet minskade drivet och motivationen.
Vilket jag visste skulle inträffa.
Och nu befinner jag mig här, mitt i resten av mitt liv i den här nygamla kroppen och allt som hör till den.
Inte tvärenkelt.
Jag förstår numera precis vad folket på Facebook-sidan för långtidsopererade pratar om.
Jag har blivit långt mer ödmjuk än vad jag tidigare var då det gäller jobbet att behålla en målvikt.
I vilket fall.
Jag har överätit rejält i en veckas tid nu.
Därför åkte jag till stugan igår.
För att bryta. För att ta tillbaka taktpinnen.
Och för att missbruka en sista dag, nämligen idag.
Jag hade planen utstakad.
Och fiffiga Cicci ljög om det det som behövde ljugas om inför snälla
och stöttande mamma.
Vilket ökade självföraktet ett par snäpp, som om det inte var tillräckligt stort som det var.
Men något hände redan igår kväll.
Förmodligen berodde det på att jag hade så ont i magen.
Jag tog beslutet att starta förändringen redan då.
Onsdag kväll istället för torsdag kväll.
Den typen av beslut är enkla när ångesten och självföraktet är högt.
Att man då lovar bot, bättring och aldrig mer, det tillhör sjukdomsbilden.
Vilket jag är helt medveten om.
Som alltid leder till fortsatt missbruk redan morgonen efter.
För att förhindra det hade jag kommit på en väldigt bra lösning.
Nämligen laxermedel.
Jag har inte sysslat med det i matmissbrukssammanhang tidigare,
utan de gånger jag använt det har varit på det sätt det avser.
Nämligen för att råda bot på förstoppning.
Nu tog jag mitt missbrukande längre. Genom att använda det i ett felaktigt syfte.
Fel fast rätt. Logik enligt Cicci.
För att rensa ut allt när jag skulle vakna och alltså gör min morgontoalett.
För att få draghjälp till den lätta och rena känslan som borde följa då man tömmer mage och tarmar.
Givetvis fungerar det här endast i teorin.
Men en desperat jag famlande efter hjälp.
Jag höll föreskriven dos.
2-4 tabletter. Jag tog 4.
Och är galet nöjd med att jag lyckades motstå impulsen att ta 8 tabletter.
Jag svalde dem ihop med ett glas vatten just innan jag gick och la mig.
Resultat skulle komma inom loppet av 6-12 timmar.
Det tog 1.5 timme.
Då vaknade jag med våldsamt ond mage.
Och spenderade timmarna mellan 01.30-04.30 på toan.
I en tysthet där jag tydligt hörde isens sjungande, det där lite kusliga och övernaturliga sjungandet som blir när isen växer.
Om värken och avföringen som följde berodde på de laxerande tabletterna, överätandet eller som resultat av en kombination där emellan vet jag inte.
Jag konstaterade bara att jag mådde så dåligt att jag inte kunde sova ihop med en rädsla för att bajsa ner mig.
Till det frös jag fruktansvärt, och blev tvungen att ta på mig långkalsonger, långärmad t-shirt samt sockar för att inte frysa ihjäl.
Jag konstaterade hur tacksamt det är att ha internet på mobilen.
Nattens timmar på toan hade blivit hyfsat trista annars.
Vid 04.30 la jag mig för att sova.
Då hade magen lugnat sig och jag hade njutit länge av isens spöklika sjungande
07.30 var det dags dö magen att lägga av igen, vilket fick bli signalen för att göra morgon.
Jag har fortfarande väldigt ont i magen.
Den lätta och uttömda känslan som jag räknat med då jag tog beslutet att laxera mig existerar inte.
Det fungerar uppenbarligen bäst i teorin.
Men tja, en ond mage hjälper mig förvisso också.
Genom att inte göra mig sugen på mjukt bröd eller något annat att missbruka.
Jag får draghjälp trots den uteblivna känsla.
Vilken inte kommer att vara för evigt.
Nej då.
Den håller på att klinga av i skrivande stund.
Och då står jag där.
För att måsta klara det här själv.
Det skrämmer mig sanslöst.
Och gör mig rädd för ännu ett misslyckande.
Mitt mål och min plan är att återgå till Ersta sjukhus rekommendationer.
De har givit mig de resultat jag ville ha en gång tidigare.
Nu hoppas jag att de ska göra så igen.
Idag provar jag även något nytt.
Jag har inte slängt bort de mjuka bröd som blev kvar från igår.
De som var tänkta till idag.
Jag la dem i frysen istället.
För att minska antingen/eller tänket.
I vanliga fall skulle jag ha kastat bort dem.
Bara för att leta fram dem från soporna om det gick åt helvete.
Nu frös jag in dem istället.
För att minska paniken över att det var SISTA gången jag åt mjukt bröd.
Jag ska, enligt Ersta sjukhus äta 7 gånger per dag.
Visar det sig att jag blir sugen över det antalet kommer jag att köra på det.
Ett äpple, 2 husmans eller vad det nu kan vara är i vilket fall långt bättre än att börja harva i mig mjukkaka på mjukkaka.
Jag kommer alltså att äta om jag blir sugen.
För att öka chansen till att äta sunt.
Ni kanske inte kan följa min logik här.
Var glada, det betyder att ni inte missbrukar något.
Vilket gör mig glad!
För mig är det däremot helt logiskt. Och fullt förståeligt.
Om dagen idag vet jag inget.
Jag hoppas den ska gå bra, där jag lyckas klara mig ifrån att sjabbla.
Jag ska även ringa mamma och lägga korten på bordet genom att vara ärlig.
Någon promenad vet jag inte om det blir.
Det får min, minst sagt, oroliga mage avgöra.
Jag lär sova en del också, då nattens sömn inte existerade.
Jag började även se en av mina all-time favoritfilmer igår.
Collegefilmen ”The breakfast club”.
Den har jag gillat sedan mitten av 80-talet.
Min fascination för bad boys uppstod gissningsvis där.
I form av Judd Nelsons karaktär ”John Bender”.
Den filmen kommer jag att mysa till idag.
Längtar.
Det här gör också att ångesten omfördelas.
Att jag idag har fokus på min onda mage.
Samt energin det tar att vrida hela ätandet rätt.
De bakomliggande orsakerna kommer inte fram så länge jag äter.
Inte så länge jag har såhär ont i magen heller.
Skönt faktiskt.
Då kan jag ducka ett tag till.
Tänk på mig idag!
Håll en tumme för att jag lyckas vända min matsituation rätt med start idag.
<3