När jag får hjälp att sortera.

Idag spenderade jag tid på Kliniken, ihop med det lag jag tillhör.
Ett vinnande lag, som jag berättat om tidigare, bestående av
K, L och mig.

Idag slogs jag åter av hur rätt jag hamnat.
Det är nästan löjligt hur rätt jag hamnat.
Med dem får jag ett behov av att berätta, utan att mörka eller
snygga till i kanterna.
Det har aldrig tidigare inträffat med personal från Kliniken.

Kanske är det personkemin, kanske är det förtroendet vi byggt upp,
kanske är det en kombination av båda ovan nämnda.

Idag kom jag dit, övertygad och redo att fortsätta att prata om
det här med mitt problem med alkohol, eller rättare sagt,
det som kommer att bli ett problem om jag inte gör något åt det nu.

Men så var inte fallet. Alls.

De hade tänkt sig något helt annat.

Vid förra besöket berättade jag om en händelse som utspelat sig
under senaste 1.5 månaden.

En händelse som jag inte kan prata om här, men som jag berättade för dem om.
Mina tankar och känslor omkring det som hände.
Om en del frågetecken jag har omkring den.

Jag trodde vi hade pratat klart om den händelsen redan förra gången.
Men K sa idag att vi skulle gå tillbaka till den.
Så största delen av min tid där idag kom att handla om den.

Eftersom jag inte kan skriva om den, så haltar det självklart för er när
ni läser nu.
Men vi gör ett försök ändå.

Det handlar om en situation som kan ses på lite olika sätt.
Som en fyllegrej eller som en vänlig gest.

Beroende på hur man ser det får händelsen antingen grymma intentioner
eller fina intentioner.

I båda fallen gjorde det ont.
I kroppen och i sinnet.
Men beroende på vilken intention som fanns bakom avgörs vidden av det onda.

Det är här det blir knepigt.
Jag är nämligen förvirrad, kan inte sortera.

Ville personen mig så illa, av ren elakhet och grymhet,
eller ville personen mig väl, men förstod inte hur fel det blev?

Jag har brottats med detta ett bra tag.
Inte kommit fram till något som känns bra.
Rent gissningsvis för att jag djupt inombords vet vilken av
intentionerna som låg bakom.

Men verkligen inte vill tro att det kan vara så, för det
skulle vara oerhört smärtsamt då.

Idag fick jag lyssna på en dialog mellan K och L.
De pratade med varandra, som om jag inte satt bredvid.
Jag fick ta del av deras tankar och känslor kring de
jag berättat.
Vad de uppfattat från min berättelse.
Och utifrån deras perspektiv satte de ord på det ordlösa
jag försökte förmedla.

Jag blev oerhört tagen.
Jag kände tyngden och allvaret.
Jag upplevde känslorna som jag själv hållit ifrån mig.
Jag hörde deras ord. Såg deras känslor.

Efter det går det inte blunda. Eller titta åt ett annat håll.

Vi pratade om det hela.
De pratade om att utifrån min bakgrund så har jag lite
annorlunda ramar om vad som är ”normalt” eller ”acceptabelt”.
Det blir oerhört svårt för mig att sätta gränser.
För jag vet inte riktigt om ett fel begås mot mig.
Det känns som ett fel begås mot mig, men jag kan inte
avgöra om det faktiskt är så.
Jag hittar tänkbara förklaringar istället, som förmildrar
vad som hänt.

Jag kände mig mycket trygg och stabil när jag gick därifrån idag.
Jag kände mig sedd och lyssnad på.
De hade klockrent uppfattat vad jag försökt säga vid förra mötet.
Nu la de tillbaka mina ord, ihop med sina funderingar kring det hela.

Och helt plötsligt blev det mycket mer tydligt för mig.
Att jag inte hade överreagerat eller varit överkänslig.

Än en gång, jag önskar jag kunde berätta vad händelsen rör sig om.
Men det känns olämpligt och skulle få mig att skämmas inför mig själv.
Därför får det bli såhär.

Det jag vill berätta med inlägget är hur galet det blir.
När ens ramar om vad som är ”rätt och riktigt” är helt skruvade.
Då är det svårt att sätta gränser, eftersom man inte ens är säker på
någon passerat ens gräns.
Visst, det känns helt fel och galet, men vaddå, ska man inte liksom
tåla ett och annat? Inte vara så överkänslig?

Men att tåla ett och annat, och inte vara överkänslig, de begreppen
betyder oerhört olika för en människa med ”sunda” erfarenheter,
och för en, som jag, med en helt skruvade erfarenheter.

Det blir med andra ord oerhört svårt för mig att avgöra om någon behandlar mig
helt galet eller respektlöst.

Jag får ett enormt behov av att bortförklara eller förmildra.
För det är så smärtsamt att inse att någon med vilja gjort en illa.

Det kanske låter löjligt och sinnessjukt.
Att visst fan ska man väl veta om man blir använd, utsatt för något
eller på annat vis trampad på.

Men jag vet alltså inte.
Jag kan få en känsla, men kan inte lita på den, och vet inte heller
om det är okej att markera.

Komplicerat, det är vad det är.

Det blir så enormt viktigt att få höra att det jag känner
är okej, att min gräns utan tvivel blivit borttagen.

Det går framåt.
Ibland känns det som om det går bakåt.
Men i själva verket går det framåt, hela tiden.