När jag följer med mörkret hem.

Jag är inte på bra humör.
Jag är på mitt mest dåliga humör.

Jag sitter med Ghost i lurarna och känner mig på allmänt djävla skitdålig humör.
Fokuserad, trött och på riktigt benknäckarhumör.

Jag önskar att jag kunde ta kort på mig själv i det här läget.
Det skulle kanske inte stämma överens med hur jag faktiskt ser ut.
Utan det jag är ute efter är ett kort taget av mig när jag befinner mig i den här känslan.
Jag vet precis hur jag känner mig. Jag undrar hur jag skulle se ut om jag fick beskriva
mig själv och något tog ett kort av den beskrivningen.

När jag blir på det här humöret blir jag väldigt inåtvänd.
Det är som att blicken vänds inåt.
Tankarna gör det då sannerligen.
Jag känner mig gravallvarlig.
Jag känner mig föraktfull.
Jag ler föraktfullt i det gravallvarliga. Som om jag blivit allseende.
Och inte orkar dölja mitt förakt.
För hur det var förr följer med mig in i nuet.
Jag är inte längre ett barn, men föraktet som skapades då försvinner inte.
På det där sättet då jag har lust att slå med en stor skiftnyckel rakt över munnen
så jag krossar samtliga av tänderna till en blodig underbar sörja.
Härliga, härliga tanke.
Kanske en dag, vem vet?

Tankarna river mig från alla håll. Fort, fort.
Samtidigt som de rör sig långsamt, långsamt.

Det får mig att lyssna på musik, alldeles för högt, i hörlurarna.
Det stillar av någon anledning tankarna.
De får dem att samla sig och inte slita hjärnan och känslan i stycken.
Jag behöver bara följa den dit den tar mig.
Den tar mig med, vi lägger stora sträcker bakom oss.
Inåt, inåt, dit in som är jag.
Som jag stänger dörren till om och om igen. Som jag låser dörren omsorgsfullt till.
I hopp om att aldrig få behovet av att återvända dit.
Likafullt, dit låter jag musiken ta mig med i eftermiddag.
Jag är hemma här.
Jag har spenderat massor med tid just här. När jag var yngre.
Då jag var rädd, då jag var arg.
Hit kan ingen följa med mig någonsin.
Det här är det privata jag.
Hit in kommer ingen.
Jag är hemma.

Rent fysiskt har jag iskalla händer, samtidigt som jag är varm om kinderna.
Jag fryser i hela kroppen. Inga kläder hjälper.
Jag har fruktansvärt ont i magen.

Det sunda har lämnat mig.
Egentligen borde jag inte publicera det här.
Risken är att folk inser att jag inte är riktigt som andra.
Å andra sidan är jag less på att censurera mig.
Det finns mycket som är galet fel med mig, men likafullt, det är jag.
De svarta och mindre hälsosamma bitarna av mig själv kommer inte fram när
jag är med andra.
Jag behåller de delarna utom synhåll för andra.
På avstånd, så ingen annan behöver se mörkret.

Jag är dödstrött.
Jag har mer eller mindre inte sovit på två dygn.
Inte ordentligt i alla fall, någon timme här och där har sömnen begränsats till.
Stigit upp tidigt på morgonen innan väckaren ringt, just för att jag sover dåligt
just nu.
Jag kan inte sova.
Ingenting hjälper.
Två nätter i rad och jag börjar vara hyfsat slut.
Magen börjar djävlas och jag blir ännu mer trött.

Jag fick tidigare frågan idag om hur min kompis skulle veta att jag inte är
falsk mot henne.
Ni vet det jag gång på gång beskrivit. Att jag verkar glad inför våra gemensamma planer
att träffas, men där det endast är för att jag inte kan sätta gränser.
Och inte fixar att avböja en träff.

Jag har skrivit en hel del om det, och ja, det kanske sätter griller i huvudet på
folk i min omgivning.
Däremot hade jag aldrig trott att det skulle skapa funderingar i huvudet på folk som
faktiskt umgås med mig. Den tanken har verkligen aldrig slagit mig in.

Jag blev förvånad över frågan.
Det öppnade ett gap mellan oss jag inte trodde fanns.
Eller, för mig fanns den inte. Det förvånade mig att hon kanske trodde det.
Jag vet att jag har mig själv att skylla för den typen av fråga.
Jag skriver här om hur jag tänker och känner, och kan givetvis inte föreställa mig
hur det landar hos andra.

Likafullt gör det här mig fly förbannad.
Inte på henne, utan på situationen i sig.
Jag förklarade skillnaden på när jag är Cicci och när jag är inte-riktigt-Cicci.
Någonstans får det mig att undra hur hon ser på hennes och mitt sätt att umgås med varandra.
En dag som denna som sliter i övrigt, gjorde frågan mig förvånad, sårad och förbannad.
Inte där och då, eller jo förvånad blev jag faktiskt där och då.
Sårad och förbannad har kommit senare.
Och då vet jag inte ens om det har med frågan att göra, det kan lika gärna vara att
jag har djävulskt ont i magen och är trött.

Likafullt, jag känner mig arg, irriterad och ruskigt aggressiv.
Jag brukar tona ned det aggressiva. Jag visar det sällan utåt.
Det klär mig inte. Att vara arg.
Jag fick höra det gång på gång som barn, att jag var så arg.

Men tja, kör kuken i ett barn så kan jag garantera dig att det kommer att dyka
upp arga känslor hos det barnet, förr eller senare.

Jag brukade ta ut det på mig själv. Antingen genom att äta, inte äta eller skära mig.
Nu är det ju slut med sådant, och då gäller det att ta ut det på annat håll.
Vilket drastiskt ökar min lust att supa mig redlöst full och lyssna på musik.
Gärna ihop med någon som är lika destruktiv som jag.
Det är finfina grejer.
Jag ihop med likasinnade. Det är en perfekt match.

Uppenbarligen är jag inte så vidare värst vuxen av mig.
Jag löser mina problem på barnsliga sätt.
Eller vänta, jag skjuter mina problem på framtiden på barnsliga sätt.

Jag tycker om att vara självdestruktiv.
Jag har alltid tyckt om det.
Det tilltalar mig, för det gör ont. Och det är precis den känslan jag är ute efter.
Ju ondare desto bättre.

Men, inget av ovan nämnda kommer att hända ikväll eller inatt.
Nej, jag är mitt kontrollerade och ansvarsfulla jag.
Där jag tar mig en lång varm dusch för att värma de iskalla benen jag har i min kropp.
Sedan går jag på Filmstudions visning i afton med mamma.
Japp, hur normalt som helst.
Förutom att jag inte är anträffbar.

Jag hann berätta för mamma innan känslan tog med mig bort på allvar.
Inte med alla dessa ord förstås.

Det här är faktiskt första gången jag berättar hur jag känner mig i det här läget.
Jag brukar undvika att skriva ned det.
För när jag väl är tillbaka till mina sinnes fulla bruk kan det nog hända att dessa rader
skrämmer även mig.
Men så får det vara.
Jag blundar inte längre för vem jag är.

Då jag inte ville oroa eller skrämma henne sa jag bara att jag var trött och
smulans irriterad.
Hon kommer att vara vänlig nog att låta mig vara tyst och inåtvänd, och inte
försöka få mig att leverera något som jag inte kan just nu.
Det är skönt.
I det här läget varken vill jag eller kan jag något annat.
Jag orkar inte vända det.
Jag hoppas att sömnen ska vända det tillrätta.

Samtidigt som jag dör inombords går jag ren och fräsch på bio.
Vistas bland några hundra normala Skelleftebor en helt vanlig normal tisdagsafton.

Min blick i spegeln är det enda som avslöjar mig.
Den mörka och allvarliga blicken säger mig exakt vart jag befinner mig.

Jag vill sova.
Jag vill sova utan att vakna.
Med Alice tryggt bredvid mig.

”Belial, Behemoth, Beelzebub, Asmodeus, Satanas, Lucifer.

Hail Satan, Archangelo.
Hail Satan, Welcome year zero.
Hail Satan, Archangelo.
Hail Satan, Welcome year zero.”

– Ghost, ”Year zero”.