När jag ler och samtidigt vänder blicken inåt.

Jag är tillbaka till mitt mer trevliga jag.
Nu har mörkret äntligen sänkt sig.
På ett väldigt bra sätt.
Det gör mig glad. För nu slipper jag se den grå djävla skiten där ute som
alltså ska föreställa vinter.
Och att slippa se det gör uppenbarligen underverk med mitt humör.
Kan även vara att tanken på att dricka vin och umgås ikväll gör mig
på bra humör redan innan jag ens börjat dricka vin och umgås.

I skrivande stund sitter jag med datorn i knäet, med mycket hög musik i
högtalarna njuter.
Alice är hos föräldrarna, så ingen behöver ringa något djurskydd för att rädda
henne från den öronbedövande metalfestivalen som pågår i mitt hem.
Möjligtvis hellre att grannarna ringer störningsjouren.
Tur de är halvdöva hela bunten, och väldig toleranta och mycket trevliga också
för den delen, så de kan nog tänka sig att vara lite överseende.

Kanske att jag faktiskt häller upp ett glas vin när jag sitter här i skrivande stund.
Ja varför inte?

I vilket fall, jag är trevlig igen.
Jag är på bra humör igen.
Erikas och min korta och koncisa mejlkonversation, som vi just hade angående planer
för filmdate på tisdag livade upp också.
Hahaha, hon är så underbart kort, tydlig och med det fantastiskt krass att jag skrattar
varenda gång.
Det gjorde utan tvekan underverk för mitt humör också.

Sådär ja, nu har jag hämtat ett glas med vin och Sprite i.
Riktigt smaskikat om jag får säga det själv.
Lyssnar på svenska Marduk, deras Rom 5:12 har ett par låtar som knäcker ben.
På ett bra sätt.

Helt plötsligt känner jag att jag har lust att bli full.
Alltså sådär löjligt berusad.
På det sätt jag kunde bli förut.
Innan jag opererade mig kunde jag nämligen snapsa, bli galet berusad och ändå
må hur gott som helst.
Nu för tiden fungerar det ju inte riktigt så, utan snapsar jag så går jag även och
lägger mig kort efter det.
Jag gissar att jag i det närmaste blir alkoholförgiftad numera.
Det blev jag förmodligen då också, men då hjälpte det med en nypa frisk luft,
alternativt att kräkas.
Nu hjälper inget av det.
Eller kräkas kan jag ju inte längre, så det alternativet är kört.
Och gå en promenad, nix, har gått en timme i sträck utan att bli av med
den där vansinniga fyllan.
Vilket ledde till att jag utsatte mig för långt mer faror än vad alkoholen
bjöd på.
Jag menar, prova vingla omkring på 95:an berusad i mörkret, nej det är en värdelös idé
för oss nyktra, men för mig i onyktert tillstånd var det den lösning som fanns.
Som hellre inte hjälpte, skulle det visa sig.

Jag kan verkligen sakna det där tokfulla som jag kunde ägna mig åt förr.
Det roade mig.
Jag tycker om att förlora kontrollen ibland.
Jag lever mitt liv så hårt kontrollerat på så många plan att en rejäl djävla fylla
liksom släpper ut något som måste släppas ut ibland.
Förstår ni?
Jag tycker om det där vridet galna där jag ömsom står mitt inne i och samtidigt
kan kliva ur, om jag behöver det.
Berusning av alkohol ger precis det.
Gav precis det.
Nu vet jag inte exakt vad det ger mig.
Jag kämpar för att det ska ge mig samma känsla som innan, men jag inser
att den känslan inte riktigt infinner sig.
Jag vill bara slippa kontrollen.
Jag vill kasta den åt helvete.

Samma sak gäller när jag tatuerar mig. Nu när jag tänker på det.
Jag sitter nämligen med ärmarna uppkavlade, och påminns om det permanenta som
jag önskat mig. Och förverkligat.
Det är en kontrollförlust som inte riktigt går beskriva.
En del kommer förvisso till tatueraren med ett motiv som de vill ha förevigat.
Det gör inte jag.
Jag kommer med en idé, mer som en tanke.
Och sedan får han fria händer.
Vissa saker får en grovskiss på papper, men det allra mesta sker på frihand.
Det ni, det är ett ultimat sätt för mig att släppa kontrollen på.
Jag har ingen aning om vad som kommer att möta min blick när jag går
fram till spegeln när vi gör paus.
Jag älskar det.
Jag ger min tillit till någon egentligen helt okänd människa.
Det har fungerat både bra och mindre bra.
Och det är det som är grejen.
Jag har permanenta saker på min kropp som inte är precis som jag vill ha dem.
Och mår finfint med det.
Fick jag börja om skulle jag göra det annorlunda.
Men nu får jag inte det.
Så istället för att ångra något, ser jag det som en karta över min utveckling.
Jag menar, det finns inte en chans i denna värld att jag skulle ha vågat
göra dödskallar direkt.
Icket.
Mitt intresse låg där redan då, men nej, det var för okvinnligt, för hårt, för twisted.
Nu är jag framme där jag inte längre hindras av något sådan.
Min hud är använd. Det finns även mycket kvar att använda.
Vilket jag utan tvekan kommer att göra.

Vilket Laget och jag pratat mycket om.
För jag nämner alltid mina tatueringar och mina piercingar i samma mening som att jag
vill hålla folk borta från mig.
Och det är faktiskt precis det jag vill göra.
Jag gör mig omöjlig att röra genom att skaffa mig yttre attribut som visar att
jag inte vill bli rörd.
Om det fungerar?
Nej, det gör ju inte det.
På det stora taget, absolut.
Jag vet att jag gör mig än mer oattraktiv genom att tatuera mig och pierca mig.
Men självklart är det inte 100-procentigt.
Det finns alltid någon som slinker igenom ändå.

Ehrm, himmel, jag skulle bara göra ett kort inlägg om att mitt humör blivit
ett bättre sådant än senast jag tittade in här, och helt plötsligt sitter
jag här och skriver om helt andra saker.
Nåväl, är ni okej med det, så är jag det också.

Tillbaka till det här med permanent färg.
Som för övrigt inte är permanent längre.
Vilket får mig att bli lite sorgsen, för det tar bort det som är grejen med
att tatuera sig. Just att det är oåterkalleligt.
Mindre saker går faktiskt att ta bort med hyfsat bra resultat.
Det andra alternativet, som jag tycker är långt bättre, är att man täcker över
de man är mindre nöjd med, med nya motiv.
Japp, cover-ups, de är nästan den grej som fascinerar mig mest då det gäller
tatueringar.
Jag har sett hur stora och ”fula”, alltså mindre lyckade motiv, döljas till något
oerhört vackert.
Det kan jag köpa.
Men att kunna ta bort dem helt.
Nej, men fan då kan ju vem som helst tatuera sig.
Vilket inte alla gör.
För de är osäkra på vilket motiv de ska välja.
För tänk om de inte vill ha det på sin kropp för alltid.
Hahahahaha, jajamän, det är nog det vanligaste argument från de som vill tatuera
sig, men inte gjort det än, fastän de tänkt på det i 10 års tid.
Min kommentar till det hela är att det alltid kommer att finnas motiv man hellre valt.
För det är ju precis så det är.
Det som fångar mitt intresse nu när jag är 39 år kommer utan tvekan att förändras.
Det är ju själva grejen med utveckling.
Så med andra ord, det ultimata tatueringsmotivet finns inte.
Ja visst kan du välja dina barns namn, för de finns med dig för alltid.
Men tja, det är väl egentligen inte ens tatueringar?
Hihi, nej vänta, jag vill inte röra upp någons känslor här.
Klart de är tatueringar, men de är inte tatueringar som jag pratar om
De är för safe för min smak.
Samtidigt som de är den ultimata kärleksförklaringen.
Så ja, absolut, tatuera era barns namn, för det är vackert. Och det står för
något kärleksfullt, så det kan inte bli fel.
Aldrig någonsin.
Vilket alltså många är smulans oroliga för.
Att det ska kännas fel. Någon gång. Under livet.

Och där skiljer jag mig.
För mig spelar det ingen roll om det blir fel i en annan del av livet.
Jag gör det här och nu.
Utan tvekan med motiv som jag tänker mig kunna gilla en hel livstid.
Men jag vet, innerst inne, att jag inte har en susning om vilka motiv jag kommer
att tycka om när 10 år till har gått.

I alla fall, tillbaka till det här med att dölja sig med tatueringar.
Och viljan att få folk att hålla sig borta.
Det är inte en medveten tanke hos mig.
Det tog faktiskt ett bra tag innan jag greppade det.
Kanske förstod jag det när jag inte tog illa vid mig de gånger jag blivit
kallad något fult i samband med mina tatueringar eller något fult i samband
med mina piercingar.
Jag har hellre känt att det är okej.

Länge trodde jag att det berodde på att jag med min vetskap om att jag är ful,
helt enkelt gjorde mig själv ful på ett sätt som gjorde att det var okej att
andra tyckte att jag var ful.
Ni vet, på det sätt där jag liksom låg steget före.
Istället för att någon annan skulle säga till mig att jag är ful, så visade jag
att jag visste att jag är ful.
Att jag gjorde mig ful.

Det lät sunt för mig då.

Jag vet förvisso att jag ful fortfarande, men den vetskapen är helt okej.
Och jag tycker heller inte att jag är lika ful som tidigare.
Kanske har ålderns acceptans kommit ikapp.
Eller så har omständigheterna i mitt liv förändrats så att jag faktiskt
kan känna mig mindre ful.
Vissa dagar.

Istället handlar min kroppsutsmyckning om helt andra saker.
Nämligen att få folk att hålla sig djävligt långt borta från mig.
Ni vet, helt ofarliga ormar har mycket farliga ormars färger och mönster på sig,
för att lura angripare.
Ungefär där är jag.
Jag lever med känslan av att jag inte kan försvara mig, vilket gör att jag imiterar det
som är frånstötande. Fult och djävligt.
Jag gör mig själv avstötande, frånstötande, för att jag inte fixar en närmare
konfrontation med det som jag vill slippa.
Japp, jag signalerar att du ska hålla dig djävligt långt borta från mig, för
annars blir det synd om dig.
I själva verket fungerar den strategin väldigt dåligt.
Eftersom jag ju inte biter dig när du kommer för nära, eller närmar dig på ett sätt
som jag inte trivs med.

Det blir kontraproduktivt.
Jag skapar mig en falsk trygghet.
Där jag är onåbar. Osårbar.
Och samtidigt helt oskyddad när det går åt helvete.
Vilket det gör nu och då.

Det är vad tatueringar och piercingar är för mig.
Delvis.
För samtidigt tycker jag att det är en av de mer vackra former av utsmyckning.
Den är primitiv.
Den finns i många kulturer.
I många olika variationer.
Och är alla för att försköna. För att förstärka något vackert.
Så är det även för mig.
Jag väljer det för att det är vackert.
I mina ögon.
I mina ögon är det ett vackert sätt att göra det på.
På samma sätt som ett fint halsband, vackra örhängen eller ett vackert sminkat ansikte.

Däremot tycker jag mycket om den permanenta grejen.
Eller tja, piercingar är ju bara så permanenta som du själv vill att de ska vara.
Men tatueringar, om du valt att göra i en större skala, de är permanenta.
Det tycker jag om.
Jag tycker om det som varar i en värld som är föränderlig.
Mycket.
Det skapar trygghet. Det skapar tyngd.
Det skapar något som är endast för mig.
Jag vet precis vad jag har gått igenom för att få dem på min kropp.
Det ger mig en respekt inför mig själv.
Det gör att jag, Cicci-den modiga lilla musen, kan känna mig stolt över något.
Där jag stod ut. Fixade det som behövde fixas.
Smärta, det är inga problem för mig.
Jag är inte kaxig alla gånger, det ska gudarna veta, men fixar det, det gör jag.
Och det gör mig stolt, inför mig själv.
Att veta att jag inte är så vek.
Att veta att jag inte krakelerar.
Använd, slå eller gör vad fan du vill, och jag fixar det.
Som om jag inte vill att någon någonsin ska kunna säga till mig att jag är en vekling.
Jag var inte vek då, jag är inte vek nu.
Det blir snedvridet.
Styrka blir det man fixar, det man uthärdar och kan leva med.
Det svaga blir när man gråter.
Det är snedvridet.
Jag vet.

Hur hamnade vi här, vänner?
Hahaha, det är mitt vindrickande jag som blir liksom en målsökande missil.
Jag är skärpt, jag är arg, jag är glad.
Vilken otroligt märklig kombination.
Som ger väldigt relevanta tankar hos mig.
Som poppar upp som ord här.

I vilket fall.
Jag längtar efter att bli full som jag kunde vara förr.
Jag längtar efter att tatuera mig.
Jag längtar efter att pierca mig.
Jag längtar efter det helt okontrollerbara.
Det lockar mig. Oerhört.
Det får min blick att le lite inåtvänt.
Mina tankar att göra en hel del förbjudna loopar.
Jag får lust att göra saker som jag inte ska göra.
Det väcker det klart destruktiva hos mig.
Jag ler för mig själv.
I smyg.
Som om jag inte har tänkt visa det för någon.
Istället höjer jag musiken.
Den drar mig med.
Dit jag vill. Precis dit jag vill.

Till det okontrollerbara.
Till där jag satsar mig själv, utan att ha en aning om vad som kommer att hända.
Jag kämpar så hårt för att aldrig längre söka mig till detta.
Men gång på gång befinner jag mig i just det stadie.

Där jag satsar mig själv.

God afton på er, mina vänner.
Nu ska jag in i duschen och göra mig i ordning för en kväll i Sofias soffa.
Än en gång tänker jag på hur jag gör mig vänner i de mest oväntade av situationer.
Jag har varit rädd för henne. Avskytt henne.
Nu tycker jag om henne.
Nu är hon min vän. Jag känner tillit till henne.
Det gör mig glad, och oerhört stolt.
På ett sätt som är större än jag hittar ord för.

Livet för mig till annorlunda ställen.
Det är den enda sak som är säker.