När jag missar att göra det generella individuellt.

Jahapp.
Det hela tog en oväntad och hyfsat ovälkommen vändning.

Jag mailade smulans desperat till mitt Lag, K och L på Kliniken förra veckan.
Skrev att mitt mående skitit sig totalt.
Jag la ut texten så att de skulle förstå.
Det handlade om svarta hål, mörker, hopplöshet, orkeslöshet och andra mindre
trevliga saker.

Jag fick en tid på Kliniken dagen efter.
Som jag dock inte kunde ta, eftersom jag var i Piteå och roade mig med
konst på ryggen.

Idag blev vår träff av.
Vi pratade.
De frågade och jag svarade.
De pratade och jag lyssnade.
Sedan pratade vi allihop igen.

Vi, läs de, kom fram till några grundläggande saker som bör förändras,
och det är med start idag.

1. Mitt näringsintag.
De har länge pratat med mig om att jag får i mig för lite mat, för lite
näring.
Och gör av med för mycket energi när jag promenerar, särskilt promenerandet
på slutet, där jag gått det dubbla bara för att det är ångestlindrande med en
trött kropp.

2. Arbetet på Kliniken.
Att vi haft ett för högt tempo då det gäller arbetet med de sexuella övergreppen.
Och därigenom även gränssättning.
Det skapar en stor oro och ångest hos mig att arbeta med detta, och detta ökades
ytterligare då min mamma kom ombord i Laget.
Min kropp har signalerat att jag inte klarar mer i nuläge, utan att arbetet med
det hela ska förankras mer i praktiken, så teorin får en lugnare takt till
förmån för just, de mer praktiska övningarna.

Jag förstod vad de sa till mig.
Tydligt.
Om jag håller med?
Mjae, mjo…
Ja, då det gäller maten håller jag med.

Jag blir förbannad, men jag håller med.
Jag blir rasande för att jag gjort det jag fått i uppgift att göra.
Jag har följt Ersta sjukhus djävla regler till ta mig fan punkt och pricka.
Och lik förbannat står jag här med en klart försvagad kropp, en ork som är
obefintlig och en tankeverksamhet som i bästa fall fungerar kasst.

Jag gjorde som jag alltid gör. Jag gör som jag blivit tillsagd att göra.

Jag missade helt att riktlinjer är generella.
De är utformade för den stora massan, utan att utmärka individens behov.
Det var min egen uppgift, som jag missade helt.

Jag har absolut känt hur trött jag är, jag ser hur min kropp ser ut, smal, nästan
lite vissen ut.
Utan ork.
Kondition har jag väldigt bra av, men muskelmassan är mycket liten.
Jag har blivit pjen.
Det finns ingen styrka eller spänst i min kropp längre.
Min annars så pålitliga mens har börjat flytta sig, nu senast såpass många
dagar att jag på allvar började tro att jag skulle hoppa över denna gång.

Då det gäller det psykiska har jag fått svårt med koncentrationen.
Jag lyckas väldigt sällan fokusera.
Mitt minne existerar inte längre.
Jag har inget intresse av andra längre. Jag är för trött för det.
Inget intresserar mig eller fyller mig med glädje.

Innerst inne har jag funderat i banorna att jag äter för lite.
Men samtidigt tänkt att så länge jag följer rekommendationerna, då är jag
på den säkra sidan.

Men den säkra sidan pratar om mindre motion än vad jag utför.
Den pratar inget om den energi som går åt när man har problem med oro och ångest.

Det skulle jag själv ha tagit hänsyn till, haft med i beräkningen.
Men jag blundade. Precis som vanligt.
Körde på, viktresultatet var viktigare än måendet.

Så jo, vikten är precis den jag önskar.
Utan ork och glädje i mitt liv, blir jag inte lycklig bara för att
jag går omkring med en smal kropp.

K och L har pratat om detta med mig i några månaders tid nu.
Jag har slagit ifrån mig.
Tänkt att vad vet de om detta.
Jag konstaterade idag att de vet allt om detta.
Långt mer än jag själv.
Framför allt för att de tittar på mig med ett objektivt sinne.

De sa till mig idag att det syns i mina ögon. Hur det är ställt.
De har tappat gnistan.

Jag blev trött och förbannad, tjurig rent av.

Jag gjorde det som krävdes av mig, och nu är inte det bra heller.
Ungefär så resonerade det tjuriga barnet i mig.

När jag sansat mig och vi pratat igenom det hela så kände jag mig betydligt
mer intresserad av att åter förändra.

Jag tog till mig det som sades, för innerst inne håller jag med själv.

Sedan att arbetet på Kliniken, där det handlar om konsekvenserna av de sexuella
övergreppen, hur det påverkar mitt liv i nutid, det har jag varit nöjd med.
Jag har inte känt att vi gått för hårt fram.
Jag har känt att det tagit min vakna tid i anspråk, men att det varit okej.

K och L pratade idag om att vi bör titta närmare på vart vi befinner oss.
Göra en ny kartläggning helt enkelt.
Att pressen på mig är stor och inte får bli större, då det skulle kunna leda
till ett bakslag.
Att vi ska omfokusera arbetet ett tag. Till det mer praktiska planet.

Att få dessa konsekvenser att inte ta så stor del av mitt nuvarande liv som de gör.
Det gör man genom att praktiskt öva.

Arbetet med mamma kommer att fortgår enligt planerna.
Vilket känns helt okej.

Fast jag är inte säker på att jag fått mer än jag tål.
Jag vill ju så gärna ”komma i mål”, få alla verktyg tillgängliga,
all förståelse på rätt platser, för att bli kvitt det här.

För att få känna mig som en normal människa.

Men ja, när jag tänker på det, jag vet inte vad en normal människa känner,
tänker eller tycker, men jag strävar mot det lika fullt.

Det i sig är orealistiskt.
Lika orealistiskt som att, en med min bakgrund och historia, ska kunna sudda bort
det, få det ogjort, och börja om.

Det kommer aldrig att handla om att börja om.
Det är alldeles för sent för det.
Däremot kommer det att handla om att fortsätta, att ta vid.
Leda framåt, mot det liv som jag tänker mig skulle vara ett normalt liv.

Med det sagt, jag är nöjd och glad över mötet idag.
Det ledde framåt. Med att gå bakåt.
Vilket jag inte vill, men som jag inser vikten av att göra.

Så tillbaka till kartläggning, för att se vart jag befinner mig nu.
Jag som konsekvent tänkt och tyckt att jag inte har någon oro eller
egentlig ångest kvar i mitt liv.
Som vaknar varenda morgon med oro och ångest, men gör allt för att låtsas
om att den inte finns där.

Dövar den på alla tänkbara sätt.

Nu är det slut med det.
Laget ryckte in när jag behövde det som mest.
Precis som alltid.

Jag tänker än en gång förundrat att jag måste ha gjort något väldigt rätt
i mitt liv som fick ett sådant fantastiskt Lag på min sida.