Ekonomi.
Eller rättare skrivet, brist på ekonomi.
Brist på pengar.
Bara orden i sig får mig att vilja slå dövörat till.
Innebörden får mig att ligga sömnlös.
Och skapar ett enormt behov av att förtära något självdestruktivt.
För att fly en smula.
En timme eller två.
Kanske en hel kväll.
Eller varför inte en hel dag och en hel kväll.
Eller säg en vecka eller två.
Vad som helst, bara jag slipper tänka på det.
Nu handlar det om det mest nödvändiga.
Att överhuvudtaget kunna betala räkningar.
Att kunna betala mat.
I nuläge är inget förenligt med mitt bankkonto.
Det här sätter hela mig ur spel.
Min mage strejkar.
Jag klarar inte av att äta ordentligt när ångesten blir såhär stark.
Min rygg känns betydligt sämre, fastän den i själva verket är på bättringsvägen.
Hela jag blir trött. Jag sover och sover.
När jag är vaken gör jag allt för att inte tänka på min situation.
Det finns ingen bra lösning för tillfället.
Bara några riktigt dåliga.
Jag kan inte arbeta i nuläge. Min rygg gör ont.
Det dödar min ekonomi och tar den energi jag behöver.
Mitt inre är stressat. Jag vågar knappt andas.
Jag har näringsbrist och min bil just gick sönder.
Det mig att skratta.
I uppgivenhet. Och i panik.
Skammen över läget spär på förlamningen.
Jag kan inte prata med Jörgen om det.
Hans filosofi är att man ser till att ha pengar. Punkt.
Det är självklart för människor, likt honom, som alltid haft pengar,
eller som alltid haft arbete.
Jag är glad för hans skull, att han inte vet något om vad det gör
med människor att leva under den pressen.
Att ta det samtalet med honom, där jag förklarar vart jag befinner mig
ekonomiskt, det är otänkbart.
Jag vågar inte visa honom min situation.
Att vara i ekonomisk kvicksand, mer oduglig än så blir jag inte.
Det gör mig rädd.
Den odugligheten gör mig möjlig att förakta och utesluta.
Så jag låter bli att säga något till honom.
Om jag ens pratar med någon om det, så skulle det vara någon
där jag kan leva med skammen som följer.
Jag svarar ”självklart”, när Jörgen undrar om jag kan köpa de
där korvringarna, de som var på extrapris just i veckan.
Självklart kan jag göra det.
Och blir alldeles kallsvettig då jag undrar om jag ens har de
femtio kronorna på kontot.
Precis. Exakt så. Återigen.
Jag har inte pengar på kontot till bussen imorgon. Jag vet inte hur jag skall lösa det. Jag har faktiskt ingen aning.
Jag är så mentalt trött på all oro, stress och press. På att aldrig veta om man överlever.
Skräcken att kolla posten – Jag gör det bara ett par gånger i veckan. För jag vet hur förlamad jag blir. Och jag har inte ”råd” att bli mer förlamad… för då kanske jag går under..
Jag vet hur du känner dig – Jag vet bara inte hur vi skall ta oss ur det!
Du har mina tankar!
Kram!
Jag förstår hur du menar och hur du känner det.
Det är absolut fruktansvärt.
Jag ser heller ingen lösning på det, i dagsläget.
Att måsta kämpa för att kunna betala det allra mest nödvändiga och
det som inte ens kostar speciellt mycket pengar.
Det tar kraft, som inte finns.
Kram.
Man kanske inte blir lycklig av pengar, men det vore najs att ha så man klarar sig och gärna lite till. Jag brukar få PES innan räkningarna ska betalas. Pre Ekonomisk Stress…
Precis, att ha så man klarar sig, det gör folk väldigt avslappnade, om inte annat.
Förstår precis vad du menar när det är räkningsdags!
Detta tär något så fruktansvärt.
Som du säger så förlamar det.
Jag har det så otroligt tufft oxå just nu.
När jag säger att jag inte har pengar så HAR jag inte pengar.
Det finns människor som säger att de inte har men då har de en buffert ändå…..
Att bli sjuk är för jävligt att sen straffads ytterligare,av en katastrofal sjukförsäkring
Precis!
Ska fortsätta skriva om bristen på ekonomi.
Då ska jag ta upp precis det du skriver, att när du och jag säger
att vi inte har några pengar, då betyder det exakt det.
Inte att vi har ett sparkonto att nalla ur när det krisar.
Kämpa på!
Exakt. Skriv gärna mera om detta. Det finns behov av att lufta ämnet.
Ditt och mitt samtal fick mig verkligen att fundera vidare.
Fortsätter här:
Det är att slå undan benen ytterligare.
Förstår dig. Cicci
Kram !
<3
Det är alltid så att när en dörr stängs så öppnas det en ny,
fast i svåra stunder är det svårt att se det 🙂
Jo det är nog så, även att det är svårt att se
när det är kris.
Fast jag hoppas absolut att det ska vara så! 🙂
Finns en devis som är ganska bra.
Ge mej sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra
mod att förändra det jag kan,och förstånd att inse skillnaden 🙂
Hmmm, jag får nog fundera på den ett tag, så kanske
den fungerar även för mig! 🙂
Det är otroligt svårt att tänka så när det varken finns pengar till räkningar eller någon buffert alls.
Vad ska man göra?
Sinnesro det är det absolut mest omöjliga i det läget.
Men visst…..i det bästa av världar.
Sinnesro omöjlig, när man behöver den som mest.
För att att hitta den där orken som behövs för att förändra saker och ting.
Om det ens är möjligt att förändra. Vilket inte alltid är fallet.
Precis så är det. Förlamande. Otroligt bra skrivet.
Tack!
Ja, förlamande, när man behöver kraften som bäst!