När någon är mycket skicklig med ord och sitt sätt att vara.

Det här är ett argt inlägg.

Och nej, det har inget med min mage och tarms ungdomsobstinata sätt
att inte vilja vara en fungerande del av orkester Degerman.
Det är bara en tidsfråga innan allt är precis som det ska.
Om inte annat så har jag en halv flaska Laktulos kvar, det vore väl ändå självaste
den om inte ett tömmande av den i ett svep skulle hjälpa.
Tycker ni inte?
Jag har fått finfina råd på FB, så min mage borde ge upp bara av den vetskapen.
För vinna, jajamän, det kommer jag att göra, utan tvekan.
Om jag så ska gå all in.
Go team Degerman!

Det arga kommer att handla om denna rädsla jag pratade om igår.
Och om hur skickligt jag spelats ut.
Och även hur andra också spelats ut.
Nu bearbetar jag för fullt.

Jag är känd för min svartsjuka.
Den har många, många gånger varit helt oresonlig.
Skapad av en alldeles för låg självkänsla och en avsaknad av egenvärde.
Ihop med min alltför destruktiva och livliga fantasi.
Jag är den första att erkänna det.
Många är gångerna då jag varit helt oresonligt svartsjuk, och mina vänner försökt visa
att jag överreagerat, och inte varit verklighetsförankrad.
Men jag kunde inte lyssna.
Jag kunde inte ta in.
Min rädsla var så stark att den spelade ut hela mitt känsloregister.
För att inte tala om mitt förnuft.

Jag kunde fastna helt och hållet.
Jag har gjort varenda pinsam grej i boken om svartsjuka.
Herregud, jag skrev den ju för tusan!
Vi snackar att jag läste J:s sms och mail. Helt galet.
Jag trodde det skulle ge mig rätsida i en vrickad värld.
Vilket det naturligtvis inte gjorde.

Jag frågade idiotiskt osäkra frågor om hans tjejkompisar bara var kompisar.

Det är förvisso många år sedan jag slutade upp med att läsa hans sms och mail, många år sedan, men det är verkligen smärtsamt när jag påminns om den osäkerhet jag levde med då det begav sig.
Den osäkerhet och rädsla var direkt skadlig för mig som människa, tänker jag såhär i efterhand.

Jag har gjort allt möjligt galet.
Så att jag varit svartsjuk, jodå, det stämmer utan tvekan.
Vilket känns otroligt pinsamt och skämmigt nu i efterhand.
Det är verkligen inget jag vill kännas vid eller påminnas om längre.
Men visst minns jag, och jag vet precis hur otroligt paranoid och pinsam jag var!

Otrohet och lögner gjorde sitt till mitt tillitsproblem.
Det krossade effektivt tilliten. Den svaga tillit jag vågade känna med J.
Den var skör. Nu blev den pulvriserad.
Ansvar som inte tas eller känslor som inte lyssnas på, det spär på tillitsproblemet.

K och L på mitt Lag och jag har pratat om tillit.
Om hur den kan krossas, om hur den kan missbrukas.
Om hur svårt jag har med tillit redan i och med min bakgrund.
Att för oss med den erfarenheten blir tillit svårt.
Jag behöver mycket trygghet för att kunna känna tillit.
Jag är inte en tillitsfull person, den trampades sönder när jag var barn.
Givetvis finns den inom mig, men jag har lång startsträcka att kunna känna tillit.

Men utan tvekan, den svartsjuka person jag beskrivs som, det stämmer.
Tyvärr.
Det visade sig att svartsjukan som J tyckte var jobbig blev ett verktyg för honom att hålla
mig på tå.
Att behålla mig osäker blev effektivt.
Det garanterade att jag var snäll, trevlig, hjälpsam. Att jag ville prestera mitt yttersta.
Jag har vetat att han spelade på det under många, många år.
I dagarna har jag blivit påmind om det.

Orden jag hört från flera tjejer.
Samma sak. Samma tillvägagångssätt.

J gillade alltid att umgås med tjejer.
Han passar faktiskt väldigt bra ihop med tjejer. Han gillar uppmärksamheten.
Han gillar att få vara galen, rolig och flörtig. En kompis som ställer upp.
Det garanterar honom att han får uppmärksamhet tillbaka.
Som, i sig, vi alla mår kanonfint av.
Det är något mycket positivt med uppmärksamhet.

Däremot tog han det ett steg längre.
Genom att sälja ut mig. Använda mig och använda andra.

Genom att säga mindre fördelaktiga saker om mig, eller knappt låtsas om mig alls,
helst inte nämna mig alls om det inte var tvunget.
Han lät sina singel tjejkompisar tro att han skulle göra slut med mig.
Vilket fick dem att hoppas att det skulle bli något mellan honom och dem istället.
Jag har hört det mer än en gång.

Från såväl kompisar till mig, eller rättare sagt, på omvägar eftersom kompisar fallit
för Jörgen och bara väntade på att han skulle göra slut med mig.
Från bekanta, från obekanta.

Första gången jag hörde det blev jag alldeles utom mig.
Jag trodde på det.
Jag bara gick och väntade på att han skulle göra slut.

Vilket han givetvis inte gjorde.
För det handlade aldrig om något sådant.
Det handlade om att få uppmärksamhet från andra tjejer.
Och vad fungerar bättre än en glad och flörtig sida att visa upp.
Men prat om att han håller på att avsluta sitt förhållande med mig.

Klart att tjejer föll för honom.

Jag var grymt irriterad över detta. Och rädd.
Men sa aldrig något.
För jag var rädd att han faktiskt skulle göra slut.
Att det låg någon typ av sanning i det hela.
Jag ville heller inte spä på hans åsikt om mig som svartsjuk flickvän.

Med tiden förstod jag att han inte skulle göra slut.
Att det bara var snack för att få den uppmärksamhet han ville ha.

Det var beräknande och skrupelfritt.
Och skapade den perfekta mix av en flickvän som gick på tå, och gjorde som han ville,
Han visste att jag kände mig hotad av dem, och att jag var rädd för dem nämligen.

Och han hade förvissat sig om att hans tjejkompisar visste att jag var en svartsjuk
flickvän, vilket gjorde det självklart att de inte skulle vilja lära känna mig.

Min rädsla fick mig att begå ett misstag en orädd person inte skulle begå.
Nämligen att lämna en lucka.
Den lucka han ville att jag skulle lämna.
Han ville ha spelutrymmet att smickra sitt ego med deras känslor.
Han var aldrig intresserad av att ha en relation med någon av dem, vilket jag är
helt på det klara med.
Det handlade om att maxa sin tillvaro.
Må gott, spegla sig i andra.
Men på bekostnad av andra.

På bekostnad av mig.
På bekostnad av dem.

Mitt barnsliga jag, det som trots allt känner mig sårad över detta skrattar elakt.
Hur fan kunde tjejerna vara så djävla dumma att de trodde att de skulle ha en
framtid med min karl?
Hur kunde de tro att han skulle lämna mig för dem?
Haha, det skulle nämligen aldrig hända.

Mitt mer sansade jag, den lugna Cicci, som blir sunt förbannad på honom,
tänker annorlunda.
Jag tänker att de inte hade en aning om vem de hade att göra med.
De kunde inte veta att det han sa bara var ord.
Att det han sa, det han skämtade om, det han var allvarlig om, inte betydde
att han ville ha dem som flickvän.
Det betydde att han ville ha deras beundran.
Det betydde att han ville ha deras smicker. Deras rappa och roliga sätt att vara.
Deras medkänsla när han pratade om sitt haltande förhållande, när han pratade
om sin svartsjuka flickvän.

Mitt sansade jag förstår att han lurade dem också.
De trodde att de var ensamma om att få hans uppmärksamhet och känslor.
De kunde omöjligt veta att de aldrig var ensamma.
Det handlade om 2-3 tjejer.
Jag kände till dem, visste mycket väl vem de var. Var tillräckligt tjenis med
dem för att hälsa på dem och prata på stan.
Men jag har svårt att tro att de visste om varandra.
Utan de trodde de konkurrerade med mig.

När allt bara handlade om uppmärksamhet och smickrande av ego.

Till slut gissar jag att de flesta av dem insåg att det inte skulle bli något mellan dem.
Han skulle inte lämna mig för dem.
Tvärtom, jag fanns närvarande varenda helg, gjorde saker med honom, fanns i hans
liv nära och ständigt, det var bara att han inte berättade om det.
Men frågade de upp, jodå, då fanns jag ju där.

Så efter ett tag, med förmodligen en hel del förvåning och ilska insåg de att
det var snack.
Det är aldrig roligt att inse att någon man gillar liksom blåst en.
Spelat på ens känslor. Låtit en tro att det är något mer än vad det är.
Klart att det väckte sårade, irriterade och kanske arga känslor.
När de insåg att de blivit skickligt utspelade.

Den biten kan jag förstå hos dem.
Samtidigt som mitt ytterst barnsliga jag skrattar rått.
Fast egentligen gråter jag en smula.
För att jag tolererade det där.
Min rädsla fick mig att tolerera det.
Att ställa krav var lika avlägset då som nu.
Fram till den dag han gjorde slut för snart elva veckor sedan kunde jag inte ställa
några krav alls.
För jag kände inte till mitt värde.
Jag ville så desperat få höra till.
Nu liksom då. När han bollade runt med flera tjejkompisar.

Jag är mest förbannad nu.
Över att jag gick med på det här.
Spelat med av hjärtans lust, för att han skulle vilja ha mig.
Fan, fan, fan.
Jag skäms över mig själv. Jag blir förbannad på mig själv.
K och L på mitt Lag kommer att behöva gå en vända med mig om detta.

Jag känner att nu börjar snart cirkeln vara sluten.
I alla fall första varvet av den. Första bearbetningen.
Däremot tror jag att jag kommer att behöva bearbeta det många gånger innan
jag är klar med allt som hänt.

Varje vända blir annorlunda, för varje ny runda har jag byggt mig själv starkare i
min känsla av att vara värd något.

Mycket skam kommer att kanta vägen.
Det är ju liksom ofrånkomligt.
För jag har gjort så mycket som jag verkligen inte kan fatta att jag gjort.
Av rädsla.
Av rädsla att förlora någon som i mångt och mycket är skrupelfri.
I alla fall när det kommer till känslor och relationer.