När naturkrafter samarbetar.

Nu ska jag berätta för er lite av vad jag pysslat på med i vinter och i vår.
Och kommer att göra under hösten.
Jag har kallat det Projekt Ö.
Kanske låtit lite hemlighetsfull genom att endast nämna det, och sedan inte berätta något mer.
Ni vet, säga A men inte B.
Jag vet, ingen gillar sådant. Inte heller jag.
Det har inte varit min avsikt.
Jag borde kanske inte nämnt något alls.
Men då det är något som ligger mig varmt om hjärtat och har stor påverkan på mig, har det varit i det närmaste omöjligt att inte nämna det. Omän bara i små korta meningar.

Jag tror mig ha hittat en balans tillräckligt bra för att kunna skriva vad det handlar om utan att för den skull äventyra andra människors integritet.

Det här inlägget kommer att bli en hyllning till dem, som liksom jag själv är involverade.
Till oss.

Projekt Ö är en helt odramatisk förkortning på Öppna.
Vi kallar det för ”Öppna”. Helt enkelt.
Namnet kom till av en ordlek i samma minut som det inledande mötet avlutades.

”Öppna” syftar på att öppna ögonen.
Vilket hela projektet går ut på.
Det har som syfte att öppna ögonen på den som ser det. Men inte förstår.
Vi vill öppna ögon.
För det kommer att bli för allmänheten. Här i Skellefteå.
Projekt Ö är något så annorlunda och användbart som ett samarbete mellan psykiatrin i Skellefteå och Västerbottensteaterns UngHästen.
Ett steg i ”Psykisk hälsa i fokus 2014”, där vår kommun samarbetar med landstinget.
Och jag är den mest tacksamma någonsin att få vara en del i det.

Vi tar det från början.
För 1 år sedan nåddes jag av projektet för första gången.
L från mitt Lag pratade med mig om det tänkta samarbetet mellan Psykiatrin och Västerbottensteatern.
I det läget var det bara ett önskemål om samarbete, inga pengar var klara.
Jag blev tillfrågad om jag ville vara med, om det skulle bli av.
Vilket jag svarade ja till.

Jag har haft förmånen att träffa UngHästen i annan terapiverksamhet, jag vet hur saker kan förändras när de är inblandade.
Att få chansen att arbeta ihop med dem kändes fantastisk för att inte tala om lockande.

Den här gången skulle det handla om mäns våld mot kvinnor.
Med en tydlig målbild om att skapa förståelse.
Att helt enkelt öppna ögonen på människor.
Om vad våld är.
Hur det kan se ut.
Vilka enorma krafter som sätts i rörelse.
Om processer.
Om att ingen, absolut ingen, efter att ha sett föreställningen kommer att ställa frågan ”varför går hon inte?”.

Den frågan, den vanliga, som är så provocerande för oss, måste få ett avslut.
Ett svar.
Enda sättet att få ett upphörande av den är att minska människors okunskap.
För den frågan är ställd enbart av okunskap.
Vilket är skrämmande.
Med tanke på hur hårt Sverige har jobbat, och ligger i framkant, då det gäller att motverka mäns våld mot kvinnor.
Projektet skulle handla om att skapa förståelse, om att öka kunskap.

Projektet visade sig bli av.
Fler tjejer med historia blev involverade.
I slutändan var vi 4 stycken som stod kvar och ville göra våra upplevelser hörda.

Vi började ihop med UngHästen strax före jul.
De var fantastiska. De ÄR fantastiska.
Malin, Niklas och David fick oss att känna oss mycket välkomna.
Den nervositet som var påtaglig från oss, den arbetade de metodiskt med direkt från start för att mildra.
Roliga, kreativa och galna övningar fick oss att slappna av och börja lära känna varandra.

För min egen del kändes det främmande bara att vara där.
Ihop med David och Niklas.
Eftersom de är män.
Och tja, män och jag är ingen höjdare.
Då.
Nu, faktiskt väldigt mycket tack vare just dem (och Stefan som kom att ansluta sig till vår grupp lite senare), har det förändrats.
Herregud, jag minns med all tydlighet dagen då de skulle guida oss genom teaterns lokaler.
Som är stora.
Vi fick följa med till allt från fikarum, kontor, där scenografi byggs, där kostymer sys, till förvaring av alla kläder som används, till scenerna, till bakom scenerna.
Jag tror minsann att vi fick se precis hela teatern.
Vilket var fascinerande.
Men höll på att bli riktigt galet också.

Vi var nere i källarplan, där kostymerna är samlade, vi gick genom korridorerna.
Vid något tillfälle kom jag att ha Niklas bakom mig.
Liksom bara gåendes, för källargången var trång och vi var tvungna att gå på led.
Då kom paniken.
Fastän K och L var med.
Fastän jag kände de andra tjejerna som medverkade.
Fastän David och Niklas redan hade visat sig vara bra killar kom paniken.
Jag klarade inte av att gå på led, i det trånga utrymmet med honom närmast bakom mig.
Pressen blev enorm.
Jag slutade höra vad som sades. Jag hörde, men jag förstod inte orden.
Jag slutade se vad som visades. Det blev bara ett myller av färger och former som inte gjorde någon helhet.
Jag slutade liksom fungera.
Hela min kropp var stel. Den var helt iskall.
Allt jag var medveten om var att han gick just bakom mig.
Att han hade David bakom sig.
Och att jag inte visste hur jag skulle ta mig upp från källaren.
Jag visste inte hur fan jag skulle ta mig ut.
Med den vetskapen, med dem bakom mig…
Jag fokuserade på K som gick 1 meter före mig.
Allt det välbekanta med henne.
Jag hade svårt att känna marken under fötterna.

När vi kom fram till vart vi var på väg, ungefär 50 meter senare och max 30 sekunder var jag liksom helt slut.
Som om jag sprungit ett maraton.
Mina ben var som av gelé. Och tröttheten kom.

Haha, himmel det är svårt att tänka mig nu… genomfina Niklas och David…
Det var omtumlande, och det satte ett inledande perspektiv på hur nära (långt) mig jag klarade av att ha dem.
Då.
Jag blev tvungen att förklara läget. De förstod. Eller jag vet inte om de förstod.
Men de tog reda på vad jag klarade av. Och vad jag inte klarade av.
Vi började där.
Vilket visade sig fungera fint!

Mötena blev fler.
Nu började projektet få konturer.
Idag är konturerna ganska klara. Planen är satt. Och mycket är öppet, på ett bra sätt.
Det behöver inte vara mer tydligt än vad det är i nuläge.

Alla möten vi har inleds på ett speciellt sätt.
Vi leker.
Vi skrattar. Herregud vad vi skrattar.
De gör övningar med oss.
För att få oss alla avslappnade, glada och med sinnen som är kreativa.
Vi gör mycket improvisation.
Där allas våra sinnen och hjärnor lossnar totalt.
För att skapa bästa tänkbara förutsättningar till när allvaret kliver in.
Vilket det alltid gör.
Fastän vi skrattar mycket.

Vi gråter också.
Vissa gånger vi arbetar ihop händer det saker ingen räknat med.
Berättelser som når dagens ljus för första gången någonsin.
Det är starka känslor i omlopp.
Jag hörde mig själv en kväll berätta om något som jag inte berättat tidigare i sin rätta version.
Jag förvånades själv…
Och gick hem med kaos inombords.
 
I vilket fall.
Tanken är att sätta ihop en föreställning av det vi berättar.
Det blir egentligen andemeningen av våra berättelser som kommer att bli hörd.
För vi är 4 stycken som deltar, som bidrar.
Våra upplevelser skiljer sig i mångt och mycket.
Men konsekvenserna är på många sätt identiska.
Vilket gör att vi relaterar till varandra. Enkelt.
 
Vi berättar, vi regisserar och de spelar.
Inför våra ögon spelar de upp episoder ur våra liv.
Inte stora episoder, tvärtom. Vardagsepisoder.
Korta minuter av våra liv, som vi själva inte tycker är något alls.
Som får dem att förundras.
Att skakas.

De gråter också.
Vissa gånger.
De förstår inte. De spelar helt de vi vill att de ska spela.
Men de får vår känsla.
Och det skapar väldigt starka känslor. Hos dem. Och hos oss.

Vad som händer när man får se dem spela upp det, precis som det var, är något oerhört.
Vi får säga exakt hur de ska agera.
Vi regisserar dem.
Minsta blick de använder, minsta krökning av munnen, minsta rörelse med huvudet, minsta skiftning i tonfallet.
De är vi.
I realtid.
Med oss som publik.

Jag har sett min egen frukost spelas upp.
Jag har sett mina episoder tagna ur soffan i fjällen spelas upp.
Det blev våldsamt starka upplevelser.
Du springer ett maraton sittandes på en stol.
Utan att röra dig en millimeter.
Jag var helt tillbaka. Min känsla var densamma. Exakt.
Igenkänningen när det var finpustat färdigt var total. Och samtidigt helt främmande.
De VAR han och jag.
Malin var jag.
Niklas var han.

Och då ser jag hur fel det var.
Och ändå är jag nästan helt bortkopplad från mina känslor. I det ögonblicket.
Som om jag vred av strömbrytaren för att inte känna.
Men det är omöjligt att inte känna i det läget.
Det går inte, omän man vill inte vill.
De kommer en under huden.
Inte helt fullt där och då, jag är för distanserad bitvis, men när jag kommer hem.
Då kommer det med full kraft.

Det som är starkast av allt är inte att se sin egen berättelse.
Det starkaste är att se Malin, Niklas, David och Stefans reaktioner.
Som om de inte förstår att de 3 minuterna vi just berättat om, som de just spelat händer.
Och för oss bara är vardagssituationer som finns i massvis.
Att det var vardag. Inget man längre reagerade nämnvärt på.
Små skitgrejer helt enkelt.
Att se dem behandla dessa med en sådan förvåning och sådan sorg (?) förändrar.
Och man inser att nej, det här är ju faktiskt inte normalt.
Sådant här är inte sunt.
På något sätt.

Jag tror vi för alltid kommer att minnas vad Malin, Niklas, David och Stefan gjort för oss.
De har öppnat våra ögon.
Deras känslor har fått oss att se oss själva, genom deras ögon.
Och när de gråter eller skriker i ren frustration är det svårt att inte beröras av det.
Om inget av något annat tagit sig förbi ens känslomur så gör deras reaktioner det.

K och L är närvarande.
I det närmaste hela tiden.
De står för kunskapen. De står för den fakta som finns. Vilken är omfattande.
Men relativt okänd. Hur fan nu det är möjligt.
De är bryggan mellan oss och teatern.
De förklarar det som behöver förklaras.
Vad som egentligen händer. Vad som pågår.
Vilka krafter det handlar om.

Vi är alla oumbärliga för det här projektet.
K och L med kunskapen, vi 4 med våra erfarenheter, och teatern med sin fenomenala förmåga att fånga och gestalta.

Jag kunde inte vara mer stolt och tacksam över att få ingå i det här sällskapet.
Jag säger det varje gång jag är där.
Det säger vi alla.
Vi tackar.
Vi är samtliga helt medvetna om vår betydelse för resultatet.
Jag känner K och L sedan tidigare som ni vet. Laget. De är välbekanta för mig. Mer än så.
De andra tjejerna, dem känner jag.
Vi som blev kvar i slutändan är gruppen ”Konsekvenser av våld”.
Vi vill att våra erfarenheter ska öppna ögonen på människor.

De är trygga för mig.
Jag beundrar dem. På så många sätt. De står pall.
Och jag står pall.
Jag kan för mitt liv inte förstå hur någon kan ha behandlat dessa underbara människor så illa. Det övergår mitt förstånd.
Det får mig att vilja skrika högt vissa gånger.
Vi bearbetar våra trauman uppspelade rakt framför oss.
Så nära att jag bara sträcker ut handen och når Malin, för att visa henne hur hon ska hålla gaffeln när hon spelar mig vid matbordet.

Min tacksamhet för att få ingå kan inte beskrivas i ord.
De som deltar förstår den.
Vi känner den alla.
Samtliga i Öppna känner den.

Några av mina texter ska vara med, lästa i sin helhet.
Jag känner mycket inför det.
Tacksamhet. Stolthet. Glädje.

Den 4 november kommer föreställningen att visas.
Den är för allmänheten.
Det kommer att bli en av de mer annorlunda dagarna i mitt liv.
Vet jag redan nu.

Det här är Projekt Ö, mina vänner.

Annars då?
Fredagen är påbörjad. Härliga lediga fredag.
Jag är på allra bästa tänkbara humör!
En sväng på gymmet alldeles nu är vad som händer. Kul!

Låt oss alla ha en absolut underbar fredag!