När olika verkligheter möts.

Igår var det smulans mörka tongångar här inne.
Kvällens inlägg lär inte bli ljusare. Anse er förvarnade.

Som jag berättat tidigare tycker jag väldigt mycket om pojkarna Skogly.
De är de barn jag själv aldrig kommer att få.
Jag är den mest lyckliga någonsin över att ha dem i mitt liv.
Det händer mycket roligt kring de här killarna. Tempot är högt och ljudnivån ännu högre.
Det passar mig fint, jag gillar kaoset!
(Hehe, i rättvisans namn ska tilläggas att gånger finns då jag även drar en suck
av lättnad när de drar iväg utom syn- och hörhåll. Kaos kan vara trevligt, paus från kaos likaså.)

Men mitt bland allt det braiga med pojkarna Skogly finns också något trasigt.
Som jag fram tills ikväll inte pratat med någon om.
Just för att det liksom inte går att prata om. Utan att det låter som jag på riktigt
är sinnessjuk. Vilket jag mycket gärna undviker att förefalla som.
Jag har slitit med det här en länge tid, liksom hoppats att det skulle försvinna av sig självt.
Vilket det alltså inte gjort.

Jag har ett dilemma som jag aldrig räknade med att få.
Nämligen närhet, som någon annan ser som självklar. Vilket den inte är för mig. Överhuvudtaget.
Varken som barn själv, eller som nu fått av ett barn.
Det gäller i första hand minstingen Love, 7 år.
Det händer nämligen nu och då att Love kramas med mig, eller sätter
sig på samma stol som jag, eller lutar sig mot mig när vi sitter i soffan.
Det är på alla sätt det absolut mysigaste jag vet.
Men det skapar ett följdproblem. Som sliter sönder mig.
Jag vet nämligen inte hur jag ska krama honom tillbaka.
Det är en sak när han kommer rakt framför mig och vill kramas.
Då är det en enkel sak att slå armarna kring honom och krama honom tillbaka.
Men när han kommer och sätter sig på samma stol som jag eller sätter sig
bredvid mig i soffan får jag samtidigt som jag tokmyser en våldsam ångest.

Jag vet nämligen inte hur jag ska bete mig.
Kanske är det helt naturligt för dig som läser den här texten, men för mig är
det inte naturligt.
Där kommer han, trygge och spjuveraktige Love, som om det vore det mest naturliga
i välden att bara slå sig ned bredvid någon annan.
(Kanske är det naturligt, jag vet inte.)
Jag flyttar mig så han ryms på samma stol som jag, och där blir han sittandes samtidigt
som vi spelar ”Finns i sjön”, eller att han spelar på mobilen eller vi bara
pratar om allt möjligt.
Och jag vet helt plötsligt inte vart jag ska hålla mina händer.
Vart jag får hålla händerna.
Kan jag hålla honom på benet? I sådana fall vart?
Jag har på något sätt kommit överens med mig själv om att knäet är ett bra
och någorlunda tryggt ställe.
Vart är det ens okej att hålla en hand på ett barns ben?
Herregud, ångesten kommer bara jag skriver om det nu, jag får svårt att andas bara jag tänker på det.
Jag blir helt tafatt där Love och jag sitter på samma stol.
Jag kämpar för att se helt naturlig ut, att jag inte ska avslöja hur obekväm jag själv är
mitt i en situation som jag egentligen tycker är väldigt mysig.
Jag lägger min hand lite försiktigt på hans ben. Så nära knäet jag kan, för säkerhets skull.
Jag kollar om han verkar obekväm. Men han sitter och spelar och pratar på sitt Love-sprudlande sätt.
Jag däremot är fortfarande orolig att jag gör honom obekväm, vilket gör mig väldigt obekväm.
Jag slår armarna runt hans midja istället, så mina händer vilar på hans mage.
Det känns okej, som en kram ungefär, det funkar bättre för mig.
Jag försöker kolla om han ser obekväm ut, vilket han inte gör. Tror jag.
Jag funderar gång på gång om det här är okej.
Är det okej?
Jag har frågat Erika hundratals gånger om det här. I mitt huvud.
Men jag har aldrig lyckats formulera frågan högt.
Hur pratar man överhuvudtaget om sådant här utan att framstå som om helt saknar grepp om verkligheten?

Ibland när vi sitter i soffan och ser film sätter sig Love mellan Erika och mig,
ibland så han lägger sig mot min sida.
Jag tycker det är supermysigt.
Men vad fan ska jag göra?
Jag tänker att om jag bara sitter där får han ingen respons.
Att han liksom kramas men inte får någon kram tillbaka, vilket också känns väldigt fel.
Ibland lägger han sin hand på min arm och stryker på den.
Då kan jag liksom inte låtsas om att han inte sitter där. Då måste jag ju
ge något tillbaka. Ibland stryker jag snabbt över hans ben, i närheten av knäet, som
han har bredvid mina ben på divanen.
Ofta stryker han mig då en gång till på armen och gnuggar till med sitt huvudet mot min sida.
Då brukar jag lägga min arm om honom, så han blir sittande mot min sida med min
arm kring sig.
Det är verkligen otroligt mysigt men jag är så väldigt rädd att han egentligen
tycker det är fruktansvärt.
Att han i själva verket absolut avskyr att sitta bredvid mig på det sättet, men inte
vet hur han ska ta sig ur det.

Härom helgen satte han sig vid mig i soffan och spelade på telefonen.
Han satt i sin morgonrock och när jag lade min arm omkring honom hamnade min hand
på hans bara ben. Morgonrocken var inte lång nog att nå ner till fötterna.
Ångesten slog till med full kraft. Jag var ytterst nära att rycka bort min arm.
För att rädda honom, från min egen barndoms minne.
Men han satt kvar, småpratade samtidigt som han spelade och verkade tycka att livet var
precis som det skulle.

Jag brukar någonstans jaga tröst i att det är han som söker upp mig och sätter
sig hos mig.
Men inom mig viskar något mycket mörkt att jag ju också gick och satte mig helt
frivilligt hos min barndoms pedofil.
Trots alla timmar på Kliniken kommer jag kanske aldrig att förstå det helt och hållet.
Jag satte mig bredvid honom frivilligt, för jag tyckte om honom väldigt mycket,
och jag såg upp till honom.
Men allt eftersom gränser korsades försvann också det jag tyckte om med honom.
Till slut fanns absolut inget frivilligt i sällskapet med honom ens de
gånger han faktiskt bara var snäll.

Love är ett år äldre än vad jag var när pedofilen tryckte in sina fingrar i mitt underliv
för första gången.
Och med liten Love i mitt knä blir kontrasten enorm. Han är så mycket barn, nyfiken, glad,
uppspelt, ledsen och arg. Precis som vilket barn som helst.
Var jag sådan en gång i tiden? Jag minns inte.

Jag får ett oerhört stort behov att säga till honom att aldrig sätta sig bredvid någon.
Inte krama någon alls utom sin mamma och pappa.
Att han för fan måste vara rädd om sig själv.
Att han även ska passa sig för de mest vänliga i sin omgivning,
och aldrig under några omständigheter överhuvudtaget lita på någon.
Jag kommer aldrig att säga de orden till honom givetvis.
För jag vet att det är fel saker att säga.
Och samtidigt vill jag skrika honom rakt i ansiktet, att han för fan måste skydda sig själv.
För vem ska annars göra det?
(Skyddar du inte dig själv får du skylla dig själv, viskar mitt innersta mörker till mig.
Mörkret viskar även till mig att ingen kanske tyckte om mig tillräckligt för att vilja skydda mig.)
Vilket jag förnuftsmässigt vet inte stämmer.
Varken att jag fick skylla mig själv eller att ingen tyckte om mig tillräckligt.
Men förnuft väger lätt jämfört med känslor.

Det är omgivningens som ska skydda honom och alla andra barn.
Det är allas vår uppgift, ansvar och skyldighet. Men så fungerar givetvis inte världen.
För när ingen alls finns för att skydda en måste man göra det själv, på det sätt man kan.
Vilka inte är speciellt många när man är 6 eller 7 år.
Det blir ett märkligt sätt att växa upp på och jag är inte säker att ett helt liv
är tillräckligt för att läka såren.

Jag tänker att det är min bakgrund som gör att min första impuls blir att knuffa bort
Love istället för att krama honom tillbaka.
Men jag knuffar inte bort honom. Jag väntar ut den första impulsen.
Det tar någon minut innan jag känner mig mer bekväm än besvärad.
Det gör mig förbannad.
För när jag tänker om det förstår jag att det är helt normalt att besvara barns kramar.
Att det är så man gör.
Mitt sätt att vara riskerar givetvis att han uppfattar mig som mindre varm och
mindre kärleksfull än andra vuxna han tycker om att ha närhet hos.
Men jag måste göra såhär för att hantera min egen ångest kring det hela.

Nyligen tog han min tag i min hand samtidigt som han flätade in sina fingrar i mina.
Jag jagade tankarna desperat, de jag ville skulle berätta för mig att det var okej att hålla
kvar hans hand i min, att jag inte behövde stöta bort den lilla handen.
Att jag inte på något sätt kränkte honom genom att sitta kvar med hans fingrar inflätade i mina.
Det tog ett tag, men till sist kände jag mig okej med det hela.
Kanske för att han satt och var precis som vanligt bredvid mig.
Han signalerade inte att han kände sig trängd eller kämpade för att hitta en anledning
att gå därifrån. Eller paniken när han inte kom på någon.

Jag förstår att det är jag som är skev här.
Att det här är konsekvenser av sexuellt våld, våldtäkt, när man är barn.
Det är ändå så jävla smärtsamt.
Den här tilliten och den så oskyldiga närheten är bland det bästa jag vet.
Att den första impulsen då är att stöta bort, är väldigt smärtsamt.

Det här inlägget har legat i mitt huvud under en lång tid.
Det känns bra att till slut ha formulerat tankarna och känslorna någon
annan stans än i mitt eget huvud.

Over and out.