När priset ligger under gratis.

Idag spottar jag ur mig inlägg.
Min hjärna rör sig förvisso i sirap, men den rör sig konstant.
Vrider vänder, går vilse, hittar rätt.

När läget blir mörkt tänker jag en hel del svarta tankar om mig själv.
Vem jag är, vad jag vill, vart jag befinner mig nu.

Jag skrev tidigare ett inlägg om mitt liv som dörrmatta.
Jag fortsätter delvis på det spåret med detta inlägg.

Värdet vi sätter på oss själv.
Priset, om vi så önskar.

Vi pratar om det på Kliniken.
I samma andetag som orden konturer och gränssättning nämns.

Hur värdesätter jag mig själv, och min tid?
Vad förmedlar jag till andra om mitt värde?

Jag har tid. Jag är tillgänglig. Oftast.
Annars gör jag mig tillgänglig och skaffar mig tid.

Jag är gratis.
Eller vänta, jag betalar för att vara med dig.

Jag kastar min tillgänglighet efter dig.
När du undrar om vi ska hitta på något.
Så att jag ska vara anträffbar.

Jag blir glad när någon vill träffa mig.
Det har jag gissningsvis gemensamt med de flesta av oss människor.
Flockdjur som vi är.

Enda skillnaden är att jag blir lite för glad.
Lite för tillmötesgående.
Bänder min tid lite för mycket.

Allt för att ta till vara på den fina chansen när någon vill vara med mig.

Jag imponeras av av mina vänner som däremot är helt fenomenala på att visa konturer.
Ha ett pris, känna ett värde i sig själva.
Och därtill veta hur de ska förmedla det.

De gör det på ett så självklart sätt.

De svarar på min förfrågan med att, i morgon passar inte, men hur ser det ut för
dig på torsdag?

Ett nej som blir ett ja.
Och då helt plötsligt känner jag mig ja:ad i alla fall.

Det vill jag också kunna göra.
Men vågar inte ofta, av rädsla att den andra ska kunna tro att jag inte
prioriterar deras förslag när de ger ett.
Något som mina vänner givetvis inte skulle tänka, utan det scenariot äger endast
rum i mitt huvud. Påhittat av mig själv.

De gånger jag bokar av eller avböjer, då får jag ett behov av att överkompensera.
Vilket gör att jag blir ännu mer gratis.

Det blir ett ordentligt problem när jag inte känner något direkt egenvärde.
När mitt pris inte är högt, det är obefintligt. Jag är gratis.

Mitt värde styrs av andras gillande eller ogillande.
Mitt värde sitter i vad jag erbjuder, inte i vem jag är.
Är du nöjd med mig, då är jag glad. Och nöjd med mig själv.
Är du arg på mig, då klandrar jag mig själv. Då vill jag göra om och göra bättre.

Tycker du om mig för den jag är. Då undrar jag om du har något fel i huvudet.
Jag undrar om du är blind. Jag undrar om du driver med mig.
Jag tänker att min fasad har lurat dig.

Det är låg självkänsla i en liten ask, mina damer och herrar.

Mina önskemål och min vilja är så otydliga att de blir värdelösa och gratis.

Ni kan ju tänka er jag i kombination med att vara egen företagare.
Där det ingår att sätta ett pris på mina tjänster.
Ett pengapris.
Med pengar i utbyte ökar kraven.

Då helt plötsligt undrar jag om jag duger.
Om priset jag satt är relevant till det jag erbjuder.

En dålig självkänsla ihop med Jantelagen och voila, en katastrof till kombination är född.
Jag skulle kunna skriva mig varm om detta dilemma, men låter bli.
Jag tror ni fattat galoppen likafullt.

Jag är otroligt imponerad över de som yrkesmässigt och personligt sätter ett värde
på sig själva, som om det vore det mest naturliga i världen.
De är ofta ödmjuka och samtidigt hårda.
Duktiga på att kompromissa. Duktiga på att komma ihåg vad det vill ha och vad
det vill ge.
Duktiga på att värdera sig själva och sin tid.
Duktiga på att värdera andra och deras tid.

Jag har så mycket att lära.
I mitt dörrmatteliv är jag alldeles för billig, alldeles för gratis.
Jag har tappat värdet inför andra och inför mig själv.

Tappat värde – tappad respekt.