Energigivande vänskap.
Ni som har vänner, har förhoppningsvis den typen av vänner.
Och inte motsatsen.
Om du inte har några vänner, don´t worry, jag tror nämligen benhårt
på att det finns vänner så det räcker till oss alla.
Vilket betyder att om du ännu inte hittat någon att vara vän med,
är det inte kört. På långa vägar.
Vänner gör man sig hela livet.
I mitt fall är jag lite restriktiv med de relationer jag har med andra numera.
Jag har självmant gjort en del mindre kloka val tidigare angående val av
människor i mitt liv, så jag har stramat till det hela.
Givit det hela rejäla funderare på vad jag vill ha ut av möten med människor.
Här läser ni om de funderingarna.
Där skriver jag också om hur jag tänker kring de begrepp jag använder, som
bekanta, kompisar och vänner.
Så jag håller mig mest med människor som jag känt länge.
Jag gör mig fortfarande vänner i vuxen ålder, absolut, men
numera handlar det, i bästa fall, om någon ny var femte år, typ.
I alla fall då det handlar om det jag kallar vänskap.
Kompisar gör jag mig lite oftare än så.
De flesta av mina möten stannar vid att vara bekanta eller vid att vara kompisar.
Vilket är mycket trevligt det med, och absolut fyller en viktig funktion i mitt liv.
Men då och då, glimtar det till, och jag faktiskt gör mig en vän.
Idag har jag haft förmånen att träffa två av de jag så oerhört stolt
kallar vänner.
En, i sammanhanget, ny vän i form av Stina. Vi träffades i tatueringsmiljö idag.
Jag har liksom gnagt mig fast i ryggen på henne, då det gäller att följa med
på hennes tatueringsresa.
Hon kanske försöker skaka av mig, men icket, jag har kedjat fast mig och kommer att
följa med på alla hennes tatueringstider som klickar in med ledighet hos mig.
Så går det när man ger denna Degerman lillfingret.
Och lunchen spenderades med en äldre vän, Katta, som jag lyckades bli vän med
för 14 år sedan ungefär, och aldrig under min livstid kommer att släppa.
Jag gissar att hon vid det här laget har funnit sig, och insett att det bara
är att gilla läget. Jag går ingenvart.
Med det sagt, dagen hittills, har bjudit på vänskap.
På det riktigt nära planet, som jag tycker bäst om.
Energi är vad det handlar om.
Flödande, sprakande och positiv energi.
Som blir till i mitt möte med andra.
Det är precis det jag talar om när jag säger energigivande vänskap.
Energigivande vänskap och energigivande kompisskap.
Även energigivande bekantskap.
Alla de formerna är toppen.
Härliga möten mellan människor.
Den som någonsin haft sådana möten vet precis vad jag skriver om.
Och återigen, ni som ännu inte upplevt sådana möten, lugn bara lugn, det kommer!
När man sitter, står eller ligger och pratar, ser film, går på stan, plockar svamp
eller sitter i var sin del av soffan eller vid köksbordet och bara låter samtalet flyta.
Och man hela tiden känner inom sig att man mår fantastisk gott, då är det
energigivande möten.
Det kan handla om gråt, ilska, förståelse, uppgivenhet och hopplöshet, precis lika
gärna som det kan handla om skratt och muntra känslor.
Det är själva känslan kring det hela som signalerar ett positivt möte.
Och när man skiljs, eller lägger på luren eller klickar ned Skype, då lever känslan
kvar i kroppen. Kanske några minuter, men ibland flera dagar.
Den där lätta känslan, där det sjunger i kroppen av glädje och samförstånd.
Som gör att det känns som om man har energi för en livstid samlat inom sig just
här och nu.
Som absolut kan klinga av alldeles strax efter, eller, som sagt, dagar senare.
Det är underbart att känna så.
Och än en gång, den känslan kan lika gärna uppstå när man träffar en bekant på stan
för en sisådär fem minuters galet och rolig prat.
Jag tror det har med bekräftelse att göra.
Att man känner sig sedd, hörd och viktig inför den man just träffat eller umgåtts med.
Att den andra har tagit in en själv, på ett genuint sätt.
Och att man själv gjort samma sak.
Tagit in den andra, lyssnat, sett och bekräftat.
Det föder något absolut fantastiskt.
Att inse att man är synlig för någon annan.
Jag vill ha alla mina möten så.
Vilket troligtvis inte är realistiskt för fem öre.
Men jag strävar efter det.
Och kommer jag då i närheten, då kan jag känna mig väldigt nöjd och lyckligt lottad.
Det handlar om att syna de relationer man har med andra lite rejält i kanten.
Eller faktiskt, man behöver knappt syna dem alls, om man inte vill.
För magkänslan talar ett rätt tydligt språk här.
Jodå, jag är medveten om att magkänslan är opålitliga saker.
Att den är alldeles för starkt färgad av tidigare erfarenheter där hjärnan i
all sin komplexitet kan snurra in oss på avvägar, där den känner saker och drar slutsatser
som inte riktigt är korrekta eftersom de baseras på dåtid i nutid.
Men, i fallet med energigivande vänner, där litar jag på min magkänsla.
Rakt av.
Jag gör inget åt den i början om den skriker åt mig.
Förr struntade jag i den totalt och tystade till och med aktivt ned den.
Nu kollar jag ibland läget igen, och signalerar magkänslan samma känsla, då
går jag efter den.
Och låter relationen rinna ut i sanden eller avslutar den mer aktivt.
Innan något mindre bra hinner hända i mötet med personen.
Jag har nämligen haft en förkärlek för destruktiva människor.
För människor med stark utstrålning, som visar upp en stark och tydlig kontur.
Som jag innerst inne vet helt saknar självkänsla. Det berättar nämligen min magkänsla
om för mig, relativt fort.
Men likafullt, deras starka utstrålning gör att jag liksom medvetet låter mig dras med,
fastän det endast är en mask de visar upp.
Som kompisar kan de nämligen vara grymt roliga att umgås med, för det händer alltid
galna och konstiga saker omkring dem.
Men efteråt kommer den där känslan, av att jag inte mår bra ihop med just den personen.
Att verkligheten, insikten om deras mask, kommer ikapp.
Jag har även en tendens att ha umgåtts med folk som inte ger mig något.
Energimässigt, alltså.
Kanske tar de inte så mycket heller, men de ger absolut ingenting heller.
Eller vänta, de tar mer än de ger förresten, vilket resulterar i en obalans lika fullt,
nu när jag tänker på det.
Senaste året har jag varit lite mer nogaräknad med de relationer jag har.
Bekanta må vara, för de umgås jag inte med, utan träffas kanske på affären eller på stan,
stannar till med och pratar bort några minuter.
Det gör mig ingenting om de inte ger någon energi, eller om de lämnar mig med mindre
energi än innan vi sprang på varanda.
Det skakar jag av mig några meter senare, ofta med ett skratt inombords över personens
totala oförmåga att se något utanför sin egen sfär.
Däremot kompisar, som inte ger mig energi, de har jag slutit ur mitt liv.
Mer eller mindre.
Jag tänker såhär.
Om jag mår väldigt gott efter ett möte med någon annan, minutkort eller umgänge en
hel afton, då är jag övertygad om att den personen känner likadant som jag.
Haha, det kanske mer talar för hur uppblåst ego jag har.
Men jag tror på fullaste allvar att om mötet får mig att känna mig toppen,
rimligtvis borde ha fått den andra att känna sig lika toppen.
Att det blir kemin av vår ömsesidighet som gör mötet så bra, att om den
ena inte skulle känna så, alltså skulle utebli. Även för mig.
Att det är mötet mellan oss, som skapar det energigivande.
Alltså med lika delar från mig och den andra.
Det är precis den typer av träffar jag vill ha i mitt liv.
De träffar jag kan välja själv, vill säga.
Det är dem jag strävar efter.
För det föder något så oerhört positivt hos mig.
Hela jag sjunger liksom inombords.
Relationer, det är riktigt fina grejer.
Och det bästa är att jag själv kan välja vilka sådana jag vill
ha i mitt liv.
Kanske inte tvärenkelt, jag vet.
Men ju mer man tycker om sig själv, desto lättare är det att välja det som får en att må gott.
Jag är helt klart på väg dit.
Vilket känns lika förhoppningsfullt som spännande.
Jag har mycket goda vänner att lära mig av.
Tur det!
Strax off mot en fredagafton ihop med klart potentiell ny bekantskap.
Tänk vad perspektiv förändrar.
Låt oss alla ha en härlig fredagskväll, oavsett vad vi gör av den.
Och kom ihåg, välj människorna i din omgivning.
Vad vill du ha?
Vad får ditt inre att sjunga glatt?
Vet du det, då har du just formulerat ditt mål.