Nästan som vilken måndag som helst.

Dagen D är här.
Efterlängtad, fantiserad och drömd om.

Vågens siffror visade sig från sina absolut bästa sidor.
58.3 kg närmare bestämt.
Då mitt mål var 59 kg, kändes 58.3 kg helt i min smak.

Ett glädjevrål undslapp mig.
Jag hoppade runt som en galning i mina underkläder.
Jag skrattade som besatt.

Eller, åtminstone trodde jag att det var så jag skulle reagera.

Med Vickan och mamma på plats visade sig min lycka genom ett leende.
Sedan tog jag på mig kläderna igen.
Eller vänta, småpinsam som jag är förevigade Vickan min vikt med
kameran, när jag stod på vågen. Sedan tog jag på mig kläderna igen.
Gick ut i köket och gjorde mig ett mellanmål, precis som alla andra måndagar.

Glad, absolut.
Galet glad, nej.

Den där segerkänslan, ni vet, när man presterat något utöver det vanliga,
tillfredsställelsen som kommer med den, den uteblev.

Jag blev inte så galet lycklig som jag trott att jag skulle bli.

Vilket förvånade mig.
En hel del.

Kanske beror det på att jag alltid vetat att jag skulle nå mitt uppsatta viktmål.
Jag har alltid vetat det.
Någon gång, då det känts mörkt och tungt, då har jag tvivlat, men den känslan brukar
sällan vara mer än någon minut.

Jag visste helt enkelt att jag skulle nå hit.
För 363 dagar sedan, då jag opererade mig den 20 feb 2012, visste jag att jag skulle
nå viktmålet.

Det tog 12 månader, sånär som på 2 dagar.
Det överraskade mig lite, jag hade räknat med längre tid.

Det har alltså gått fort.
Jag har hunnit med, rent kroppsligt.
Visst, min hud är lite mjuk, kanske som efter en graviditet, men jag tror den kommer
att bli mer fit, när det gått mer tid.
Annars har min hud hunnit med fantastiskt bra.

Mitt huvud däremot, har inte hunnit med.
Alls.
När jag ser mig själv i spegeln kan jag fortfarande bli förvånad över hur min
kropp ser ut.

Den ser så smal ut.
Men jag är ju inte smal.
Alls.
Så vems är då kroppen?

Det kommer nog att ta ett tag, att landa i min nya kropp.

Så om mitt uteblivna glädjevrål beror på att jag alltid vetat att jag skulle
nå mitt viktmål vet jag inte.

Kan det kanske också bero på att jag inte tycker jag gjort något speciellt?
Jag tycker kanske inte att mitt arbete varit speciellt stort eller omfattande.
Ändå har jag ändrat stora delar av det som tidigare var jag.
Men likafullt, jag har endast följt direktiven, i stort sett till punkt och pricka.
Det har inte varit svårt, tänker jag.

Jag har accepterat att jag måste förhålla mig till mat på ett helt annat sätt nu.
Att min kropp reagerar ordentligt på saker jag kunnat äta tidigare, exempelvis.
Jag har lärt mig på nytt, hur min kropp fungerar.
Vad den tål, vad den inte tål.

Jag har haft perioder då jag tyckt att det varit mycket krävande.
Fast det var länge sedan nu.

Min mamma har funnits där från den dag hon åkte till Stockholm för
strax ett år sedan, och hämtade hem mig.
Hon har lyssnat i timmar på mitt prat om operationen. Före, efter, ja allt
som jag någonsin har behövt säga om den, det har hon tålamodigt och intresserat
lyssnat till.
Hon har peppat mig precis hela vägen. Skrattat när det gått bra, knuffat mig
framåt när jag tappat sugen.
Hjälpt mig med mina måltider i tid och otid.
Hon är en stor del till att jag har lyckats, på ett så enkelt sätt.

Utan tvekan.

Jörgen stöttar mycket bra även han, på sitt sätt.

Nu lever jag mitt fortsatta liv, på ett väldigt självklart sätt.
När magen kraschar totalt vet jag att det beror på konsekvenserna av
mitt val att låta operera mig.
Det får jag in på.
Det hör till. Att klaga angående det gör jag förvisso, men det tjänar absolut
inget till. Jag visste om riskerna med komplikationer och vilken typ av konsekvenser
en sådan operation har på en kropp, jag valde att ta dem.

Däremot tillhör jag dem som knappt har några komplikationer eller allvarliga
konsekvenser alls.
Ett tarmvred ja, men det är inget mot för hur det skulle ha kunnat vara.
Att jag vissa dagar har problem med magen och vad den inte tål, ingen fara.
Jag inser hur otroligt lyckligt lottad jag är, när jag läser på vissa av de
forum som finns för oss opererade.

Min vana trogen att ha tur i sådana här sammanhang, den håller i sig även här.
Peppar, peppar.

Mitt arbete är självklart inte avslutat i och med att jag nått mitt viktmål.
I själva verket har det just börjat.
Och ska fortgå resten av mitt liv.

Det som gäller nu och många månader, ja år, framöver är att hitta ett sätt att
bli viktstabil.
Först genom att bromsa upp viktnedgången, sedan genom att hålla den.

Min plan är att fortsätta äta precis som jag gjort detta år.
Det har funkat fantastiskt bra, och jag mår bra av det.
Helt enkelt att fortsätta följa de direktiv jag fått.
Jag vet att kroppen sakta men säkert kommer att börja ta upp mer näring än
den gör idag, så en viktuppgång är inte ovanlig.

Det är inget problem i sig.
Jag är medveten om hur det funkar.
Och jag har planen klar för att hantera det.

Jag kommer att ligga på mina stadiga 59 kilo.
Det är mitt mål, att hålla den vikten.
Den passar mig.
Tror jag, vi får se vad jag tycker om den när hjärnan väl kommit ikapp.

Jag skulle inte gärna rekommendera någon att göra den här operationen.
Det måste finnas enklare sätt.
För mig fanns ingen annan väg, därför valde jag den.
Och gjorde den till min.

Om någon som läser detta funderar på operationen, tänk efter igen, och igen.
Jag har förändrat stora delar av mitt liv.
Framför allt mitt tänkade kring mycket i mitt liv.

Jag är fortfarande en missbrukare, dock inte med godis och mat som medel.
Jag missbrukar annat.
Det kunde ha blivit alkohol, men avstyrdes tack vare mycket duktiga människor,
som jag litar på fullt ut, K och L, mitt lag.

Nu missbrukar jag annat, mer fåniga saker, som tuggummi.
Jag skrattar dock inte åt det fåniga i det hela, medlet må vara pinsamt
och löjligt, men mitt beteende är det inte.

Det är däremot mycket allvarligt.
Mitt mönster, som jag haft sedan jag var liten.
Det sliter med mig än.

Det kan ingen operation i världen förändra.

Däremot har jag, som sagt, K och L på Kliniken på mitt lag.
Tillsammans med dem förändras även mitt missbrukande och dövande jag.
Sakta men säkert.
Jag kommer att nå dit, men det tar längre tid att ta mig dit, än för en
viktnedgång att bli möjlig.

Fast, å andra sidan, jag har inte bråttom alls.
Jag är på helt rätt ställe, vilket räcker fint för mig.

Det här skulle alltså ha varit det inlägg som mest av alla andades
glädje, lycka och total eufori.

Det gör det inte, vilket jag gissar att ni också känner.

Däremot tänker jag såhär.
Dagens vägning var den 52:a i ordningen.
Varje vecka har jag gjort detta.
Idag visade den för första gången det jag vetat att den så småningom skulle visa.
Men det är oavsett bara vilken dag som helst i mitt liv.
Jag fick ingen kick av att ha nått mitt viktmål.

Jag kanske borde vara glad åt att jag inte kände den uppskruvade lyckan.
Kanske hade den satt fokus på helt fel saker.
Kanske är det mer sunt att känna att, härligt, så underbart att vara här,
och sedan göra precis det jag gör i vanliga fall.

Inget firande, inget pompa och ståt.
Det är trots allt en vanlig dag i mitt liv.
Varken mer eller mindre.

Det är stabilt.
Precis som jag vill att min nya vikt ska vara, enkel och stabil.
Självklar.

Fast vänta, kanske att jag firar med att köpa lite nya underkläder.
Trosorna jag har på mig idag, hade jag även för 1 år sedan.
Jag kan försäkra er, de såg inte bra ut eller satt skönt när jag
vägde 100.5 kg.
Och jag kan garantera er att de inte gör det nu när vågen visar 58.3 kg heller.

Så en underklädesaffär, det blir ett lämpligt firande.

Samt ett besök hos fina Julia på Shamania bodypiercing.

Jag är, trots uteblivet gläldjetjut, smulans stolt över mig själv.