Nobody fucking move!

Förra veckan nuddade jag vid något helt oväntat.
Jag nuddade vid något som funnits där under en lång tid, men som aldrig
blivit klart formulerat i mitt medvetande förrän förra veckan.
Eller egentligen, nu i helgen.

Det här kommer att bli ännu ett inlägg om konsekvenser av våld.
Om hur effektivt det är att förminska någon för att växa själv.
Och om skammen som blir, för den som står kvar och undrar vad fan det är för
fel på en själv.

Det här med att förminska, att krympa någon annan.
Hur oerhört effektivt det blir när det riktas mot det som gör en glad.
Mot det som gör en stolt, driven och som får en att växa och må gott.

Mitt arbete var en sådan sak.
En gång i tiden.
Numera är det inte det.
Det slutade vara så för länge sedan.
För att, helt överraskande, börjat glimta till lite de senaste veckorna.
En viss, försiktig, glädje har börjat smyga sig in i mitt arbete, några
gånger de senaste veckorna.
Det är något väldigt stort. För mig.

Annorlunda var det 2005.
Jag var mitt i en utbildning, och massage började på allvar kännas som
något jag verkligen ville göra. Rent av arbeta på heltid med.

Jag hade många övningsobjekt hemma under utbildningens gång.
Kompisar, kompisars kompisar och så vidare.
Det började bli ohållbart, jag menar, det var inte ultimat att
ta hem folk i det som var privat för mig. Mitt hem.
Det började kännas smulans obekvämt.

Jag kände behovet av att ha en egen lokal, godkänd av myndigheter, för
att ta emot kunder ”på riktigt”.
Det krävde 2 saker.
En lokal, samt ett företag.
Med det sagt, jag började se mig om efter en lokal för mitt ändamål.
Och jag började bena i hur man startar ett företag.

Start här i Skellefteå hjälpte mig.
Oj vilken bra hjälp jag fick.
Jag testade min affärsidé, som vid första mötet blev sågad vid fotknölarna.
Rejält sågad till och med.
Jag gick småchockad därifrån och bestämde mig för att skita i alltihop.
Men Kurt, den jäkligt roliga och drivna karln som var min kontakt ville
att jag skulle komma och diskutera med honom ett par gånger till.
Vilket jag gjorde.
Och några gånger senare hade jag förstått hur han tänkte.
Jag var jävligt motiverad och hundra procent säker på att det här var
något jag ville göra.
Han guidade mig igenom allt som behövdes.
Han hjälpte mig att formulera min affärsidé. Han hjälpte mig med kontakterna
inom Skatteverket och inom Kommunen.
Han var helt grym. Utan honom hade jag inte fixat det.
Gång på gång skakade han på huvudet och sa att jag var en envis fan som
verkligen inte lyssnade på någon.
Han skrattade alltid när han ha sa det.
(Jag gillar honom fortfarande, kanske jag ska tillägga.)

Lokalen hittade jag i grannområdet, min pappa var vicevärd där och berättade
att de hade en lokal ledig som skulle passa mig.
Perfekt.
En helt lagom lokal till det jag ville ha.
Föreningen jag hyr av lät mig renovera den som jag ville.
Med min vän Patriks hjälp blev den precis i min smak.
Sedan fick jag den godkänd av Kommunen och då var jag klar att starta upp.

Jag var vid den här tiden väldigt intresserad av ett så kallat starta-eget-bidrag.
Det skulle göra att jag under ett halvår kunde arbeta på att börja bygga
en kundkrets utan att egentligen behöva bekymra mig för ekonomin.
Det var bara en liten hake, vilket jag visste redan från det första
omtumlande mötet med Kurt.
Att jag inte skulle bli beviljad något sådant.

Han var väldigt tydlig med det redan från början.
I den här vevan var det nämligen många som ville starta företag inom
just massage.
Därför drog man beviljandet vid en viss utbildningsnivå.
Vilken jag inte hade.

Jag sa till honom att jag tänkte söka ändå.
Han sa att det inte var lönt, men jag fick honom att ge mig
papperna som behövdes för en ansökan likafullt.
Än en gång skrattade han frågade om jag någonsin lyssnade på någon?

Sedan ägnade jag några veckor åt att fylla i ansökan.
Jag gjorde de efterforskningar jag behövde, pratade med människor som kunde
långt mer än jag om företagande.
Jag gjorde precis allt jag kunde för att formulera min affärsidé på papper.
Jag la ner mycket tid och kraft på det hela.
Friserade inga siffror, utan gjorde ansökan helt utifrån det rådande läget.
Jag gick omsorgsfullt och grundligt tillväga.
När allt var klart köpte jag en fin pärm som jag la in papperna i.

Det var en fredag, strax innan lunch, när jag lämnade in pärmen hos Kurt.
Det var inte han som beslutade vem som beviljades starta-eget-bidrag,
utan en kollega till honom.
Han sa när jag klev in på hans kontor att du vet att det inte kommer att bli
något, och jag svarade jag vet.

2 timme senare ringde hans kollega.
Klockan var 13.30 den fredagen.
Jag säger ja, var det första han sa då han presenterat sig.
Kul, svarade jag, till vad?
Till din ansökan om starta-eget-bidrag.
Och då började jag gråta. Med honom i luren.
Det kan tänkas att han blev smulans förvånad, och kanske även lite chockad.
Men det var inget mot vad jag just blivit.
Han hade just gjort det möjligt för mig att på allvar börja med min verksamhet!
Så där stod jag, i sovrummet, med honom i telefonen, gråtandes.

När vi avslutat samtalet stod jag liksom kvar med telefonen i handen och darrade.
Jag kunde inte riktigt fatta vad som just hänt.
Jag fick ett behov av att ringa upp honom och kolla att jag verkligen förstått rätt.
Under samtalets gång hade jag frågat honom om han menade allvar.
2 gånger till och med.
2 gånger frågade jag upp om han verkligen tänkt bevilja min ansökan.
Och 2 gånger skrattade han och sa att det hade han absolut tänkt göra.
Han sa att min ansökan var en av de mer välformulerade sådana han träffat på.
Att det inte fanns en chans att han skulle ge mig avslag på den.
(Han frågade även om han fick använda den i syfte tipsa andra om hur de kunde
tänka när de skulle skriva sina ansökningar.)

Så till slut förstod jag att han faktiskt inte drev med mig.
Jag skrek honom förmodligen döv på hans telefonöra när den insikten föll ner.

Glädjen jag kände där jag stod med mobilen i handen efter avslutat samtal, den ni.
Varenda granne måste ha hört mig. Jag skrek och tjoade rakt ut i min ensamhet.
Jag stod i sovrummet, jag minns det klockrent än idag.
Jag ringde mamma på hennes jobb.
Skrek rakt ut vad som just hänt.
Skrattade som om jag var berusad eller på väg att förlora förståndet.
Hon blev överlycklig, hon skrattade och gratulerade mig.
Hon om någon visste hur hårt jag slitit med min affärsidé.
Hon var även den som läste igenom allt innan jag lämnade in den.
Hon förstod precis vad jag kände.
Och hon var lika glad som jag.

Efter samtalet med henne ringde jag J.
Jag skrattade och skrek i luren vad som just hade hänt.
Han blev glad för min skull och gratulerade mig.
Sekunden efter berättade han att han blivit bjuden på smörgåstårta
på Rönnskär till eftermiddagsfikat.
Härligt sa jag, så gott!
Sedan fortsatte jag formligen bubbla om hur fantastiskt glad jag var.
Och han fortsatte att prata om hur hans dag varit.
Jag lyssnade och ställde lite frågor som kommentar till det han pratade om.
Han skulle komma hem om någon timme, så vi sa hej då och la på luren.

Jag minns än idag hur jag liksom kände mig lite platt efter att ha pratat med honom.
Som om han inte riktigt lyssnat på mig när jag väldigt ivrigt och med
mycket glad stämma återgav samtalet jag nyss haft, det som beviljade mig ett
starta-eget-bidrag.
Han avbröt mig ett par gånger, mitt i mitt glada, och jag tappade fart.
Jag tappade energi.
Jag tog upp tråden ett par gånger, men han fortsatte att prata om sin dag så
vi kom att prata om den istället.
Och när vi avslutat vårt samtal stod jag fortfarande i sovrummet,
men med en helt annan känsla än då jag pratat med mamma.
Hon hade liksom skrattat på samma sätt som jag. Låtit lika lycklig som jag.
Men han… nej alltså han… jag vet inte.
Han kom hem lite senare och jag tog inte upp det mer än att jag drog
detaljerna kring det praktiska om när, hur och var jag kunde dra igång.
Jag har inget minne av att jag skrattade lika mycket längre.

Min magkänsla slet i mig den aftonen.
Mitt i allt det glada och lyckliga.
Mitt i allt när mamma bjöd oss på middag den aftonen och hade köpt blommor till mig
för att fira min start på företaget.
Jag minns att jag blev förvånad över att han inte verkade tycka att
det var speciellt kul det jag just uppnått, den etapp 1 jag just klarat av
för att kunna börja arbeta i mitt företag.

Jag började således jobba med mitt purfärska företag.
Det kändes oerhört spännande.
Herregud, allt var ju helt nytt.
Pappersjobb, ekonomi och liknande var rena grekiskan.
Tack och lov för min supergulliga faster Anita.
Utan hennes hjälp hade det gått rakt åt helvete.
Hon är en fena på det här med företagsekonomi, henne fick jag ovärderlig hjälp av.
Tack snälla, goa faster för all den tid du lade ner på att hjälpa mig!

Jag minns också fortfarande hur jag pep till av förtjusning när något okänt nummer
visade sig på telefonens display, för det betydde en ny potentiell kund!
Jag minns fortfarande hur det kändes när kunder började komma igen och igen.
Jag planerade reklamutskick och annonser i Norran, jag planerade hur jag skulle
expandera och bygga ut min kundkrets.
Jag tyckte att det här var fantastiskt kul.
Det krävde mycket av min tid, och bitvis kändes det även alltför stort för mig.

Men framförallt fick jag jobba med något som kändes inspirerande.
Som jag älskade.
Att hjälpa människor, med ömma muskler såväl som med välbefinnande.
Jag fick ta del av människors mest privata också.
Ja, jag har lyssnat på många privata detaljer ur människors liv under åren.
Jag fick dem att må gott rent fysiskt och jag gav dem möjligheten till någon som lyssnade.

Och jag trivdes fantastiskt.

Till detta var det helt suveränt att ha möjlighet att lägga schema för min
arbetsdag. Jag kunde styra själv hur jag ville ta emot mina kunder i relativt
stor utsträckning.
Eftersom jag hade en mycket impulsiv karl var det mer eller mindre en
nödvändighet om jag ville ha chansen att kunna vara medräknad.
Vilket jag ville.
Mycket gärna. Mest av allt i världen faktiskt.
Så det fanns många saker med mitt arbete som jag tyckte om, och möjligheten
att vara flexibel var en av de sakerna.

Med tiden kom något att förändras.
Jag minns inte riktigt när denna förändring började smyga sig in.
Det började med att jag, i vanlig ordning, bollade idéer med honom.
Pratade om tänkbara strategier för att nå ut till fler kunder, till
att få nya kunder att bli återkommande kunder och så vidare.
Jag pratade mycket om sådant med honom, för han var ett perfekt bollplank
just för att han hade många idéer, och gärna spånade högt och lågt.

Med tiden blev det mer och mer tydligt att hans och mina idéer kom
att skilja sig åt.
Jag ansåg, och anser fortfarande, att det berodde på att jag vid den tidpunkten
hade fått en viss erfarenhet och inblick i den bransch jag var i.
Mina idéer och förslag var förankrade i den insikten.
Sedan hade jag även börjat känna på vilket sätt jag tyckte om att arbeta, vad jag föredrog
och vad jag inte föredrog.
Jag hade liksom börjat skapa de konturera som passade mig i mitt arbete.
Han diskuterade utifrån en helt annan synvinkel givetvis, för han var i en
helt annan bransch.
Som skilde sig på alla sätt och vis från min bransch.
Vilket var väldigt fördelaktigt många gånger, inget snack om saken, för han gav mig
väldigt många bra idéer just därför, som jag aldrig själv skulle ha landat.

Men med tiden började vi alltså skilja oss åt mer och mer.
Jag upplevde att han inte riktigt lyssnade på vad jag sa och på vad jag ville.
Han började även nu prata om mig som arbetsskygg, som bakåtsträvande.
Vilket för mig kändes märkligt och faktiskt inte helt rättvist med tanke på hur
mycket av min vakna tid jag villigt la ner på att spåna på förbättringar,
och på sådant som jag ville skulle leda mitt företag framåt.

Jag insåg att jag inte bollade idéer med honom lika gärna längre.
Jag kände mig lite dum när jag gjorde det faktiskt.
För jag kände mig helt plötsligt lite klumpig.
Mina tankar flöt inte lika lätt längre.
Mina sätt att prata blev annorlunda, som om jag började väga orden innan
jag uttalade dem.
Jag kände mig inte så ivrig längre.
Samtidigt som jag inte kunde få mig för att följa hans tips och råd heller.
De kändes inte som följbara längre, som några som passade mig.
Vilket fick mig att tänka att jag ju faktiskt var arbetsskygg och bakåtsträvande.
Och när han frågade om jag gjort si eller så, då kände jag mig väldigt obekväm när jag sa
att nej det hade jag inte.
Jag hörde hur han suckade. Hur han sa att det inte löntes att bolla med mig,
för jag ville ju ändå inte jobba.

Jag försökte förklara för honom att vi såg saken från olika håll.
Men jag lyckades inte riktigt nå fram till honom med det, utan hans åsikt om
mig som arbetsskygg blev mer och mer den rådande.

Jag slutade prata mitt arbete med honom.
Jag slutade prata mitt arbete med just någon. Jag svarade pliktskyldigast
på andras frågor, men inget mer.

Och skulle jag vara ärlig så tyckte jag inte att det var lika kul att arbeta
längre heller.
Jag hade nu jobbat med det i något år och njae… kanske var det här inte
vad jag skulle syssla med.
Jag var egentligen ingen företagare.
Jag var ju faktiskt inte den där drivande människan som gjorde verklighet av
roliga och intressanta idéer.
Jag var ju inte den som satte mitt arbete främst.
Jag var däremot den som bokade av mina kunder när jag fick veta att vi
skulle fara bort redan torsdag kväll istället för fredag eftermiddag som vi
planerat.
Och sådana egenskaper är inte signifikant för en egen företagare.
Så nej, någon sådan var jag ju faktiskt inte.

Jag hade mest haft turen då jag lyckats skriva mig till ett starta-eget-bidrag.
Och det i sig tydde mer på att jag kunde använda ord på ett bra sätt,
inte att jag var en företagare.

Jag arbetade några år till.
Tappade lusten mer och mer.
Det slutade kännas roligt. Det blev ett nödvändigt ont för att kunna betala räkningar.
Glädjen jag kände första åren var helt borta.
Den kunde glimta till, men nej, på det stora taget var den borta.
Stoltheten jag faktiskt känt, omän lite blygsamt, fanns det inget kvar av.

Jag pratade med en kompis om företagande i allmänhet vid något tillfälle.
Hon sa att min karl var stolt över mig för att jag startat ett eget företag.
Jag minns att jag hajjade till.
Och undrade om min kompis hittade på det hon just sa till mig.
Om jag alltså hade förstått henne rätt ens.
Jag frågade om hon drev med mig, men nej, inte alls.
Jag blev väldigt förvånad. Han hade inte antytt något sådant till mig de sista åren.
Faktiskt aldrig, när jag tänker efter…
Utan till mig suckade han oftast menande.
Därför blev jag mycket förvånad över min kompis ord.
Och jag blev väldigt glad över att han alltså någonstans faktiskt var stolt över mig.

Men tillbaka i mitt och hans liv hade han även för vana att ringa
och tipsa mig om jobb.
Fast jag inte sökte några jobb.
Industrijobb, sådana som skrämde livet ur mig, och fortfarande gör, och absolut inte
tilltalade mig det minsta.
Jag sa till honom att det inte var något jag ville jobba med.
Nej sa han, nog visste han det, för då skulle jag ju faktiskt måsta jobba.
Så varje gång han ringde om jobb blev jag väldigt tyst.
Och sa att jag skulle fundera om jag ville söka jobbet eller inte.
Jag hörde givetvis sucken, för han visste att jag skulle svara nej när
han frågade mig senare under veckan, om jag sökt jobbet eller inte.

Jag blev mer och mer stressad över dessa situationer.
Jag blev kallad lat. Och samtidigt kände jag mig inte lat.
Fast jag avbokade ju mina kunder ibland, så jag måste ju vara lat.
Varför skulle jag annars boka av dem?
Varför skulle jag annars ligga under täcket en hel dag utan att ens
klara av att stiga upp och göra något så enkelt som att duscha?
Klart som fan att jag var lat.
Vissa perioder åt jag i stort sett från morgon till kväll. Kunde inte sluta.
Självföraktet var enormt.
Att ta emot kunder i det läget var aktuellt.
Det hade inte gått.

Senare, när jag började på Kliniken började det pratas om depression.
Om ångest.
Jag fick medicin. Jag tackade gladeligen ja till medicin.
Och blev nollställd.
Slutade känna just någonting.
Började fungera bättre på jobbet. Åt bara tiden jag inte jobbade.
J flyttat ut i den vevan.
Vi var numera särbos.
Livet var mörkt. Svartare än svart faktiskt.

Det finns mycket mer jag skulle vilja skriva om.
Men det skulle mest bli upprepningar med några små variationer.
Så jag sammanfattar min arbetssituation till att den har sett
ut ungefär såhär tills för några veckor sedan.

Då en lite smygande lust dök upp på arbetet.
Den glimtade till vid några tillfällen.
Helt oväntat och samtidigt helt omisskännligt.

På Kliniken har vi många gånger pratat om min arbetssituation.
Hur jag inte fixar den.
Hur jag i det närmaste hatar den.
Jag blir alltid väldigt defensiv när vi pratar om mitt arbete.
Jag har inte kunnat förklara riktigt vad jag inte kan hantera med det.
Jag har pratat om och om igen om arbetsbördan.
Den där jag ger och ger av mig själv genom att lyssna på andra, utan att kunna ha en åsikt
eftersom min kund inte vill ha en åsikt, utan bara någon som lyssnar.
På hur jag inte orkar söka nya kunder.
På hur jag inte orkar ta hand om de gamla kunderna jag har.
Jag har skrivit om just det tidigare. Hur jag verkligen inte fixar mitt arbete.
Här hittar ni det.
Jag har pratat om att jag verkligen inte fixar det längre.
Att jag behöver ett annat arbete.
Och allt det stämmer. Alla ovan nämnda saker ÄR påfrestande.
Inget snack om den saken.
Men det fanns något annat också, som kanske spelar lika stor roll som
att jag är less mitt arbete.
Och den orsaken nuddade vid mig förra veckan.

Jag tappade precis all stolthet jag tidigare känt över mitt företag och mitt arbete.
Jag har heller inte hittat tillbaka till den.

De exakta orden skrev jag förra veckan här på bloggen.
Och exakt här hittar vi innebörden av vad som egentligen hände.
Som jag inte var i närheten av att se förrän förra veckan.
Och på allvar börjande förstå i helgen då Gina och jag satt och pratade om
vad som får oss att må bra, vad som får oss att känns oss stolta över oss själva.
Mitt i den vackra och soliga eftermiddagen sittandes på deras bro började bitarna
vrida sig mot rätt läge.
Vilket var jävligt smärtsamt.

Jag insåg helt plötsligt med skrikande klarhet att vad som alltså hänt var att jag
tappat glädjen och stoltheten inför det jag skapade med mitt arbete.
Vi hade skilda åsikter han och jag, och jag gick på hans åsikt istället för att
få fatt i min egen.
Men jag såg det inte förrän i helgen, vart den borttappade stoltheten och arbetsglädjen
hörde hemma.
Utan ända fram tills nu har jag sökt orsaken hos mig.
I att jag var arbetsskygg och lat som inte ville arbeta.
I att det var något slappt med mig som inte kunde ta till mig bra och innovativa idéer.
Att jag inte var driven nog att ha ett företag.

När det till mycket stor del handlade om att jag slutade värdesätta mig själv.
Min självkänsla fanns det ju väldigt lite av redan från början.
Och den som fanns var lätt att ta bort.
Genom att tysta ned mina idéer och min drivkraft.
Genom att begränsa det levande och skapande hos mig.
Genom att låta mig veta att jag tänkte för litet, för smått, tänkte för ickeförtjänst-aktigt,
tänkte för lat.
Jag slutade tro på mina idéer själv.
Vilket resulterade i att jag tappade fart. Jag tappade bort det driv jag hade tidigare.
Jag tappade bort min typ av driv.
Drivet av det lite mildare slaget.
Liksom det mer eftertänksamma, lite mer långsamma drivet.
Kanske just för att jag som person är mer eftertänksam än energisprutande.
Hans sätt kändes viktigare och mer rätt än mitt.
Och då jag saknade det, ja då föll bilden av mig själv som egen företagare.
När hans förakt för mig och min lathet, där jag inte gjorde verklighet
av hans idéer, blev omisskännlig, då upphörde det intresse jag hade kvar för
mitt företag och för mitt arbete helt.

Mitt företag kändes som ett misslyckande istället.
Jag skar ju inte guld som han skämtade om.
Inte ens i närheten.
Jag började skämmas över mig själv även som företagare.
För jag var ju ingen företagare på riktigt. Jag var lat och arbetsskygg.
Jag avbokade för att kunna vara på stand-by om han ville hitta på något.

Det mycket praktiska med att sätta sitt eget schema blev till något dåligt.
Jag kunde boka av när jag behövde det.
Vilket resulterade i att han aldrig behövde ha framförhållning då det gällde mig.
Han behövde aldrig planera för att tajma ihop med mig.
För jag var den första att vara flexibel.
Och jag ifrågasatte inte längre. Allt jag ville var att vara medräknad.
Han kunde berätta om sina planer dagen före eller samma dag, och jag bokade om
mina kunder, så det passade.
Vilket gjorde att jag flyttade mina gränser bit för bit.
För att få höra till. För att garantera att vara medräknad.
Mitt livs mest innerliga önskan.
Att vara medräknad av honom.
Jag var välkommen i hans planer de första åren, ingen tvekan om det.
Men det betydde inte att han väntade på mig, utan ville han göra något
då gjorde han det med den som hade tid och möjlighet just då.
Och jag ville så gärna vara den som hade tid och möjlighet.

Nu, med förra veckans insikt och dagarna fram tills idag har jag
börjat se annorlunda på det hela.
Jag har börjat tänka annorlunda om det.

När jag började prata om att starta mitt företag så brann jag.
Min energi var väldigt hög, jag sprudlade.
Det började jag förresten göra redan under utbildningen.
Jag träffade nämligen ett gäng totalt toksköna människor.
Jag tyckte så otroligt mycket om dem, vilket jag fortfarande gör de
gånger jag möter någon av dem, eller på annat sätt blir påmind om dem.
Jag trivdes fantastiskt på skolan, jag trivdes oerhört med livet.
Livet hade förvisso börjat snubbla en del, men just min klass gav mig så
otroligt mycket glädje.
Jag längtade till skolan för att träffa dem och för att delta i undervisningen.
Jag liksom hittade den Cicci som jag själv tyckte mycket om.
Min klass var för övrigt väldigt peppande och positiva när jag startade mitt företag
alldeles i slutet av utbildningen. De hjälpte mig i allt mitt driv.
Särskilt när det börjat snubbla lite i min relation.

Jag tänker mig att det syntes på mig.
Att jag var i fas med livet där. Att jag trivdes med mig själv.
Och när jag då började prata om att starta ett företag, då blev jag ännu mer
av just den personen.
Från att ha varit en tystlåten och lugn person, vilket jag fortfarande är, till att
bli lite mindre… liten och tyst.
Jag hade helt plötsligt visioner, mål, driv och energi.
Och en glädje som följde med det.

Var de det han såg?
Var det den glädjen han ville åt?
Kände han inte riktigt igen mig i allt det här glada och drivande?
Kände han inte igen sig själv i allt mitt glada och drivande?

Helt plötsligt blev jag synlig på ett nytt och oväntat sätt.
När vi umgicks med kompisar frågade de ofta intresserat om hur det gick med
företaget, hur det kändes att vara egen företagare och så vidare.
Från början pratade jag gärna om det.
Svarade på frågor och blev väldigt glad över att folk var så positiva över det jag jobbade
på att bygga upp.
Gång på gång fick jag en helt ny uppskattning från omgivningen.

Med tiden slutade jag vilja prata om mitt arbete. Om mitt företag.
För jag var ju ingen företagare. Kunde folk inte bara sluta fråga!
Såg de inte att jag ju saknade det driv som är signifikant för egna företagare?
Såg de inte att jag levde på vatten och bröd?
Jag svarade alltid pliktskyldigast. Hasplade ur mig några utnötta meningar
om livet som företagare och hur jag tänkte kring mitt arbete.
Bara för att få slut på samtalet.
Jag ville slippa bli påmind om den fuck-up jag var även här.
Som en lat, misslyckad företagare.

Jag ville inte att han skulle behöva lyssna till hur andra ställde frågor
om mitt jobb.
Ställ frågor om hans jobb i stället. Han pratade gärna om sitt jobb, så fråga honom istället.
Det gjorde honom glad. Och det gjorde honom vänlig. Mot mig.
Jag ville inte synas alls.
Alla blickar mot mig och det jag tyckte, gjorde eller intresserade mig för innebar
att fokus togs bort från honom.
Vilket jag inte ville. För då var han inte lika glad längre, och inte lika vänlig.
Då kom skämten, de menat roliga, som både han och jag visste innebar något helt annat.
Rampljuset som gick över på mig, fick alltså inte hända.
Såvida jag inte berättade något om oss, eller om honom.
Då var jag bra att ha i rampljuset. Vilket jag visste, så jag pratade gärna om
honom just när strålkastaren landade på mig, för då lyssnade han och mådde gott.
Vilket fick mig att må oerhört gott.

I vilket fall.
Jag kände, känner, ingen stolthet alls i det jag byggt upp.
Jag byggde, jag slutade bygga, jag gick på autopilot, jag började rasera.

Men nu undrar jag om det verkligen var jag.
Om det verkligen var jag som slutade bygga, som övergick till autopilot,
och som började rasera.
Eller om det var ett resultat.
Av det smärtsamma som blir när man inte blir sedd, när man inte blir bekräftad, uppskattad
eller behandlad som värdefull.
När någon annans åsikter och tyckande blir långt viktigare än mina åsikter och
mitt tyckande.
När mitt skimrande blev för magstarkt.
Och inte fick finnas.
Utan blev mer hanterbart och mindre prestigeförlorande om det minskades.
Om jag minskades.

Och jag hjälpte så gärna till i att förminska mig själv.
Jag var den första att hoppa på det tåget.
Återigen han och jag, som hand i handske.

Det är nytt det här sättet att tänka om mig själv och hur jag ser på mitt arbete.
Skrikande nytt. Det här är egentligen bara de första inledande funderingarna.
Jag har inte, på riktigt, pratat om det. Än.
Och samtidigt vet jag inom mig att jag är någonting mycket viktigt på spåret här.
Något som kan komma att förändra hur jag ser på mig själv.

Det är många känslor som drar in över mig.
Arga och besvikna sådana, angående mig själv.
Arga, förfärde och uppgivna känslor då jag tänker på honom och mig i kombination.
Förvånade känslor, varför jag inte dragit den här parallellen tidigare.
Laget kommer i vanlig ordning att bli vid min sida, även i dessa funderingar.
Jag dryftade det hela, mycket kortfattat med L i telefonen igår.
Hon bekräftade det jag sa, och var mycket vänlig.
Hon påminde mig om vikten av självmedkänsla här.
Att inte slå på mig själv som en förlorare än en gång.
Hon poängterade att den här upptäckten och insikten inte hade kunnat komma tidigare.
Hon sa att rent teoretiskt har jag länge haft kunskapen om hur han och jag fungerat ihop.
Däremot var uppbrottet mellan oss helt avgörande för att förändringen skulle börja ske.
För att teori skulle kunna omsättas i praktik.

Men det är väldigt lätt till hands att jag känner mig uppgiven just nu.
Inför det sätt jag levt mitt liv på.
Jag skäms över mig själv.
Jag ställer idiotiska och onödiga frågor som varför? och hur kunde jag?
Men jag ju redan vet svaren.
Jag saknade vetskapen och känslan om att vara värdefull.
Den togs fortfarande ifrån mig som barn.
Och det här är fortfarande vad som händer när man utsätts för våld, för sexuella
övergrepp som barn.
Den självkänsla och det egenvärde som är menat att börja byggas då får inte en chans.
Det kvävs i sin linda.
Och livet börjar gå ut på att skydda sig själv istället.
Men likafullt börjar dessa frågor vandra omkring i mitt huvud, liksom ströva planlöst.
De gör mig ledsen.
De gör att jag än en gång känner att mitt liv inte varit så bra alltid.

Jag vet att det är en övergående period, det här ledsna.
Det sorgesamma.
Det är liksom den känsla som följer när chock släpper.
När insikt kommer, förlamar och sedan släpper.
Då kommer sorgen. Över det som varit.
Över hur jag varit.
Och kanske även en viss sorg över hur andra varit mot mig.

Jag vet också att efter sorgen kommer det meningsfulla.
Den uppbyggande delen, där jag tittar över situationen med nya ögon.
Tar in vad som hänt, bearbetar det och tar ut ny riktning.
Med Laget, med mina vänner och med min familj.
Jag ser till att omge mig med värme och vänlighet.
Med människor som tycker om mig även när jag är under ytan.

Vad det leder till vet jag inte.
Kanske kommer jag fortfarande att känna att ansvaret att driva ett företag
är alldeles för stort för mig.
Kanske kommer jag fortfarande att känna mig helt dränerad över andra människors
historier dumpade i mitt knä.
Det är fullt möjligt att jag kommer att känna så även när det här är
bearbetat klart.

Eller så är det den där lilla antydan till nyfikenhet, den där lilla gnistan
av glädje, som smugit sig in i mitt arbete de senaste veckorna, som kommer att
betyda en förändring.
Jag har ingen aning.

Just nu är jag mest bara förbryllad över den strimma av stolthet och den
rosa känslan av glädje som faktiskt har glimtat till vid några tillfällen.
För den har inte funnits på flera år.
Och nu, helt plötsligt har den skymtat till ett par gånger.

Det känns nästan som om jag vill hålla andan…
…så stor är just den lilla skillnaden i min känsla.
Att jag inte vågar röra mig riktigt.
Av rädsla för att den ska försvinna igen.