Not in a million years…

Aaahh, finally, ett tangentbord som inte innebär de små pluttarna på min iPhone.
Det går alldeles utmärkt att blogga med den, men inget slår ett riktigt tangentbord.
Åtminstone inte för mig, som kanske har för stora fingrar för att behärska
min iPhones förträffligheter.

I vilket fall, jag vill givetvis berätta om hur lördagen föll ut.
Om att jag överlevde.
Om att jag hade kul.
Om att jag hade väldigt kul faktiskt.
Och om hur jag växte som människa av utmaningen.

Mycket har hänt denna sommar och höst.
Uppenbarligen.
Jag är mer tillfreds med mig själv än på många år.
Jag har hittat något hos mig själv som jag kan tycka om. På riktigt.
Jag är glad på ett helt annat sätt.
Jag känner mig nyfiken och intresserad av livet och av människor på ett annat sätt.
Och framför allt, jag är inte rädd eller orolig längre. Inte på det sätt som förlamar.

När jag fick inbjudan till Julia och Roberts bröllop visste jag två saker.
1. Jag skulle gå själv.
2. Risken var stor att jag inte skulle känna någon där.

Och ändå visste jag redan då att jag inte bara tänkte tacka ja, jag skulle fullfölja också.
Den tanken och känslan har aldrig förändrats under de veckor som följde mellan inbjudan
och själva bröllopsdagen.

Nervositeten har gått fram och tillbaka.
Nervositet och förväntan mixat till ett. Med förväntan som den starkare känslan.
Funnits i en relativt mild variant. En variant som jag kunnat leva med utan problem.
Samma dag ändrades dock intensiteten.
Dagen D vaknade jag nervös. Rejält.
Här läser ni om det.
Under dagens förberedelser ändrades det tack och lov. Nervositeten övergick till den mer
behagliga förväntan istället..
Vilket ni checkar in här.

Nåväl.
Färdig för fest åkte jag iväg till mina föräldrar som snabbast, fixade det allra
sista och la på lite mascara.
Drog iväg i silverkulan till Golf och hann till lokalen i utsatt tid.
Vilket involverade en del straffberättigande hastigheter, men tja, ni känner er Cicci och
vet att jag aldrig är i tid, givetvis inte heller denna gång.
Men, Golfen levererade och jag kom alltså i tid.

Väl framme var det bubbel och snittar i väntan på brudparet.
Vilket var fasa nr 1.
Himmel, jag var ju tvungen att mingla. Med folk jag inte känner.
Men det visa det sig inte vara några problem.
Bekanta ansikten från vigseln ihop med att många andra inte heller kände alla på stället,
gjorde att stämningen var uppsluppen och det gick fint att småprata med vem man ville.
Vi var alla nyfikna på hur den andra kände brudparet.
Så det gick hur fint som helst. Puh!

Brudparet anlände och vi skålade för deras lycka.

Sedan var det dags att sätta sig till bords.
Fasa nr 2, med andra ord.
Det visade sig att Julia hade järnkolla på vem som skulle passa mig att sitta vid.
På ett perfekt ställe vid bordet ihop med sällskap som var mycket trevliga, på alla sätt
och vis.
Det skulle även visa sig att en av killarna och jag hade en hel del likheter, på plan som
jag inte alls hade förväntat mig.
Det var riktigt najs. Det förgyllde min kväll utan tvekan.

Under hela kvällen var jag inte ensam mer än några minuter.
Och under de enstaka minuterna fanns det inget hos mig som blev oroligt eller nervöst.
Som fick behovet av att fly.
Jag kände mig bra med mig själv, precis hela kvällen.

Det förbryllar mig.
Jag har nog aldrig känt mig så okej med mig själv, i en samling med okänt folk.

Det riktigt bästa med det hela var att jag inte tog på mig min välanvända och
välfungerande mask.
Den som skrattar, frågar andra om dem, och som inte bjuder på mig själv.
Förvisso, inledningsvis, men mitt bordssällskap gjorde alla sådana masker helt onödiga.
De frågor jag ställde och pratade om var helt baserade på en nyfikenhet från min sida.

Det är i särklass en helt mäktig känsla, att lämna masken i handväskan.

Sofia och jag har pratat en hel del den gångna veckan om det här med
att vara sig själv.
Om att ge och ta plats.
Om att våga göra det.
Jag har lyssnat mycket till det hon berättat utifrån sig själv på det planet.
Det visade sig hjälpa mycket, för jag kände mig väldigt trygg med hela tillställningen i lördags.
Från början till slut.

När jag tackade för mig och lämnade Ragvalsträsk i silverkulan till Golf var klockan strax
före 01.00.
Jag hade alltså varit där en hel kväll.
Och haft grymt kul en hel kväll.
Jag skrattade högt när jag åkte därifrån.

Vem fan hade kunnat tro det om er Cicci?
Jag, den modiga lilla musen.
Som aldrig vågat göra något utan att ha någon att hålla i handen.

Nu hade jag alltså gästat en vigsel och ett bröllop helt på egen hand.
Genom att gå dit själv, och genom att veta att risken var stor att jag inte skulle
känna någon förutom bruden där.
Samt brudens närmsta tjej, som jag träffat på möhippan, som visade sig vara en
riktigt trevlig tjej.

Hade någon sagt till mig för ett halvår sedan att jag skulle göra detta nu, hade
jag skrattat länge och väl, undrat om personen var stupfull alternativt glömt bort
vem jag är.

Men där ser man, hur annorlunda livet kan bli med nya förutsättningar.

Uppenbarligen känner jag mig betydligt mer trygg med mig själv nu än tidigare.
Jag känner mig glad, fri och nyfiken på livet. Utan tvekan.

Jag har växt som människa.
Och jag gillar det.

Väldigt mycket.