Nu blir det livat.

Nu är jag redo för en dag i umgängets tecken.
Jag är redo att åka.

Första anhalt för umgänge är Lidingö och Camilla.

Jag har hälsat på henne en gång tidigare, i höstas.
Nu är det sommar, och det ska bli spännande att se hennes
trädgård, som gissningsvis prunkar.
Och badrummet, vars renovering i höstas var i sin linda,
lär vara förvandlat till ett vackert badrum.

Vi är barndomsvänner.
Hon kom till vår klass i mellanstadiet.
Hon var en främmande fågel. Det har hon alltid varit.
En stark utstrålning. Den hade hon redan när hon var barn.

Sedan följdes vi under högstadiet och gymnasietiden.
Vi umgicks.
Vi spelade vi ihop.
Hon är en jäkel på att sjunga. Jag får gåshud varenda gång jag hör henne sjunga.
Vi hade ett band ihop, med några andra riktigt coola tjejer.
Vid tillfälle ska jag berätta om vårt band. Det förtjänar ett eget inlägg, nämligen.

Efter gymnasietiden flyttade hon vidare, pluggade vidare, skapade sig ett
liv i södra Sverige. Där hon och hennes familj bor.

Tack vare Facebook tog vi upp kontakten igen.
Vilket sannerligen har varit väldigt kul, och givande!

Och som sagt, denna blogg hade inte funnits till om det inte varit för att hon
under mycket lång tid peppat mig att skaffa en.
När hon erbjöd sig att göra en blogg åt mig, precis som jag ville ha den,
då tog jag min hemliga dröm i tillfälle, och tackade ja.

Jag är löjligt glad över att hon peppade mig tills jag vågade säga ja.

Som många av er vet, arbetar hon med ord.
På en mängd olika sätt.
Ni hittar många av hennes tankar och ord här.

Jag läser hennes ord varje gång hon skriver några nya.
Jag skrattar igenkännande, fasar igenkännande, rodnar igenkännande,
skäms igenkännande och ibland är det överkurs, så jag inte hänger med
ens inledningsvis.

När jag knappar mig in på hennes sida har jag aldrig någon aning
om vad jag kan tänkas bli bjuden på.
Det enda jag med säkerhet vet, är att hon startar tankar hos mig.
Vilket är lika kul som intressant.

Jag är nervös. Nu när vi strax ska ses.
Jag önskar att jag kunde säga att jag inte har en aning om varför.
Men det vet jag alldeles säkert, varför jag är.

Hon strålar.
Hon är energi.
Bara det får mig själv att känna mig smulans musgrå.

Hon förminskar inte sig själv.
Tvärtom, hon framhåller sig själv.
Och framför allt, hon framhåller även dig och mig.

Det är så lätt att känna sig som en grå och ointressant mus när
jag tänker på henne.
Men faktum är, att när jag pratar med henne, skriver till henne, eller
träffar henne, då försvinner min grå muskänsla.

Hon må ha ett liv som är mycket långt från mitt, på de allra flesta punkter.
Hon har en galet bra mix av karriär, familj, och diverse intressanta bollar i luften.

Likafullt får hon mig att känna mig toppen med mig själv. Och det liv jag lever.
Det är sannerligen en egenskap som jag sällan träffar på hos människor.

Jag ska be henne göra ett gästinlägg på min blogg.
Ämnet jag vill att hon ska skriva om är ”Jantelagen”.
Hur den påverkar oss. Hur vi ska göra för att den inte ska påverka oss.
Särskilt sett ur kvinnlig synvinkel.

Ni som känner henne, ni vet, liksom jag, att hon är precis rätt människa
att skriva om det.

Så ja, jag är nervös nu innan mötet.
Fast jag vet att eftermiddagen lär bjuda på en hel del skratt, roliga
berättelser, och allmänt mys.
Och när jag åker därifrån. kommer jag att känna mig 1.85 lång, och alldeles
fantastisk med mig själv.

Det kallar jag en eftermiddag i min smak.
No shit!