Min oro. Min rädsla.
Min fotboja.
Mitt strypkoppel.
Oro och rädsla har varit mitt liv.
Under många år har de varit min ständiga följeslagare.
Jag har aldrig blivit kvitt dem.
Ibland har de förekommit i mild form, knappt där, men där likafullt.
Ibland har de lamslagit allt som varit jag.
Oro för att bli lämnad, framför allt.
Jag klarar inte av om J skulle lämna mig. Jag är INGENTING utan honom.
Oro för framtiden.
Vad finns för mig? Jag sitter fast.
Oro för ekonomin.
Att vrida och vända på varenda slant sliter grymt.
Oro för arbete.
Skaffa nya kunder, knyta upp gamla kunder, vara på topp, ge och lyssna.
Prestera och åter prestera.
Oro för relationer i mitt liv.
Jag träffar ”de mina” alldeles för sällan för min smak. Jag gör mig inga nya bekantskaper,
jag är inte intresserad av att lära känna andra. Det blir bara skit då.
Oro för att inte vara stark och bra nog för att fixa ett vuxet liv.
Herregud, jag tillbringar massor med tid på Kliniken. Som om jag vore ett hopplöst
fall som aldrig kommer att klara ett vuxet liv. En fuck-up utan framtid.
Oro för att jag aldrig hittar något jag brinner för.
Jag känner inget intresse för just något. Allt känns bara grått.
Oro för att aldrig vilja eller våga sänka garden.
Då kommer folk åt mig. Det som är svagt hos mig. Håll er borta.
Oro för att folk ska se igenom mig, syna mig som den fejk jag är.
De kommer att upptäcka att jag är en flopp. En loser.
Någon som håller skenet uppe, men är en feg skit innerst inne.
Som inte är intressant eller rolig att umgås med.
Låt dem aldrig någonsin upptäcka det, för då försvinner de jag tycker om.
Oro. Rädsla.
På många plan.
På de flesta plan, faktiskt.
Under sommaren har detta förändrats.
Från början märkte jag det inte.
Då var allt med uppbrottet J och mig emellan så nytt att jag trodde
det handlade om att jag inte landat från det.
Att den eufori jag först kände, som sedan mildrades men fortfarande levde starkt
positivt inom mig, att den egentligen var en chockfas.
Det är först den senaste tiden jag till fullo vågat ta tanken till mig.
Att det kanske inte är någon chockfas jag befinner mig i, eller har befunnit mig
i denna sommar.
Att den oro och rädsla som rann av mig, där och då J gjorde slut med mig faktiskt
är på riktigt.
Jag har så svårt att förstå det.
Och jag gillar att förstå. Det ligger inte för mig att bara acceptera.
Jag tycker om att förstå, att ha grepp på samband och på sammanhang.
Jag gillar när jag är förankrad i vad som händer och varför.
I sommar har jag mått bra.
Den sista tiden har jag mått utmärkt.
Några rejäla dippar, utan tvekan, saker som rivit upp och rivit sönder, absolut.
Men på det hela taget känner jag mig stabil, trygg och väldigt bra med
vart jag befinner mig.
Jag känner mig lycklig!
Vad som skiljer nu från tidigare är att oron och rädslan i det närmaste är borta.
På de flesta plan.
De har ersatts med hopp. Och med framtidstro.
Oro för att bli lämnad, framför allt.
Jag blev lämnad och överlevde, utan problem.
Jag återupptäckte mig själv, helt plötsligt.
Oro för framtiden.
Framtiden känns inte skrämmande, den blir bra oavsett vad som händer i den.
Oro för ekonomin.
Den är inte som jag vill ha den. Och jag känner mig motiverad att ändra den.
Oro för arbete.
Jag har vågat börja tänka i alternativa banor, börjat fundera på vad jag egentligen
vill bli när jag blir stor.
Smakat på ordet; studera. Himmel, det är verkligen helt nya banor att tänka i.
Oro för relationer i mitt liv.
De människor jag tycker om, tycket om mig också.
Varför vet jag inte, men jag accepterar att de gör det.
Vilket gör mig väldig trygg och glad.
Övriga relationer ser jag över, hit eller shit, och jobbar på att agera därefter.
Jag skaffar mig helt nya relationer. Mina val styrs inte av rädsla utan av intresse
och nyfikenhet.
Oro för att inte vara stark och bra nog för att fixa ett vuxet liv.
Ja well, jag vet fortfarande inte hur man ska vara som vuxen. Men nu hotar
det mig inte.
Det oroar mig inte längre. Det har visat sig att det är okej att vara rädd ibland.
Oro för att jag aldrig hittar något jag brinner för.
Numera är jag säker på att jag kommer att hitta det. Hur, när och i vilken
form det kommer i känns inte viktigt att veta. Jag är bara säker på att det kommer
att inträffa.
Oro för att aldrig vilja eller våga sänka garden.
Jag har sänkt den. Och jag överlevde. Jag blev inte uppäten av min omgivning.
Jag blev inte svagare eller mer försvarslös, tvärtom.
Jag känner mig långt starkare nu fastän min gard är sänkt rejält.
Oro för att folk ska se igenom mig, syna mig som den fejk jag är.
Min fejkkänsla har mildrats kraftigt, jag har börjat landa i att jag är jag.
Att jag är bra som mig själv, som Cicci.
Det är en otrolig känsla!
Visst är det spännande?
Hehe, well, för mig är det spännande! Och helt nya banor att tänka och leva i.
Att på en sommar gått från att leva i konstant oro och rädsla,
till att leva fritt, utan oro och utan rädsla.
Att göra mina val utifrån trygghet. Utifrån tillit till mig själv.
Jag har alltså en trygghet inför mig själv nu.
Den genomsyrar allt jag gör och allt jag tänker.
Det lurar inte längre faror överallt.
Folk runt omkring mig vill väl, de är inte jävliga, utan varma och vänliga.
Oron och rädslan har ersatts med hopp.
Inför framtiden.
Oron och rädslan har ersatts med acceptans och trygghet.
Inför den jag är.
Jag lever inte längre med vetskapen om att jag är värdelös.
Tvärtom.
Jag känner mig riktig okej med den jag är.
Det är nytt. Och det är underbart!
Tänk vad några månader kan förändra, med rätt förutsättningar och rätt
människor omkring mig.
För, än en gång, jag har de allra bästa tänkbara människor omkring mig.
Jag blir lite rörd när jag tänker på hur tur jag har!