En sak hade jag alltid vetat.
Nämligen att jag aldrig skulle tatuera mig.
Men som det så käckt heter, man ska aldrig säga aldrig.
Min fasta övertygelse om att inte ha tatueringar föddes för många år sedan.
Det är ungefär 13 år sedan som Jörgen började sin resa i tatueringarnas värld.
På alla de åren har jag endast missat en sittning, och det var någon månad sedan.
Hur som helst, jag har spenderat många timmar i olika tatueringsstudios.
När Jörgen väl började så visste jag alltså med all säkerhet att detta permanenta inte
på något vis var något för mig.
Tyckte absolut att det var snyggt, på andra, men nej, bara tanken om att
sätta något på min kropp som skulle bli kvar resten av mitt liv,
den tilltalade inte mig på något sätt. Alls.
Men, så händer det där som händer ibland.
Man tänker om.
Eller i mitt fall, jag kände om.
Något i känslan om det permanenta förändrades.
Gissningsvis både sakta och säkert, för jag upptäckte inte när det hände.
Utan en dag så visste jag bara att jag skulle tatuera mig.
Utan tvekan.
Jag ville göra en stor tribal på min axel/skuldra/arm.
Eftersom jag tillbringat mååånga timmar hos John Poromaa, och verkligen
gillade de jobb han gjort på Jörgen, så var valet av tatuerare givet.
Sagt och gjort, jag bokade tid.
Dagarna innan det var dags var som i dvala. En nervositet som inte ville släppa.
Jag körde många, många mil i min Golf, vilket jag gjorde på den tiden för
att lindra ångest.
Så massor med mil senare satt jag i Johns stol.
Mer nervös än jag någonsin varit i mitt liv, tror jag faktiskt.
Jag är nämligen rejält nålrädd, eller, var på den tiden i alla fall.
Så för 11 år sedan ungefär var det dags.
Jag var så nervös att jag mådde illa.
Jag tappade i princip hörsel och känsel.
Det enda jag ville var att han skulle sätta nålen mot min hud, så jag fick
känna hur det kändes.
Vilket skedde.
Där satt jag, med tribalen uppskissad på huden, galet nervös, när han sa;
då börjar vi.
Det kändes. Men gjorde inte ont egentligen.
Smärtan var klart hanterbar.
Vid andra sittningen fick jag förklaringen på varför den första gått så smärtfritt.
Man är så fullpumpad med adrenalin och nervositet, att det egentligen inte kan göra
speciellt ont.
Vid andra sittningen (min tribal blev 3 sittningar totalt) då gjorde det ont.
För då var jag så lugn, vis efter förra gångens smärtfria sittning, att jag
förmodligen inte hade just något adrenalin i omloppet, och då gjorde det ont.
Efter den dagen har jag en mer nyanserad bild av hur det känns.
Ja, det känns, visst gör det ont. Men på ett annorlunda sätt.
Som om man rispar med en kniv mot huden, just innan huden brister och börjar
blöda. Eller som man blir biten av insekter av något slag.
Fast vissa ställen, där gör det så ont att precis all koncentration behövs för
att fixa det.
Har tatuerat armbågen, och mina vänner, det var ingen lek.
Det gjorde så ont att jag liksom domnade bort i kroppen, den blev
stum i rörelsen, det enda som kändes var hur svinigt ont det gjorde.
Nåväl.
Efter min tribal, som jag för övrigt är lika förtjust i idag, som för 11 år sedan,
har motiven vuxit.
Jag visste, när tatueringstanken landat hos mig, att jag ville ha stora motiv.
Manliga, i kvinnlig tappning.
Efter jag varit hos Poromaa började jag söka andra tatuerare.
Av ren nyfikenhet.
Jag föll för studion LeftHand tattoo i Piteå.
Fredde, numera No Remorse tattoo, arbetade där, och honom gillade jag.
Han har ett mycket tystlåtet och koncentrerat sätt.
Jag kände att jag litade på honom, så en tid bokades där.
Den tiden har följts av många fler tider.
Han fick mig att våga ta ut svängarna och faktiskt göra de motiv jag ville, men inte riktigt vågade.
Nämligen en japansk sleeve.
Överarm och underarm.
Delar av ryggen för den delen också.
Det finns en tribal invävd i den, den borde inte vara där egentligen,
men jag var lite feg, så jag bangade ur på mitt drömmotiv.
Däremot är han så grymt duktig att han vävde ihop den finfint med det japanska
som täcker delar av min rygg samt större delarna av min arm.
Jag pratade redan från början om den japanska fina jag ville ha.
Men som sagt, jag vågade inte då, så det blev ett slentrianmotiv istället.
Sedan när det var dags att bygga vidare, så skissade han och skissade på min hud.
Han var inte nöjd, och visste inte riktigt hur det skulle byggas vidare för
att bli snyggt.
Då sa jag till honom, …ska vi göra det japanskt?
Då log han och skissade på både rygg och axel.
Helt plötsligt flöt allt precis som det skulle.
Linjer, motiv, allt föll på plats, som om det varit meningen hela tiden.
Han fick helt fria händer.
Jag hade berättat vad jag kunde tänka mig, och utifrån det fick han styra helt.
Jag är nöjd. Jag är så grymt nöjd!
Han är ruskigt bra på sitt yrke, den mannen.
Jag har ju som sagt stora delar av en arm kvar.
Den kommer att fyllas den med.
Tanken var att påbörja arbetet efter sommaren, men jag måste skjuta på det,
eftersom sommaren kommer att innebära 3 resor till Stockholm i olika konsertärenden.
Pengarna räcker inte till.
För när jag väl börjat min andra sleeve, då vill jag boka upp det antal tider
som behövs för att färdigställa.
Gissningsvis 6-7 tider, á 3 timmar åt gången.
Priset ligger på ungefär 1000 kronor per timme.
Av den anledningen måste jag skjuta på tatueringstiderna, till förmån för
Bruce Springsteen, Bon Jovi och Iron Maiden, som alla ska gästas i sommar.
Hur går tankarna när man väljer motiv, hur kommer man faktiskt fram till
just det motivet som blir permanent?
Hur väljer man det ulitemata tatueringsmotivet?
Ingen aning. Faktiskt.
Det som idag känns ultimat, känns förmodligen inte lika ulitimat
om några år.
Det har jag lärt mig under dessa år.
Det kommer alltid något motiv jag hellre skulle ha valt.
Det ligger väl i sakens natur att det blir så.
Jag utvecklas, det jag tycker är vackert idag, ersätts av något annat om
några år.
I mitt fall är jag klart inspirerad av min goda vän Stina, och hennes val
av dödskallemotiv.
Jag kommer absolut att spinna vidare på den tråden.
Jag funderar över motivet ett tag, men överlåter alltid till tatueraren
att skissa det.
Jag har aldrig haft med mig någon bild att utgå ifrån.
Och att de skissar på huden, det låter kanske som om man kan se motivet,
men i mitt fall, det japanska, då är det bara streck och linjer han skissar upp.
På inget sätt har jag en aning om hur det kommer att se ut som färdigt.
Därför är det alltid enormt spännande när vi tar paus, och jag kan
kolla mig i spegeln. Enormt spännande!
Vad händer om man ångrar en tatuering?
Det finns lösningar på det.
Skickliga tatuerare är grymma på göra cover-ups, de tatuerar helt enkelt
över den gamla med en ny.
Det är helt otroligt vad de kan dölja och bygga om.
I mitt fall byggde Fredde in ett motiv i ett annat.
Den var för stor för att dölja, så han lät den smälta in i ett nytt motiv,
på ett fantastiskt bra sätt.
Jag är oerhört nöjd med resultatet.
Tatueringar är jag.
Jag gillar de jag har. Och kommer att göra fler.
Fastän jag har en som täcker hela underarmen så vet långt ifrån
alla som träffar mig att jag är tatuerad.
Det går lätt dölja med en långärmad tröja. Inga problem.
Men jo, det var ett stort steg att dra ned tatueringen på underarmen.
Helt plötsligt kan jag inte gå i t-shirt utan att visa den.
Jag funderade en hel del innan jag tog beslutet.
När jag väl tagit det, var jag ändå nervös inför förverkligandet.
Just för att den blir så synlig.
Det var dock helt rätt beslut. Det här är absolut jag.
Nästa motiv blir, som jag nämnde tidigare, lite mörkare.
Något med dödskallar vill jag ska pryda min andra arm.
Det är absolut inget kvinnligt motiv, men tja, jag känner mig
inte kvinnlig så egentligen passar det mig alldeles utmärkt.
Det blir lite samma som med min septum-piercing.
Den, liksom stora tatueringar, i synnerhet tatueringar med dödskallemotiv,
håller folk lite på avstånd.
Vilket, som sagt, tilltalar mig en hel del.
Jag har turen att få följa med Jörgen på hans sittningar.
Min goda vän Stina är inne på sin andra sleeve, så henne har jag spenderat
många timmar i studio med.
Jag gillar atmosvären i tatueringsstudios.
Musiken som ofta flödar.
Ljudet av maskinen.
Lukten av desinfektionsmedel.
Jag är på helt rätt plats när jag befinner mig i en tatueringsstudio.
Oavsett om det är jag som sitter i stolen eller inte.