Att behandlas som osynlig.
Att inte bli sedd.
Att bli behandlad som om jag varken syns eller hörs.
Det är nog bland det värsta jag blivit utsatt för. Alla kategorier.
Det krossar det grundläggande i ens hela existens.
Det är precis vad som skedde i inlägget där jag berättade om hur jag
kommer hem och inte blir hälsad på.
Trots att jag säger ”hej” 2 gånger, och där jag vet att jag båda gångerna
hördes klart och tydligt.
Det skapar en enorm osäkerhet hos mig.
Jag börjar gå på tårna, rent bokstavligen.
För att inte störa. För att inte höras, för att inte märkas.
Jag gör mig själv precis så osynlig som jag blivit behandlad.
Jag blir inte arg.
Jag undrar inte längre varför.
Jag blir osäker.
Jag blir rädd.
Det svider i magtrakten.
Pulsen stiger något.
Jag blir torr i munnen.
Jag andas alldeles längst upp i lungorna.
Jag tappar liksom lite känsel i armar och ben.
Jag minskar mina rörelser, håller armarna nära kroppen, vill inte synas.
Jag blir stressad och nervös.
Börjar vanka av och an. Kan inte sitta stilla.
Det enda jag väntar på är godkännandet.
Att han ska prata till mig.
Så jag kan höra på hans röst om han är arg eller irriterad.
Det kan ta allt från 5 minuter till 30 minuter.
Ibland längre.
Och jag går som på nålar tills dess.
Tankarna river igång.
Jag undrar vad jag gjort för fel.
För något måste jag ju ha gjort fel, annars skulle han besvara min hälsning.
Det är min slutsats där jag vankar av och an.
Till sist pratar han till mig.
Som regel med väldigt glad röst.
Det handlar då ofta om något rätt oväsentligt som vädret, eller om han ska gå över
till grannen och hjälpa dem med något, eller om jag sett att de har billig
grillkol på Ica.
Och helt plötsligt blir jag mig själv igen.
Han låter som vanligt. Han är alltså inte arg eller irriterad på mig.
Jag får tillbaka min kropp, jag kan andas ordentligt, jag får markkontakt igen och
pulsen återgår till den normala.
Hela kroppen varvar alltså ner igen.
Av en enda mening sagd av honom.
Eller, som ni förstår, innebörden av det hela, han är inte missnöjd med mig, arg
eller irriterad på mig.
Som om det inte är nog, så blir jag så djävla lättad att jag ofta då tänker att
jag har en underbar karl.
För att han alltså pratade glatt och vänligt till mig.
Efter att medvetet ignorerat mig
Jodå, nog hör jag hur galet det låter.
Men det gör det inte mindre sant för det.
Tyvärr.
Nu kanske någon av er som läser detta undrar varför jag inte gick fram till honom,
och hälsade igen.
Eller lite hårdare, kanske frågade om han inte hör mig.
Alternativt ännu hårdare, undrar varför han inte hälsar tillbaka.
Någon annan kanske tänker att han ju bara är försjunken i något intressant han läser
i datorn, att han ju bara inte hör mig.
Eller att han haft en jobbig dag så han är halvtrött där han sitter.
Alla ovan nämnda situationer har jag gått igenom.
För länge sedan.
Jag har trott att han bara inte hört mig, att han var helt inne i något annat.
Jag har gått fram till honom, lagt en hand på axeln och hälsat igen.
Jag har frågat om jag inte hörs. Eller om det är han som börjar höra dåligt.
Jag har tänkt att han haft en tuff dag, så han liksom bara inte orkar.
Det är många år sedan jag betade mig igenom de stadierna.
Tills jag insåg att han gör det för att han kan.
För att det sätter mig ur spel.
Den upptäckten var smått förfärande.
För den födde den naturliga följdfrågan, varför?
Varför nekar man att hälsa någon?
Varför låtsas man inte se eller höra någon?
Varför låter man den andra uppfatta att denne inte syns?
Underförstått, att denne inte spelar någon roll.
Det handlar om makt.
Det är en ren och skär makthandling.
Varför vet jag dock inte.
Det har jag aldrig blivit klok på, och tro mig, jag har funderat på det mycket.
Att inte se eller erkänna den andres närvaro ger ett övertag.
Den som blir osynlig hamnar automatiskt i ett underläge.
Den här maktfördelningen kommer inte över en natt.
Den sker långsamt, tyst och lugnt.
Men den sker.
Och till sist befinner man sig där vi var.
Där jag kunde ropa ”hej” från hallen och inte få svar.
Bli förvånad när jag inser att han ju visst är inne, och säger då lite mer
reserverat och smulans förvånat ”hej” igen.
När han då låter bli att hälsa eller titta upp, då finns inget av ovan alternativ för mig,
de är raderade ur min möjlighetsbank.
Det enda som återstår är rädslan.
Att ha gjort honom missnöjd på något sätt, arg eller irriterad på mig.
Det enda jag kan göra är att vänta tills han har bestämmer sig för att prata till mig.
Erkänna min närvaro.
Det här är väldigt svårt att skriva om.
För jag har inte riktigt kontakt med den känslan det föder. Jag trycker undan den,
gömmer den långt inom mig. Sväljer den.
Men jag vet att jag endast behöver komma i närheten av en liknande situation för
att gå igång totalt på den.
Det räcker om jag hör något som liknar den, mellan andra människor.
Jag går igång likafullt.
Min kropp reagerar direkt.
Jag är överkänslig mot det hela.
Det kan räcka med att någon bara dröjer med sitt ”hej” till mig, så hinner jag
reagera. Det händer blixtsnabbt. På automatik.
Däremot går det ju väldigt fort när det händer ihop med någon vän eller bekant.
Det kommer bara att handla om en sekund eller 2 innan de ler, vinkar eller säger hej.
Men på den millisekunden drar min kropp igång.
Därför är jag en riktig softis då det gäller folks hälsningar.
Jag faller pladask för den där stora typen av hälsning, där den mötande personen
ler åt mig, gärna höjer handen i en hälsning och säger hej.
Jag menar, hur övertydligt kan det bli?
Jag vet att jag är sedd.
Det är så underbart att jag ägnat ett helt inlägg åt just det.
Det skrevs för 6 månader sedan.
Kanske läste du det då, men läs det gärna igen.
Med bakgrunden detta inlägg ger, kanske du förstår att det glada, muntra och oskyldiga
inlägget hade en långt mörkare sida.
Som jag inte kunde skriva om då.
Vilket jag kan nu.