Jag har en kompis som ljuger för mig.
Upprepade gånger har jag insett att hon faktiskt ljuger för mig.
Om saker som jag för mitt liv inte förstå varför hon
ljuger om.
Hade hon sagt direkt hur det var, eller senare kommit med en förklaring
till varför hon inte kunde säga som det var, då hade jag inte haft några problem
med det hela.
Jag menar, en bra förklaring reder ut det allra flesta frågetecken och
funderingar.
Ett bra samtal reder ut detsamma. Bra samtal, det är finfina grejer det.
Men istället, de få gånger mitt konflikträdda jag faktiskt tar tag i det hela
och tar upp det på diskussion, ja då kommer det efterkonstruktioner och halvsanningar.
Jag förundras över det här beteendet.
Hon säger att hon inte sagt något för min skull.
Benar man lite i det hela så handlar det mer om att hon
själv gör märkliga saker som försätter henne i situationer,
där det är enklare att ljuga än att säga vad hon gjort.
Som sagt, en bra förklaring löser det mesta.
Samt en ursäkt. En sådan kan vara på plats också.
Om vi lämnar min kompis och mig för ett tag, och funderar lite
över lögner, vita lögner, halvsanningar och allmänt slirande av händelser.
Vissa människor jag stöter på är både snabba och högljudda i sitt sätt
att framföra hur ärliga och sanningssägande de är.
De gånger jag stöter på en sådan människa som stolt deklarerar att hen
är just en sådan person, då vet jag att det med största säkerhet döljer sig något
helt annat.
Min erfarenhet av dessa personer är nämligen en helt annan.
De slirar på sanningen, intrigerar och planerar.
Sanningen och ärligheten använder de endast när de gagnar dem själva.
Det brukar osa kaos om dessa människor.
Det är min erfarenet, absolut ingen vedertagen sanning.
Vem i hela friden har ens ett behov av att prata om sina egna förträffliga
ärlig- och sanningssägande egenskaper?
Ingen.
För ärlighet, schmärlighet, jag är inte en rakt igenom ärlig person.
Jag kör absolut med såväl vita lögner som halvsannningar.
Ibland i ett försök att vara vänlig mot någon, men oftast för att rädda
mitt eget ynkliga skinn.
Om det har försatt mig i problem?
Oja, ett flertal gånger.
Däremot har det räddat mig, andra personer och situationer långt fler gånger än vad
det orsakat problem.
Jag skulle kunna ge er ett helt koppel av exempel på gånger då en vit lögn eller
halvsanning är långt bättre än att säga som det är.
Det kan vara något så simpelt som att du sms:ar mig, frågar om
Tatung funkar bra för morgondagens lunch.
Och jag på min sida av telefonen drar en panikartad lättnadens suck att du sms:at,
eftersom du då påminde mig om att vi faktiskt bokat dag och tid för lunch, något
som helt fallit ur mitt huvud.
Då svarar jag heller glatt att Tatung funkar finfint, istället för att också passa på
att berätta att jag helt glömt bort vår lunchdate.
Eller om du vill ha skjuts, och jag inte orkar, eller tycker det
känns lite för besvärligt att flytta mina planer, trots att det
är klart genomförbart.
Då svarar jag hellre att jag är upptagen istället för att säga
att jag egentligen skulle kunna göra det, men att det känns lite
för besvärligt att pussla med tid.
Vilket ju också är att slira med sanningen.
Detta sätt funkar för mig.
Hyfsat.
Min gränssättningsproblematik frodas tyvärr här också.
Så en viss förändring kommer jag att måsta geonomföra.
Vilket kommer att betyda att mina slirningar och vita lögner
blir klart färre.
För i mitt fall så är många av de tillfällen då jag använder mig
av icke-sanning, en gränssättningsprpblematik.
Att jag inte upplever det jag gör som tillräckligt viktigt för
att neka dig något, eller skjuta på tiden, byta dag för vår träff,
eller vad det nu kan vara.
Vad är sanning och ärlighet egentligen?
Din upplevelse, min upplevelse, någon annans upplvevelse?
Sanningen ser ju helt olika ut beroende på genom vems ögon och erfarenheter
den filtreras.
Min version av sanningen kanske är mer passande att kalla den, än den absoluta sanningen.
Generellt varar ärlighet längst.
På det vis att man är en person som lever som man säger.
Som är den man säger och visar att man är.
När ord och handling följs åt.
När människor säger en sak och gör en annan, då blir intrycket lite skevt.
Däremot behöver det absolut inte betyda att personen är en lögnaktig sådan,
eller döljer något.
Det betyder bara att det blir ett haltande och skevt intryck.
Jag själv har ju levt mitt liv, fram tills nu, med att visa en sak av mig själv,
och samtidigt dölja det som är jag i verkligehten.
Så rent gissningsvis har jag gett många människor som korsat min väg,
en hel del konstiga vibbar.
Att något inte stämmer.
Jag tror många upplevt mig som både följsam och hal.
Likafullt, fastän jag är medveten om att ett haltande intryck inte behöver betyda
att någon har skumma intentioner, så ljuder alltid mina larmklockor.
Sedan tar det ofta alldeles för lång tid innan jag agerar på det.
Vilket är oerhört frustrerande, och ska ändras.
Däremot har jag några riktigt goda vänner, Erika och Katta.
Skulle någon av dem få för sig att slira med sanningen eller mörka
något, då har jag fullt förtroende för dem.
De gör det av en anledning. En anledning som gagnar mig.
Får jag bara den anledningen förklarad för mig, då köper jag den även.
Så mycket litar jag på några ytterst få personer.
De tycker om mig, och vill mitt bästa.
De agerar utifrån det. Och jag köper det.
Men, tillbaka till inledningen.
Det finns andra kompisar jag inte litar på, eller på något vis är säker på
att de har mitt bästa för sina ögon.
Ännu en medveten lögn, som det absolut inte fanns någon som helst anledning till,
varken ur hennes perspektiv eller mitt perspektiv, gör att vi glider längre
ifrån varandra.
Jag kommer inte att ta upp detta med henne.
Jag är en feg liten lort när det kommer till kritan.
Jag kan sitta här och vara kaxig och tuff på bloggen, men när det kommer
till att faktiskt prata med henne om det, nope, då blir jag den lilla lorten igen.
Resultatet blir att jag än en gång konstaterar att hon handlat utifrån egen vinning,
som i det här fallet blev på bekostnad av mig.
Vilket får mig att tänka en hel del angående vår vänskap.
Jag jobbar som sagt på det här med gränssättning.
Inom en hyfsad framtid kommer jag att ha arbetat upp en bättre förmåga till det.
Det känns betryggande.
Då kommer jag att hantera den här typen av situation på ett betydligt bättre sätt.