Feelgood-personer.
Människor, i vars sällskap man trivs som tusan.
Det är ofta människor man känner väl.
Men det kan faktiskt lika gärna vara människor man inte känner väl.
Eller som i dagens fall för mig, känt väl tidigare.
Idag gästades en butik i stan som säljer det man kan tänkas behöva
i form av tapeter, färger, golv och annat smått och gott för den som
tänkt göra om hemmavid.
En god vän till mig jobbar där.
Eller återigen, en god vän från förr, jobbar där.
Vi umgicks mycket under åren då jag fortfarande var ung, dvs där runt
18-25-års rycket någonstans.
Han var, på den tiden, sambo med en av mina bästa vänner.
Jag kände honom väl också. Han var en vän till mig.
Defenitivt en av de bra killarna, som inte finns så många av, enligt mig.
En rätt cool och hård kille, men när man väl lärt känna honom så
var han en grymt kul kille att vara med, varm som få.
Ja, jag inser att det är en karl jag skriver om, ni vet vad jag anser
om dem, sedan tidigare.
Men några, ytterst få, går utanför den mallen.
Det är länge sedan vi slutade umgås.
Men varenda gång jag springer på honom slås jag av hur mycket jag gillar honom.
Det är något speciellt med honom.
Kan vara de väldigt varma, bruna ögonen, kan vara att vi delar ett förflutet, kan
vara att han är genuint musikintresserad, dock inte riktigt på samma stilar som jag,
men det kan jag tänka mig att ha överseende med.
Strorsint som jag är…
Nej allvarligt, oavsett om vi bara vinkar ”hej” till varandra över en parkeringsplats,
eller stannar till och pratar bort några minuter, så går jag därifrån med precis samma
känsla varje gång.
Att jag mår så jävla bra.
Det är något i mötet med honom som får mig att bli på grymt bra humör.
Något inombords liksom skrattar glatt.
En del personer gillar man bara sådär lite extra.
Och mår fantastiskt bra av att träffa.
Håller ni inte med?