… och helt plötsligt sjöng Robyn mig till en härligare känsla.

Jag känner mig lite ledsen i skrivande stund.
Vemodig.
Jag har Ghost i lurarna, deras album ”Infestissumam”.
Jag bara älskar den.
Har gjort det ända sedan jag satte öronen i den första gången.

Idag lyssnar jag på den just för att Linda och jag på allvar har börjat
planera vår tripp till Stockholm i vår.
Vi ska gästa STHLM Fields.
Där Metallica och Ghost bland andra spelar.
För Ghost i första hand, för min del, men också för ett kärt återseende av Metallica.
Det är några år sedan jag såg ”The big four” så Metallica ska bli jäkligt
kul att se igen.

Ghost, i vilket fall, deras musik, rock, med 70-tals influenser tycker jag om.
Budskapet har jag vissa problem med, men musiken är så galet bra att jag silar budskapet.

Just skivan ”Infestissumam” påminner mig om fjällen.
Om husvagnen och campingen jag spenderade flera vintrar på tillsammans med J.
Och just idag när jag lyssnar på den skivan så känner jag hur sentimental jag blir.
Helt otippat faktiskt.
Jag har lyssnat mycket på den utan att den väckt något som helst sådant hos mig.
Jag gissar att det är kombinationen av vårvädret vi faktiskt har ute för närvarande, ihop
med ovan nämnda skiva.
Alltihopet påminner mig om våren i fjällen.
Den mysiga campingen med några riktigt sköna människor, som jag inte kommer att träffa något mer.
Roliga stunder ihop med J, himmel vad vi lyssnat på bra musik på kvällarna i husvagnen.
Många gånger hörde förmodligen hela campingen precis vad vi lyssnade på.
Jajamän ljud gillar vi båda och givetvis har man då ett bra ljudsystem även i spiketältet. 😉
Vi konsumerade massor med musik ihop.

Och denna Ghostskiva tyckte vi båda mycket om.
Så med den i lurarna och allmänna vårkänningar påminns jag väldigt mycket om de
bitar jag saknar med fjällen och husvagnen.
Liksom hela grejen omkring, de människor jag trivdes med där och så vidare.
Det gör mig lite ledsen.

Sådär ja, nu har jag bytt spellista på Spotify och övergått till den lista jag brukar
motionera till, och humöret växlade redan de första 5 sekunderna in på
Robyns ”Call your girlfriend”.
Jag älskar den låten. Har alltid gjort.
Musik är finfint, för den drar med mig humörmässigt på bara några röda.
Och jajamän, Robyn drog mig ifrån det ledsna och det saknande.

Kanske borde jag inte skriva klart detta inlägg.
Just för att det inte känns vemodigt längre.
Men nej, jag behåller det, för saknaden efter fjällen och husvagnshänget finns hos mig
då och då hur som helst.
Inte rimligtvis efter just J, utan mer hela grejen.
Ni vet, platser man tycker om, människor man tycker om.
Och fjällen, jag har haft mycket kul där under flera års tid.
Vilket jag skulle haft även utan J.
Det var inte enbart han som gjorde fjällenresorna roliga, utan det fanns väldigt mycket jag
tyckte om med de resorna överlag, helt enkelt.
Hahaha, om jag kunnat skriva helt fritt, där folk inte känner varken honom eller mig så
skulle jag kunna skriva helt andra saker än vad jag nu kan om ovanstående fjällenresor.
Men ja, nu är det som det är.
Jag nöjer med att göra denna passus bara för att visa att det finns mycket som
inte kan sägas här.
För min egen skull, för min egen gränssättnings skull.

Kanske blir det mer fjällenvistelser för mig. I någon annan form.
Det vet jag inget om.
Jag trodde även att mitt konsertliv och festivalande var över i och med
att min livssituation förändrats, men tja so far har det inte förändrats.
Stina och jag var som ni minns iväg till Stockholm i december och kollade in Amon amarth.
Och i slutet av maj åker Linda och jag alltså på festival i Stockholm.
Så den delen av mitt liv fortsatte alldeles finfint, trots att jag inte trodde det.
Så varför skulle inte fjällenresor kunna fotsätta vara en del av mitt liv, tänker jag.
Vem vet, bara för att jag i nuläge inte åker iväg med någon så vet man inget om
vad som ligger i framtiden.
Spännande! 🙂

I afton är det Skellefteå Filmstudio som ska gästas.
Kul!