…och skulle han läsa min blogg lär han springa fort. Åt andra hållet.

Ny dag.
Jag duschar och klär mig i rena kläder.
Provtagning inför stundande 40-årskontroll är först ut på schemat för dagen.
Precis som jag ska gå utanför dörren kommer jag att stanna till och ta på
mig mitt leende.
Jag kommer även att hänga min sociala förmåga (läs mask) runt halsen.
Sedan öppnar jag dörren och kliver ut, rakt ut i onsdagen.
Låter bra vad?
Provtagning, arbete, träff med vän och… ja vad då egentligen?
…någonting?
Målet är att känna någonting med den här dagen.
Känna något längre än i 5 minuter.
Uppskatta något i längre än 5 minuter.
Leva mer än i 5 minuter.

Vi får se. Jag vet ingenting längre.
Men när allt kommer omkring är 5 minuters paus från mitt vakuum till liv klart bättre
än ingen paus alls.

Jag har tänkt en del kring förhållanden.
Jag får nämligen frågan ibland om jag träffat någon ny.
Jag förstår att folk frågar, då jag varit singel ända sedan i juni förra året.
Snart ett år.
Jag antar att man kan tycka att det vore på tiden att jag träffar någon.
Innan jag blivit en alltför skum gammnucka.
På de som separerar omkring mig är singeltiden max någon månad, sedan har båda
träffat nya kärlekar.

Och själv verkar jag leva i en helt annan dimension.
För jag tänker inte om mig själv som tillsammans med någon man.
Jag kommer ju just från ett förhållande, tänker jag.
Det var ju alldeles nyss det blev slut mellan oss.
Förväntas jag vilja träffa någon ny man redan?
Och vad är fel på mig som inte känner så?
Och samtidigt inser jag att det snart är 11 månader sedan mitt senaste förhållande
tog slut.
De här 11 månaderna har gått fort, rasande fort.
Samtidigt som det förhållandet känns som en livstid sedan.
Som om jag drömt alltihop.
Som om det var i ett helt annat liv och inte bara 11 månader sedan.
Jag minns.
Samtidigt som jag inte minns.

Och när jag minns inser jag att jag verkligen aldrig vill ha ett förhållande igen.
Någonsin.
Mitt liv är bättre när jag är själv.
För jag utgår ifrån mitt gamla förhållande.
Jämfört med det är mitt liv bättre levt själv.

Någonstans verkar jag utgå från att det är så förhållanden ser ut.
Som mitt tidigare.
I alla fall då det gäller mig.
Och därför finns det väldigt lite hos mig som är intresserad av en ny relation.

Runt omkring mig ser jag sunda relationer.
Jag tittar på mina vänner.
De har hittat fina och bra män att dela sina liv med.
Ups and downs, perioder då den andra är synnerligen billig, för att inte
tala om gratis absolut, men på det hela taget har de hittat bra män att dela sina liv med.

Jag ser deras ömsesidiga omtanke för varandra, hur de skrattar ihop, hur de
delar perioder som är tunga ihop, hur de delar de roliga i livet med varandra.
Hur de delar ansvar med varandra.
Hur de känner tillit till varandra.
Jag ser hur de vill varandra väl, helt enkelt.
Omsorg och värme för den andra.

Jag tänker att herregud, mitt tidigare förhållande innehöll väldig lite av det.
För mig handlade vi om förhållande, för honom handlade vi om makt.
Till slut fanns inget kvar av mig i vårt förhållande.
Jag ville så gärna vara älskad av honom att jag tog bort allt som inte passade hans smak.
Jag blev det väldigt lite kvar av.
Bara en blek kopia av den jag en gång var.

Såhär 11 månader senare tänker jag förfärat tillbaka på den jag var då.
Mitt liv som osynlig, som luft.
Mitt liv bland dubbla budskap, mitt i en alltid pågående förvirring.
Mitt liv som förminskad, som den man talar hånfullt till.
Mitt liv där jag inte räknades, hade ett värde eller betydde något.

Det känns konstigt i magen när jag tänker tillbaka på det.
Jag ser hur jag formades under årens gång.
Hur jag tog bort fler och fler saker hos mig själv som var jag.
På hur jag så gärna ville vara med honom, oavsett vad.
Det gör så satans jävla ont att tänka på det nu när jag fått tillbaka mitt liv.
När jag ser på det med andra ögon än då.

Jag känner inte igen den jag var då.
Och samtidigt känner jag igen mig mycket väl.

Det är lite så jag tänker mig en ny relation.
Det är vad som skrämmer mig med en ny relation.
Att den ska komma att innehålla samma förödande våld.
Där jag flyttar varenda gräns jag någonsin har. Tills jag blivit totalt gränslös.
Tills jag har blivit någon annan än mig själv.

Jag undrar om jag kommer att försvinna i den nya relationen också.
Eller om viljan att duga till varje pris mildrats och ersatts med en självkänsla.
Där jag känner att även jag räknas.

När jag ser på relationer på det viset förstår jag varför jag gärna lever själv.
Det känns som jag just blivit väckt ur en mardröm.
Bara tanken om en ny relation, som för mig innebär just allt ovan, får mig
att bli alldeles kall i kroppen.

Tryggt att veta är att dessa 11 månader har inneburit en ögonöppnare för mig.
Jag har fått en bra chans att börja bearbeta.
Gruppen ”Konsekvenser av våld” har varit ovärderlig.
Äntligen har jag fått rätt ord för det som varit.
Jag har liksom inte förstått vidden av det hela förrän nu.

I Projekt Ö har jag dessutom fått det visuellt tydligt, hur galet jävla fel det var.

Så jag är inte densamma som för 11 månader sedan.
När jag är själv.
Jag önskar verkligen att jag inte är densamma som för 11 månader om
jag är tillsammans med någon annan heller.

Inom mig undrar jag om det verkligen finns någon vänlig och varm man för mig.
Eller kommer jag för alltid att söka mig till karga personer.
Som lever för sitt eget välbefinnande skull, som alltid sätter sig själv främst.
Som strävar efter att ha makt.
Det känns mycket främmande att någon faktiskt skulle sätta mig främst, eller som nästan
lika viktig som honom själv åtminstone.
Det finns liksom inte på kartan.
Bara tanken om det får mig att nästan skratta högt.
Hahahaha, tanken är så totalt främmande att den faller på sin egen orimlighet.
Jag tillsammans med någon som är varm och vänlig?
Nej.
Det är inte jag.

Så därför tänker jag inte om mig själv som att ha ett förhållande.
Det är helt enkelt för slitigt för mig.
Jag har just återfått mitt liv, och det sista jag vill är att ge bort det igen.
Och samtidigt viskar den där lilla känslan inom mig, tänk om den nya mannen
faktiskt är en vänlig och varm man?
Som gärna låter mig vara med, som får mig att känna samhörighet, som inte
använder mig, som vill vara med mig för att han tycker om just mig.

Är det så, då vill jag gärna ha en ny relation.
Utan tvekan.
Jag menar, tänk er att träffa någon man känner sig trygg med.
Som skulle ställa upp om jag behövde hjälp med något. Allt från praktiska saker
till att bara finnas där om något sorgset eller något jobbigt skulle inträffa.
Någon som jag skulle kunna lita på. Prata med.
Som skulle anförtro sig åt mig och låta mig vara en del i hans liv.
Någon att ha fantastiskt kul med, liksom skratta fritt med.
Göra roliga saker ihop med.

Finns det ens sådana män?
Eller finns sådana män bara för andra och inte för mig?

Å andra sidan, jag vet inte vad jag har att erbjuda en sådan man?
Jag har ingen aning.
Jag är van att arbeta för att få höra till. För att få vara medräknad.
Vad skulle hända om jag träffar någon som gillar mig bara för att?
Hur gör jag då?
Vad i hela helvete gör jag då?!
Hur släpper man in någon i sitt liv?
Hur låter jag honom komma innanför?
Låter honom höra till. Samtidigt som jag vill höra till honom?
Och hur slutar jag att ducka?
Hur slutar jag titta efter tecknen på att det är på väg att gå åt helvete,
på väg att leda till hånfullhet, leda till flyttande av mina gränser?
Kommer jag någonsin att sluta leta efter den typen av kontroll och makt
från hans sida?

På det här 11 månaderna har jag jobbat för att landa.
För att börja limma ihop skärvorna av någon som var jag.
Tanken och känslan om att träffa en ny har aldrig egentligen varit aktuell.
Ja, den har snuddat vid mig, absolut, men inte så mycket mer.
För nej, jag söker destruktiva män uppenbarligen, och mitt i allt det här nya
som är mitt liv nu, vill jag helt plötsligt ha en annat typ av man.
Jag fick som sagt tillbaka mitt liv alldeles nyss.
Och jag är otroligt rädd om det.

Men känslan blir helt annorlunda inombords när jag försiktigt nuddar tanken, tänk om det
faktiskt finns någon varm och bra man därute för mig?
Den tanken får mig att le.
Och tänka att om det är så, ja då ser jag helt annorlunda på det här med att leva
tillsammans med någon.

Fast jag lär göra bäst i att inte låta honom veta att jag har en blogg.
För tittar han någonsin in här riskerar det att ta slut lika fort som det började.
Såvida han inte är väldigt trygg i sig själv.
Haha, det är nackdelen med att vara både personlig och privat, risken finns
att jag skrämmer bra människor väldigt långt bort från mig själv.
Även en bra man, någon som jag skulle vilja leva med.

Jag menar, det är inte alla som går igång på att vara tillsammans med a genuine nutcase.

Nu är det dags för Heimdall och provtagning.
Glatt leende på – check.
Social mask på – check.

Japp, jag är redo för dagen.