Ogjort nej. Omgjort ja.

Jag gjorde det, efter många långa funderingar.
Gjorde det jag kunde för att ta ansvar för den sista kvarvarande skiten jag orsakat.
Jag mejlade tjejen jag berättade om här.
Jag förklarade att jag är ledsen för skiten jag orsakat, den som drabbade henne.

Jag bad om förlåtelse.

Jag har funderat fram och tillbaka över om jag borde kontakta henne eller inte.
Det är som sagt många år sedan det hände.
Och jag ville inte riva upp några sår.
Men jag ville heller inte leva mitt liv utan att ha bett om ursäkt för
hur jag farit fram.

Så efter en hel del funderingar, både själv och med vänner bestämde jag mig
för att mejla henne.
Jag kom fram till att jag verkligen ville kontakta henne.
Behövde kontakta henne.
För min egen skull.
Så än en gång gjorde jag en egoistisk sak i denna tjejs närvaro.
Den här gången hoppas jag att hon får något gott ut av det.

Mitt mejl påminner henne förmodligen om något hon helst vill glömma.
Därför var jag tvungen att vara helt säker på om jag ville skicka det eller inte.
Inte bara halvsäker, utan helt grundmurat säker.
Vilket tagit lång tid.
Så något hastverk, en stundens ingivelse, nej det var det verkligen inte.

Hur det landade vet jag inte, för jag har inte fått någon respons.
För mig känns det oerhört bra att ha skickat det, i vilket fall.
Nu har jag gjort det jag kan. Det finns inget mer jag kan säga eller göra.
När jag skickade det visste jag att risken var stor att jag inte skulle få någon
respons på det.

Varje gång jag får ett mejl hoppas jag att det är från henne.
Med vänliga eller arga ord. Det spelar egentligen inte så stor roll.
Eller vänta, självklart skulle jag må oerhört gott om hon uttrycker att ursäkten
är godtagen.
Det skulle utan tvekan få det att sjunga inombords hos mig.

Men nej, ingen respons. Än.
Kanske kommer den. Kanske kommer den aldrig.
Likafullt är jag tillfreds med mitt beslut att be henne om ursäkt.
Hundra år för sent.

Jag har, i och med det, inget mer i mitt liv som jag orsakat och lämnat utan att
ta ansvar för.
Det känns väldigt bra.
Det gör inte min skit ogjord. På inget sätt.
Men det är något magiskt med att be om förlåtelse.
Att sluta låtsas som om jag är okej med det jag orsakat.

Det ger en fantastisk känsla av renhet.
Som jag vill leva mitt liv med hädanefter.