Jag spånar vidare på förra inlägget, som handlade
om ögonkontakt.
Ögonkontakt, har nämligen allt att göra med detta inlägg.
Vi börjar i ett annat hörn bara.
Låt mig berätta att jag är totalt förälskad i den känsla,
som hälsningsfraser innehållandes följande moment, ger:
Leende.
En höjd hand i hälsningsvinkande-gest.
Som förstärkts med ett hej, hallå eller liknande.
Ihop med vänlig/igenkännande/glad ögonkontakt.
Den ultimata hälsningen. Enligt mig.
K och L klockar in samtiliga punkter på den listan,
varenda gång vi träffas på Kliniken.
De vet nämligen att jag går igång totalt på den hälsningen.
När jag tänker på det, är det många av mina vänner som
hälsar mig på samma sätt.
Kanske är det ungefär så de flesta av oss hälsar dem vi gillar.
Åtminstone jag gillar det. Varenda gång.
Av den enkla anledningen att jag känner mig välkommen och sedd.
Omtyckt.
Bekräftad.
Det signalerar att jag är välkommen, utan tvivel.
Min rädsla, att inte vara välkommen, får absolut
inget som helst spelrum här.
L, som är speciellt intresserad av hjärnan och dess funktioner,
berättade för mig vad det är som gör ögonkontakten så viktig.
Särskilt i hälsningsögonblick.
Nämligen att Oxytocin, som utsöndras vid vänlig fysisk beröring,
även utsöndras vid vänlig och positiv ögonkontakt.
Må-bra-hormonet duschar oss alltså även vid ögonkontakt.
Ögonkontakten gör det bra:iga ännu bättre, så att säga.
Sedan vi pratade om just detta på Kliniken, har jag funderat en
hel del på det.
Hur viktigt det är att låta min blick vila, i mötande persons blick.
Att våga låta den stanna till, le lite och därigenom bekräfta varandra.
Det låter som en väldigt bra start på ett bra möte med någon annan.
Att se och bekräfta den andra.
Att ge sig själv en chans att bli sedd och bekräftad.
Det klingar fint i mina öron.
Det är alltså något väldigt bra att ha i bakhuvudet när jag träffar människor,
att ha en stabil och vänlig ögonkontakt.
Jag ska medvetet lägga manken till, då det gäller att hälsa människor på samma
sätt som jag själv tycker om att bli hälsad på.
Gissningsvis är det fler än jag som blir på toppenhumör av det.
Måste ju säga att jag ler igenkännande åt din beskrivning av hälsning!
Jag gör precis på det viset då jag träffar någon jag tycker om – ler, höjer handen till axelhöjd, vinkar frenetiskt (överdrivet kanske?) och säger ”hej” eller ”hallå” eller nåt liknande… =)
Gjorde det så sent som igår utanför Ica Maxi. Två gånger på raken till och med. Åt olika personer vill säga… 😉
Haha Catrin! 🙂
Ja då pratar vi om precis samma sak.
Och så härligt det är när man möter någon som hälsar en på det viset!
Mötet inleds liksom alltid leende på det viset! 🙂
Pingback: Nu ska vi börja prata om våld. I dess oändligt många former. | Svart nonsens och prunkande rappakalja