Alltså, det är så konstigt.
Jag har tänkt mycket på Jörgen, på vårt förhållande, på oss och på Missenträsk
sedan det blev slut.
Varje dag. Många, många gånger per dag.
Jag har harvat runt bland ledsna, ensamma, arga, frustrerade, lättade och glada känslor.
Känslorna har kommit och gått. Ramlat runt, runt.
Mycket av mina tankar har kretsat kring oss. Kring honom. Kring mig.
De senaste dagarna har det förändrats, märker jag.
Jag tänker mindre på honom och på oss. På det som varit.
Det gör mig nästan rädd.
Jag är van att mina tankar kretsar en hel del kring det.
Både när vi var tillsammans och sedan det blev slut.
Och nu kan det gå några timmar utan att jag ens är i närheten.
Det liksom bleknar. Så fort.
Att 11 år kan börja försvinna efter så kort tid.
Det gör mig liksom rädd att tappa fotfästet.
Det låter helt skumt och stört när jag skriver det. Jag får liksom inte fram hur
märkligt det känns när jag inser att jag inte tänkt något om varken honom eller oss
på ett bra tag.
Liksom en lättnad.
Liksom en sorg, också.
Rädslan som tidigare förlamat.
Det visade sig mer vara en rädsla för rädslan.
För jag gick inte under.
Jag blev inte en levande död.
Sviker jag allt det jag kämpat för genom att inte egentligen känna så mycket längre?
Genom att inte känna den enorma sorg och förlust som jag borde känna.
Missförstå mig rätt, känslorna kommer garanterat att fortsätta pendla. Där vissa dagar
känns väldigt bra och vissa dagar känns mindre bra.
Jag är helt förberedd och inställd på det. Kusten är inte klar än, tänker jag.
But still…
Det här känns skitskumt.
Jag borde ju vara hur lättad som helst. Över att det känns så bra.
Men jag vet inte… jag vet inte om jag känner mig lättad.
Jag känner att jag sviker mig själv, för att jag liksom lämnar det jag
kämpat för, så lättvindigt.
Utan tårar och utan panik.
Att jag till och med känner lättnad ibland. Jag känner frihet. Nyfikenhet.
Känslor jag inte haft på mycket länge.
Jag reagerar inte alls som jag var så säker på att jag skulle göra i den här situationen.
Att jag lever mitt liv utan honom borde fått mig att tappa fotfästet.
Men här sitter jag istället och känner mig helt annorlunda än för tre veckor sedan,
då vi fortfarande var ett vi.
På en rad olika sätt.
Hjälp, vem fan är jag?
Jag känner inte igen mig i spegeln. Den som tittar tillbaka liknar inte mig. Alls.
Inte heller reagerar jag på mitt gamla Cicci-vis.
Vem i helvete är jag?!
Vart är den Cicci jag känner?