Som jag skrev i gårdagens inlägg ses serien ”The Leftovers” för tillfället.
Och om dess fantastiska soundtrack som Spotify:as i mina lurar.
Musik för mig, som för många andra , skapar känslor.
Just detta soundtrack skapar känslor av vemod, av saknad.
(Kanske just för att serien enkelt sammanfattat handlar om att miljontals människor
runt om i världen försvinner spårlöst i ett enda andetag.
Där man inte vet vart de tagit vägen eller varför just de personerna var de
som försvann.
Man får följa de kvarvarandes hanterande av förlusten och frustrationen över
att inte få några svar på alla frågor om de ofattbara.)
I mina lurar sent på kvällen njuter jag av soundtracket.
Det är så ödesmättat och vackert.
Precis som avsett väcker det definitivt känslor.
Som handlar om saknad. Som ger en känsla av vemod.
Jag tänker på det vi alla vet inom oss.
Att livet kommer att innebära att ta farväl av någon vi håller kär.
Förmodligen flera, innan vår egen tid är kommen.
Det skapar en enorm sorg hos mig, då jag tänker och känner om det.
Och kanske väcker det också en viss känsla av ångest. Och fasa.
Vi kommer att skiljas från människor vi inte vill skiljas ifrån.
Det är inget konstigt med det, inte heller något onaturligt. Tvärtom.
Oftast låter jag bli att tänka på det, just för att bara tanken om det är så
oerhört smärtsam och väcker den mest avgrundsdjupa fasa.
Ibland fullföljer jag den. Som i afton.
Jag låter den skapa den fruktansvärda sorgen och rädslan.
Jag vet inte varför jag gör det.
Kanske är det de självdestruktiva hos mig som bara måste göra det.
Ibland behöver jag av någon anledning tänka tanken rakt ut och låta
känslorna rasa fritt inom mig. Liksom sörja de fortfarande levande.
Kanske är det för att när jag väl gått varvet runt kommer ut med en mjuk,
varm och underbar känsla.
Ni vet den där varma och glada känslan man får i hela kroppen när man
tänker på de människor man har turen att få ha i sitt liv.
För till sist byter jag alltid spellista. Byter det vemodiga mot det glada.
Det är något som signalera till mig att jag kommit varvet runt, att det är dags
att byta stämning.
Rent rimligtvis borde jag kunna känna de fantastiska känslorna utan att först plåga
mig med att inför mina vidöppna känslor döda dem jag älskar och lämna mig själv
ensam kvar.
Men tja, självdestruktivitet är uppenbarligen min grej. 😉
I övrigt hade jag en jäkligt bra förmiddag med gruppen ”Konsekvenser av våld”.
Jag insåg helt oförberedd, att jag missat en hel del väldigt viktiga saker.
Om hur jag förminskat det, hur jag bara liksom vägrat se det för vad det var
Även i en relation som i mina ögon inte innehöll någon typ av våld alls.
Jag blev jävlar rasande över min blindhet. Och besviken på samma gång.
Men det är som det är. Jag kommer att fundera en hel del kring det här.
Och jag kommer definitivt att behöva sortera det med K och L.
Jag är inte helt förtjust i den här typen av överraskningar.
Så jag gissar att jag får ta det ännu en vända. Sett ur ännu en ny vinkel.
I vilket fall, över halva veckan har nu passerat, är inte det trevligt så säg!
Låt oss alla ha en finfin onsdagskväll.
Min spenderas med säsong tre av serien ”Hannibal”, som verkar mycket lovande.
Den är sannerligen mörk och dialogen är som vanligt fantastisk.
Finns mycket att gilla med den serien minsann.
