Om värme. Om vansinne.

En alldeles ovanlig vanlig helg är i sina sista timmar innan ny vecka börjar.
Lördag vid lunch packade jag väskan och tog mig till Casa Hawk.
Där blev jag kvar till 18-tiden i afton.
Vi har ätit väldigt god mat, bilderna nedan gör inte anrättningarna rättvisa,
det är jag som är en kass fotograf.
Vi har kastats fram och tillbaka i tiden genom filmen ”Predestination”, vi har gästat sagornas land i ”Bröderna Grimm”.
Vi har påmints om att ingen jävlas ostraffat med Lisbeth Salander i ”Luftslottet som sprängdes”. Samt slagits mot såväl zombies som levande i ett maraton av säsongens hittills sända avsnitt av ”The walking dead”.
Trots att halva styrkan blivit förkylda under dessa två dagar har vi haft det
väldigt bra.

… samtidigt som det riktiga våldet kom väldigt nära.

Omfattningen och innebörden av vad som pågår i Paris är nästan ofattbart.
Trots det konstanta nyhetsflödet är det väldigt svårt att ta in.
Det känns nära nu.
Inte nära som i Utøya, där jag knappt kunde förstå vad som hände trots att nyheterna skrek ut vansinnet som försiggick i vårt underbara grannland.
Men nära nog för att få mig att stanna upp och med fasa titta på nyheterna.
Våld och död där helt oskyldiga människor är måltavlor.
Trollhättan alldeles nyss, Paris i helgen.
Det känns nära även här i Skellefteå.
Att Beirut också attackerades med många döda och väldigt många skadade till följd ser jag också på nyheterna. Vilket är precis lika fruktansvärt, men som jag har svårare att relatera till.
Trollhättan, och även Paris, är lättare att relatera till trots att jag inte besökt någon av städerna. Men de är nära. På ett sätt som oroar.
Samtidigt som Skellefteå känns ofattbart tryggt.
Som att inget hemskt skulle kunna hända här. Inte på det viset i alla fall.
Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle kännas om våld och död på senaste veckornas vis skulle drabba trygga Skellefteå. Hur mitt liv skulle påverkas.
Jag hoppas jag aldrig får erfarenhet av det.
Därför kändes det extra bra att sitta i goda vännernas välkomnande och varma hem, när så mycket våld och meningslös död är så nära.
Det kändes faktiskt fantastiskt att sitta där, mitt bland familjen och liksom bara njuta av allt det fina och trygga.
Som än så länge tillhör min värld.

Låt mig därför bjuda på alldeles vanliga matbilder.
Just för att det kändes fantastiskt att mitt liv får vara sig likt, när livet för väldigt många aldrig blir sig likt igen.
Bilderna hade som sagt givetvis varit betydligt mer vackra om jag inte varit så kass som fotograf… nåväl.

Den här supergoda räkpajen åt vi till lunch.

Kycklingpaj till middag. Och vet ni vad, jag fick med mig en rejäl bit hem att njuta av under veckan. MUMS! (Det kan ha varit så att jag lite ocharmigt slickade tallriken efter avslutad middag igår…)

Och lyckliga jag möttes av detta när jag kom hem i afton.
Jag hade nämligen lånat ut min lägenhet över natten då Anna hade fest med jobbet och sängplats i stan underlättade.
Titta på rosorna!
Att hon är född pysslare vet jag sedan länge, men bara titta på de underbara rosorna hon gjort åt mig! Och svarta, min absoluta favoritfärg! Samt ett presentkort på Bolaget. Tack tjejen!

Med det sagt, helgen har varit väldigt bra.
Vilket står i enorm kontrast till det ohyggliga som även hänt.
Starkare än någonsin är min övertygelse att vi behöver hjälpa de som söker vår hjälp.
Att vår rädsla inte får bli så stark att den grumlar vårt sunda förnuft, där vi börjar tänka på vår omgivning som ”vi-dem”.

God kväll mina vänner.