Omtanke värmer. Särskilt när man behöver den som bäst.

Det är smulans mörkt i söder. Sydväst för att vara mer exakt.
Det ser ut som regn, kanske till och med åska.
Jag hoppas på både och.
Mycket mysigt skulle det vara att somna till smattrande och mullrande.

Idag har bjudit på ups and downs.
Perspektivet kalibrerades än en gång.
Välbehövligt, det kommer hyfsat lätt på glid, nämligen.

Den smått euforiska känslan finns inte kvar.
Den har bytts ut mot en mer stabil känsla.
Jag saknar den, den där galet glada känslan.
Den gjorde nämligen förra veckan rätt nära fantastisk, vissa gånger.
Nu är det mer stabilt. Vilket givetvis är bra.
Men ja, ni förstår hoppas jag.

Jag pratar mycket med vänner.
Om smått och om stort.
Om livet i allmänhet, om uppbrottet i synnerhet.

De står pall, precis som alltid.
De är fina, mina vänner. Riktigt fina.

Under veckan som gått har jag insett att jag förövrigt har många fina människor
omkring mig.
Snälla, roliga, omtänksamma och bara allmänt härliga människor.

Jag har inte tänkt på dem riktigt på så vis förr.
Jag har aldrig behövt.
Jag har aldrig brytt mig tillräckligt.

Nu bryr jag mig. Ironiskt nog.
Jag bryr mig när jag behöver dem. Kommer jag att bry mig när de behöver mig?
Given är annorlunda nu, med lite tur blir mitt hjärta lite varmare och
faktiskt intresserat av andra.
Så att min omtanke finns, när den behövs av någon annan.

För omtanke, mina vänner, det är fina grejer det.