”Cicci, vad har du för lösenord på datorn?”, frågade Danne härom aftonen.
Jag svarade snabbt och självklart. Vilket inte resulterade i tillkomst till min dator.
Vi testade ytterligare några varianter. Men icket.
För att till sist få det hela rätt och voilà; min dator öppnades.
(Sägas bör att det inte var lösenordsproblematik som fått mig att be honom om hjälp,
nej då, jag behövde något annat som jag på inget sätt hade kunskapen att ordna själv.)
Att logga in höll dock helt otippat på att bli det knepigaste av problemen att lösa i tisdags.
Inte för att jag har en uppsjö av fiffiga (och vid skapandet) synnerligen genomtänkta lösenord.
Icket.
Den grejen gjorde jag mig av med för något år sedan då jag galet less ansåg mig ha
brottats klart med alla dessa nekande inloggningsförsök.
Två varianter av lösenord är vad jag har kvar efter en upprensande kväll i lösenordsträsket.
Vilket jag tycker är fantastiskt smidigt.
Tills jag härom aftonen smulans otippat alltså befann mig på pottkanten.
Det mest märkliga var att lösenordet jag alltså hade allvarliga problem att komma
ihåg är det jag använder mig mest av.
Nämligen det jag behöver för att logga in på min dator.
Vilket jag gör en babiljard gånger per dag. Min dator hamnar i viloläge efter endast
några minuters inaktivitet, och frågar då efter lösenord när jag ska använda den igen.
Det är en märklig känsla att inte komma ihåg det lösenord jag i vanliga fall anser mig
kunna prestera även i sömnen.
Det fick mig att på allvar fundera kring risken och sannolikheten att jag skulle ha dragit
på mig en hjärnskada eller drabbats av en begynnande Alzheimer. På riktigt.
… två timmar senare, när jag själv skulle komma in på min dator, insåg jag varför
varken begynnande Alzheimer eller hjärnskada var speciellt troliga.
En lättad jag gjorde kopplingen; vana leder till icke-reflektion.
Jag gissar att jag använder lösenordet så ofta att det numera bor i fingrarna och kan
användas utan att passera gå.
Vilket alltså visade sig bli fasligt komplicerat när fingrarna inte kunde översätta sitt språk
till talets bokstäver och siffror.
Intressant.
Eventuellt också lite generande… Dannes blick när jag började mata tänkbara varianter på mitt lösenord… Hehe, han är en luttrad kille. Tack och lov. 😀
Nu är alltså programmet jag så gärna ville ha, och som egentligen inte riktigt var möjligt
att använda på min dator, likafullt mitt.
Vänner med trollstav är finfina grejer att ha!
I övrigt har jag sovit gott för första natten på… evigheter.
Jajmän hörrni! 5.5 timmar där jag endast vaknat kring 10 gånger och inte drömt en enda mardröm.
Det här är grejer det!
Jag vaknade i princip med ett skutt ur sängen.
Morgonens runda ute gav en trebent Alice. -30 grader har den effekten.
Inte för att hon ville gå in, tvärtom, men hon tog rundan mer eller mindre på tre ben.
Själv höll jag på att frysa ihjäl då jag inte har några täckbyxor som passar längre.
Långkalsonger är heller inget tänkbart alternativ då det känns som jag pågående stryps
när jag använder sådana.
Nåväl, det kan ju inte vara -30 för evigt. Right?
Låt oss ha en finfin torsdag!