Ord som blir till en mur istället för att kramas. Och betydelsen av en tallrik.

Det kan komma att bli en del smulans kolsvarta inlägg ett tag framöver.
Det är mycket som susar omkring i mitt inre för tillfället.
Inlägg som legat i omloppet en längre tid, som nu börjar ha såpass mycket konturer
att de går göra förståbara i skrift.
Samt nya funderingar som i och med gruppen ”Konsekvenser av våld” dyker upp.
Det är många känslor som väcks.
Arga, ledsna, besvikna sådana, men även hoppfulla och glada sådana.
Det är mycket som väcks till liv, och delar av det kommer jag att bearbeta
genom att skriva om här.
För att skapa förståelse.

Kanske att jag får slänga in något av de aldrig sinande
Dårhus Degerman-historierna också.
Det är något skumt med min familj, det sägs väldigt mycket lustigt i de mest
märkliga sammanhang, och just sådant inlägg kan vara bra att kasta in bland allt det mörka.
Vi får se.
Annars blir det en resa i totalt nattsvart ett par dagar framöver.
Nejdå, lite rosa ska jag nog kunna slänga in, don´t worry!

Innan jag börjar med ämnet som känns allvarligt vill jag poängtera att jag mår bra.
Jag mår väldigt bra, till och med.
Det kan vara svårt att förstå när man läser nattsvarta inlägg från mitt tangentbord,
och man kanske som läsare tänker sig att jag mår skit.
Så låt mig alltså börja med att säga att jag mår mycket bra.
Ingen dipp.
Ingen dipp alls.
Överhuvudtaget.
Tvärtom, jag befinner mig på hög höjd för tillfället.
Dippen kom förra veckan. Och försvann lika fort.
Med finfin hjälp utifrån. Ihop med min egen förmåga.

Och kanske är det just det bra:iga måendet som gör att jag liksom börjar
komma till insikt om hur det har varit och om hur det är, bfa nog för
att kunna skriva om det.
Kanske kan man säga att jag har den distans jag behöver.
Ibland vill jag skriva i det mest akuta av lägen och situationer, och ibland är
det berättelser som mår bäst av att skrivas i lugna lägen.
Nu är jag i detta lugna läge.
Det här ganska trivsamma läget, där jag har koll på det mesta som händer omkring mig.
Jag har pejl på läget helt enkelt.
Och då lämpar sig vissa saker att bearbeta.
De saker som alltså kräver ett lugn och en viss typ av balans för att kunna berättas
och funderas över.

Med den långa inledning väljer jag att kicka igång inlägget på allvar.
Here we go, mina vänner.

”Du är värd det” eller ”du är värd någonting bättre” alternativt ”du är värd någon bättre”.
3 olika fraser, som de flesta av oss använt oss av i något sammanhang.
Ordet ”värd” kan också bytas ut eller kompletteras med ordet ”förtjänar”
Många är vi som använt oss av de orden och många av oss har även fått höra det om
oss själva i något sammanhang.
Så även jag.

När det händer mig något bra kan jag få höra eller läsa att ”vad kul, du är värd/
förtjänar det”.
Eller om något gått lite sämre kan jag ha fått höra att ”vad tråkigt, du är värd/
förtjänar något bättre”.
Eller om jag berättat något om min tidigare relation fått höra att ”du är värd/
förtjänar någon bättre”.

Meningarna är sagda i de varmaste av välmeningar.
När jag sagt just de fraserna har jag sagt dem med de varmaste vänligaste av avsikter.
Jag har ingen aning hur de orden landat hos de jag sagt dem till.

Jag vet bara hur de orden sagda till mig har landat.
Nämligen inte alls.

De passerar mig utan att lämna något som helst avtryck.
De betyder ingenting.
Ingenting vänligt i alla fall.
Hellre att de provocerar mig.
River mig. Sliter mig.

Orden att vara värd något eller förtjäna något, de signalerar nämligen att
man faktiskt har ett värde.
Som människa.
Hur ska man annars kunna vara värd/förtjäna något bättre än det man redan har eller gör?
Jag menar, med de meningarna sagda måste man alltså ha en grund att utgå ifrån.
Ett värde att utgå ifrån.

Och där slutar de orden betyda något för mig.
Jag har inget värde.
Så orden, sagda i varmaste av välmeningar, betyder inget.
Inget.

Det är nu, vi pratar de absolut senaste månaderna, som jag ens börjat känna någon typ
av egenvärde.
Att vara värd något.
Vad jag är värd det vet jag inget om, men jag slår inte ifrån mig orden på samma
självklara sätt som tidigare.
Utan jag låter dem ligga kvar i närheten av mig.
De betyder fortfarande ingenting, men de får numera stanna i min närhet.

Jag saknar känslan av att ha ett egenvärde.
Det som ska göra att mina känslor, tankar, åsikter och min vilja borde räknas.

Det är knepigt att förklara.
Det föreligger risk att det blir fel, om jag inte lyckas förklara mig tillräckligt.

Jag skriver det inte för att någon ska svara med att ”men det är ju klart att du
har ett värde, att du är värdefull.”
För svarar man med det så har jag inte lyckas förmedla känslan av att inte känna
ett egenvärde.
Det handlar alltså inte om en självkänsla på tillfälligt glid som kan boostas till vettig
nivå genom att få höra att man är en fin människa.

Det har absolut inget med det att göra.

Det handlar mer om den grundläggande vetskapen om att inte ha något värde.
Och då blir det väldigt märkligt när någon säger någon (i all välmening) säger
något som tyder på att man skulle vara värd något.
Och ännu värre, om något säger att jag är värd/förtjänar något mer, något bättre.
Då kan det inte handla om mig längre.
För jag känner inget värde. Alls. Punkt.

Återigen, förväxla inte detta med något egoboostande fiske efter vänliga kommentarer.
Jag hade önskat att det handlat om det.
För då hade jag sugit åt mig av vänliga ord när de dykt upp.
Då hade jag samlat på dem och låtit min självkänsla växa av dem.
Nu skapar orden ett hinder istället.
Den vänliga meningen blir omöjliga att ta in då den innehåller ordet/orden värd/förtjänar.

Jag är inte riktigt där än.
Där jag har ett värde. Där jag är värdefull.
Förnuftsmässigt förstår jag att jag har ett värde.
Eftersom de flesta människor och djur faktiskt har ett värde, är värda någonting.
Alltså borde det, rent teoretiskt, gälla även mig.
Men jag känner det inte.
K och L, mitt Lag, de har pratat med mig om detta många gånger.
Det mesta vi bearbetar Laget och jag utgår ifrån det.
Avsaknaden av ett egenvärde.
Vad som händer med en människa som förlorat värdet inför sig själv.
Hur galet det blir.
Hur fel det blir.
Hur farligt det blir.

Jag vet precis varför jag inte känner något egenvärde.
Sexuella övergrepp som barn. Stavas det.
Det är vad som händer med barn som utsätts för sexuella övergrepp.
När alla gränser korsas, när inget respekteras.
Då försvinner känslan av att ha ett värde.
Känslan av att vara värdefull.
Jag är ingen vän av ordet ”kränka”.
Jag tycker att det används i lite märkliga sammanhang, att det därför tappat sin slagkraft.
Men just i det här sammanhanget skulle jag vilja använda det.
När man pratar om barn som utsatts/utsätts för sexuella övergrepp.
Då är det ordet rätt.
Barn som blir utsatta för sexuella övergrepp blir kränkta.
Deras person, allt de är, kränks.
Deras värde som människa kränks.
Och helt plötsligt har det ordet den allra största slagkraft man kan tänka sig.

K, L och jag har pratat mycket om detta.
Vi kommer framåt.
Självkänsla byggs för närvarande, i skrivande stund.
De vet hur man går till väga.
Det vet jag också, men tappar lätt tråden och faller tillbaka i gamla mönster.
De jobbar på, som om de har allt tålamod i världen.
Vilket är tur, för det har inte jag.
Jag blir frustrerad, suckar djupt, skrattar uppgivet, fnyser irriterat samtidigt som
jag andra dagar skrattar glatt, känner mig galet provocerad men samtidigt känner
den där jävlaranammakänslan i hela kroppen.

Det växlar kraftigt skulle man kunna säga.
Det gör inte så mycket, det är faktiskt helt okej.
Jag förstår att det är så det är.
Att gå från klarhet till klarhet existerar inte när man bygger en självkänsla,
eller när man bygger något annat heller för den delen.
De mindre peppande dagarna dyker upp, för mig som för alla andra.
Jag fortsätter existera när jag sjunker. Till skillnad från förr.
Det är väldigt positivt.
Jag är snabbt tillbaka på banan igen, om jag bara får en dag eller två på mig.
Det är en enorm skillnad mot för att, som förr, inte ta mig upp ur sängen på morgonen.
Hahahaha, herregud, har jag någonsin varit i det läget?
Det känns som ett helt liv sedan!
Många dagar känner jag till och med att jag kan göra vad fan jag vill.
Att det inte finns några gränser eller barriärer alls.

Det är de dagarna jag känner att min självkänsla börjar ta form.
Det är de dagarna jag struntar fullkomligt i att jag är 39 år och först
nu börjar trampa grunden till en självkänsla.
De dagarna är jag väldigt vänlig med mig själv.
Ser på mig själv med kärleksfulla ögon.
Förstående ögon.
Glada och hoppfulla ögon.
De dagarna blir fler och fler.

Men tillbaka till dessa laddade ord.
Jag och röda trådar fungerar dåligt, som ni märker. 😉

Den som vill vara vänlig mot mig, visa omsorg eller kärlek gör det bäst på ett lågmält och
mjukt sätt.
Liksom på ett nästan osynligt sätt.
Ni vet, så det nästan bara skimrar till.
För jag ser det, känner det, kristallklart.
Omän det endast som hastigast passerar.
Jag uppfattar det likafullt.
Skulle jag missa orden så har min kropp hört dem, och ger mig den varma känslan,
den som jag i det närmaste inte kan förklara.
Jag lyssnar både på det som sägs och på min kropps reaktion.
På det här mjuka sättet kan jag mysa med det, utan att det drar igång känslan av att
inte vara förtjänt av de vänliga orden, eller den fina gesten.
På det tysta underbara sättet får jag tillgång till det.

Låt mig ta ett dagsfärskt exempel.
Erika bjuder mig ofta på mat, både på lunch och middag, som ni vet.
Bara det i sig gör mig väldigt glad och har fått mig att testa rätter jag
i vanliga fall aldrig ens komma i närheten av.
Men det som är än mer speciellt är sättet hon gör det på.
Hon visar nämligen att hon uppfattar mig.
Genom något så enkelt som att använda en speciell tallrik.
Just den här tallriken är vit och har väldigt fina kanter.
Jag tycker mycket om den.
Hon vet det.
Någon gång har jag förmodligen sagt att jag tycker om den, att jag tycker att den är fin.
Hon minns det.
Och serverar mig alltid på just den.
Det, mina vänner, det är sättet jag kan hantera att bli sedd på.
För jag vet att det inte är någon slump att jag får just den tallriken varje gång jag äter där.
Jag vet att jag får den för att hon vill göra mig glad, för att hon vet att jag tycker
om den lite mer än alla andra fina tallrikar hon har.

Det är värme.
För mig.
Och jag ler, varenda gång. Inombords.
Hon serverade mig även vin härom senast i precis det glas jag själv brukar välja
när jag väljer vinglas på Casa Hawk.
Sådant kan få mig att gråta.
Den mjuka omtanken som går att hantera.
Som jag inte slår ifrån mig för att den blir besvärande i form av att den förmodligen
är en lögn.
Åtminstone en lögn i mina öron.

För låt mig berätta för er, att inget, INGET, kan någonsin kännas bättre eller mer varmt
för mig som levt mitt liv som osynlig än känslan av att vara synlig.
Den ni.

Så på det viset kan jag hantera omtanke.
En varm hand på min axel, på min rygg, en kram av någon jag tycker om
det fixar jag också som omtanke.
Det får mig att må alldeles oerhört gott.
Jag kan känna värmen från den andras beröring långt efter att vi skilts.

Blir det mer tydligt än så blir jag obekväm, och tänker att folk driver med mig.
Jag hanterar det bättre i skrift också.
Då kan jag le i smyg och tänka att människor är vänliga.
Jag kan gilla orden. Tycka att de är vackra.
Och smaka lite mjukt på att de kanske faktiskt är avsedda för mig.
Vissa sms och mejl sparar jag.
Just för att något i dem fick mig att på allvar faktiskt tänka att de
kanske faktiskt är menade som de står.
Jag läser dem då och då.
När jag mår bra, för att må ännu bättre.
När jag mår dåligt, för att bryta den dåliga känslan.
Så mjukt mina vänner, det är språket jag lyssnar till.
I handling framför allt.
Men även i ord. Då kan jag tillåta dem att betyda något.

Fan det här är så komplicerat. Så tilltrasslat och så fucked-up!
Och nej, jag har inte druckit vin nu när jag skriver detta, omän det kanske verkar så.

I morgon ska jag berätta en annan aspekt ur det här med att leva som värdelös.
Nämligen hur det blir när man får något.
En present, en fin gest, eller en tjänst.
Det borde vara det mest okomplicerade ever, men nej ni, långt ifrån.
Stay tuned, så ska jag visa er hur satans komplicerat det kan bli.

Tills dess, låt oss alla ha en onsdagskväll i den smak som passar oss bäst.