Oro och ångest denna fina lördagsafton. Jag gillar det inte.

Oron har kommit smygandes under eftermiddagen.
Och jag vet inte riktigt säkert varför.
Det gillar jag inte. Att inte veta varför, alltså.
Gillar givetvis inte oron heller.

Jag är van att kartlägga mig själv, så frågan ”varför”
blir sällan obesvarad någon längre tid.
Förutom nu.
Det finns ingen enskild rimlig förklaring.
Vilket alltså betyder att det är flera små, små saker som drar åt
samma felaktiga håll.

Kanske är det lika fullt gemensamhetsfunderingar som
ligger och maler.
Det har varit stugfest för området idag.
Jag var inte med. Den typen av gemenskap intresserar mig inte
nämnvärt.
Den hölls dock på mammas och pappas gård, så skrattet och de andras
umgänge hade jag inpå mig fastän jag själv inte deltog.

Sedan är jag semi-sugen på att göra något roligt i kväll. Umgås.
Dock inte tillräckligt sugen för att ta tag i saken.
Men inte heller tillräckligt osugen för att känna mig nöjd
med kvällen som sådan.

Det var meningen att jag skulle gå på fest i helgen. Nu blev det inte så, festen blev igår och klockan visade för mycket för att börja festa när jag väl åkte från Kattas födelsedagsfirande.

Vilket lämnar ett umgängestomrum idag.
Vilket i sin tur river igång alla möjliga skittankar.

Det blir en nedåtgående spiral.
Tankarna går fram och tillbaka. Jag får svårt för att koncentrera mig, all möjlighet till att fokusera är som bortblåst.

Det går så långt att jag börjar röra mig bland de stora existentiella frågorna.
Helt plötsligt är jag inne på funderingar om barn.

Eller rättare sagt, att jag inte har barn.
Kanske heller aldrig får möjlighet att skaffa barn.
Det leder till en del kolsvarta funderingar.
Det leder till en hel del ånger.

Det leder till mörka ställen, helt enkelt.

Jag tänker mycket på vad jag gjort de senaste 11 åren av mitt liv.
Vad jag inte gjort de senaste 11 åren av mitt liv.

Ångesten kramar om mig, förlamar, som bara ångest kan.
Sliter klart värre med mig nu än för bara en timme sedan.

Jag tänker att det borde lätta snart.
Jag funderar på att gå en promenad, det brukar lindra.
Att låta kroppen slita lite.
Gärna i skogen, där måste jag fokusera, vara uppmärksam, se vart
jag placerar mina fötter.

Eller så blir jag kvar här i soffan.
Liggandes på rygg.

Funderandes om livet.
Hmmm, det här är inte en afton i min smak, konstaterar jag.