Out of order.

Ur fas.
Ni vet, när allt liksom gnisslar lite istället för att röra sig friktionsfritt.
Inga stora saker, utan små, var och en för sig helt obetydliga saker, men som tillsammans
ger den där trötta känslan av att det tar emot, att inget går smidigt.
Som om allt går i sirap.

I mitt fall är den utlösande faktorn en mage som krånglar.
Den krånglar inte hela tiden alls, men på ett sätt som gör det svårt för mig att sova
på natten, som gör att jag under dagarna måste ha pejl på vart närmaste toalett finns.

Det gör mig på det hela taget trött. Gissningsvis mest av den störda nattsömnen.
För hade den fungerat, ja då hade jag utan tvekan hanterat de rätt frekventa toalettbesöken
utan att ens reflektera över att de skulle vara jobbiga.
Jag menar, det händer lite nu och då att magen är i sådant läge att en toalett är bra att
ha i sikte, vilket jag då hanterar hur enkelt som helst.

Så sömnen, den ger i nuläge ingen utvilande effekt.
Som resulterar i en ork som inte riktigt finns.
Vilket gör mitt tålamod betydligt kortare än i vanliga fall.
Vilket i sin tur gör mig grinig och lättirriterad.
Och helt plötsligt går mitt ”ur-fas”-läge ut över andra.
Vilket gör mig ännu mer frustrerad, på mig själv, av den anledning att jag inte förklarar
för folk varför jag är smulans snäsig och lättirriterad.
Nej då, jag låtsas att jag är som vanligt, fast lurar givetvis ingen.

Vad gör jag när jag är ur fas?
Eller rättare sagt, vad slutar jag göra när jag är ur fas?

Jag slutar sova.
Alternativt sover dygnet runt.
Jag slutar höra av mig till folk, slutar svara i telefon, slutar svara på sms och mail.
Jag vill helt enkelt vara ifred.
Jag slutar hålla en god hygien. Jag struntar alltså i att duscha och byta kläder.
Jag slutar äta. Eller inte riktigt, men några 7 mål per dag som jag ska äta efter min
gastric bypass blir det inte. Har jag tur får jag i mig 3-4 mål per dag.
Och då är det inte svårt att förstå varför precis all ork som fanns kvar, försvinner helt.
Jag slutar promenera. Ja, jag slutar ens gå utanför dörren.
Mitt lugna jag försvinner, jag får en oro i kroppen, jag kan inte sitta stilla.
Jag kan inte se en film, läsa en bok eller ägna mig åt pappersarbete, inte något som kräver
mig på fokus längre en 5 minuter åt gången.
Med andra ord, absolut inget blir gjort och jag har både oro och stress i kroppen.

Jag börjar ljuga.
När jag väl pratar med någon så visar jag absolut inte att något är fel,
utan svarar glatt och positivt på de frågor jag får. Står lätt och ledigt och konverserar
om livets väl och ve på ett glatt sätt.

Kanske därför jag undviker att både träffa och prata med folk när jag är ur fas,
för det gör ont att ljuga, det får mig att känna mig som en fake, som en bluff.
Det tar stor kraft att visa mig glad och obekymrad när jag är ur fas.
Därtill tar det kraft att ljuga, att låtsas, och att förställa mig.

Till mamma kan jag berätta, hon är en luttrad mamma. Hon hanterar en hel del.
Men jag kan inte säga det rakt ut, nej, nej, utan det måste gå en viss gång innan
jag kan prata.

Ungefär såhär går det till:
Jag kommer hem till mamma och pappa. Ler inte, skapar ingen ögonkontakt, böjer nästan
bort huvudet när mamma kommer för att möta mig, och hälsa med en kram.
Det får henne att backa lite. Hon ser inte så säker ut.
Hon ställer någon fråga om hur det är med mig, jag svarar knappt.
Hon pratar vidare, för nu blir hon ännu mer osäker, och jag suckar och snäser något till svar.
Så håller vi på några minuter, till antingen hon frågar vad det är som hänt, eller jag säger
att jag är på dåligt humör, med hennes givna följdfråga, vad har hänt.

Då släpper det, och jag kan prata.
Då berättar jag och hon lyssnar tills jag är klar.
Sedan pratar vi om det.
Och efter det känns det för det mesta betydligt bättre, bara genom det.
Oavsett om vi löst något problem som behövde lösas, eller inte.
Hon lyssnar, och det är fantastiskt för mig.

Jag tror hon gör någon slags kalkylering, vad som försiggår med mig.
Om jag bara har en allmänt dålig dag, eller om jag är ur fas.
Hon känner mig så väl, att hennes mammapejl nog utan större problem kan komma
fram till hur, och på vilket sätt, jag felas.
Samtal med henne får mig som regel alltid att känna mig betydligt bättre än innan.

Hur långa dessa ur fas-perioder brukar sträcka sig är väldigt olika.
Ibland kan det vara några dagar och ibland kan det vara några veckor.

Helt plötsligt dyker bara en bra känsla upp hos mig. Som från intet.
Helt plötsligt känns bara allting bra igen, precis som vanligt.
Jag vet inte vad som bryter det hela.
Eller jo delvis vet jag. Jag är väldigt känslig då det gäller vart jag befinner mig
i kvinnocykeln, så beroende på fasen där, följer mitt mående med.
Och eftersom den går vidare i sin biologiska lunk, följer jag med.
Annars handlar det ofta om att jag träffar rätt person vid rätt tillfälle.
Vilket är lite komplicerat eftersom jag blir folkskygg och stannar inomhus,
men om jag alltså faktiskt går ut, och träffar på någon jag gillar,
kanske bara vinkar hej till, eller stannar och pratar 3 minuter med, och vips,
så är jag tillbaka på banan igen.

Det är därför jag vet att det är av största vikt att inte isolera sig hemma
när man är ur fas.
Just för att man då missar det otroligt bra som händer när man möter andra.
Men bara för att jag vet det, betyder inte att jag faktiskt gör det.
Fast ibland, då kan jag åka upp på Solbacken på aftonen, när jag är ur fas.
Gå runt lite på affärerna där, gärna just innan stängningsdags, då är det lite folk,
men tillräckligt med folk för att jag får det samspel jag är ute efter.
Det kan vara att bara få ögonkontakt med någon helt okänd person, eller passera
någon annan aftonhandlare som snabbast i en av gångarna.
Jag är ute efter ett umgänge som inte kräver något av mig, samtidigt som jag ser
andra människor.
Ja, jag är sannerligen skumheten personifierad.

I nuläge har jag inte hamnat i någon djup ur fas-period.
Det kommer inte att bli någon varken djup eller långvarig sådan period heller,
tack och lov.
Eftersom den i grund och botten är relaterad till för lite sömn, på grund av en smulans
krånglande mage, så ger det med sig alldeles strax då jag i nuläge är noga med att äta
sådant som min mage tål finfint.
Så någon dag eller några dagar max, sedan är jag tillbaka till mitt vanliga jag.

Jag skulle rimligtvis kunna hjälpa mig själv på traven genom att ställa mig i duschen, tvätta
mig i varmt härligt vatten och sedan smörja in mig med någon godluktande hudkräm.
Rena kläder på det, och tja, jag skulle känna mig som en ny människa.

Gör jag det? Nej.
Varför inte? Visste jag svaret på det skulle ingen bli lyckligare än jag.
Gissningsvis av samma okända orsak som gör att jag inte tvingar mig ut att träffa
folk som jag gillar.

Jag sitter liksom fast i min bubbla.
Jag vill vara i den, fast ändå inte.