Överväldigad.

De här veckorna som varit.
De tysta. De döda.
De samtidigt levande.

De har visat mig något värdefullt.

I det här tysta och mörka.
Mitt i den här resan där vägen bara är rak och aldrig tar slut har det visat sig
finnas något annat också.
Något till stor del oväntat.
En värme.
En fantastisk välvilja.
En värme och välvilja som förvånat mig.
Den här värmen och omtanken jag pratar om har visat sig på en mängd olika sätt.
På en del helt oväntade sätt, vill jag tillägga.
Från vänner, från bekanta, från okända, från personal.
De har alla spelat en stor roll.
På sina olika sätt har de alla betytt mycket.

Den där torsdagen.
Den som jag inte kommer att glömma någonsin.
Då jag skrek ut i total jävla svart ångest samtidigt som jag föll utan att ha
en chans att ta emot mig.
Till mina närmaste vänner och min familj.
Som svarade direkt.
De människor som skulle visa sig vara tåliga nog att följa med i fasans
allra tidigaste skede.
Och i alla skeden som därefter har följt.
Vilket har varit en hel del jävla skeden …
Förvirring, overklighet, sorg, ilska, hat, förlikning.
Runt, runt har det gått de olika stadierna.
Känslan av overklighet har varit enorm.
Det här kan inte hända.
Snälla, säg att det här inte händer.

Jag undrar hur många gånger Erika har plockat upp de spillror jag skapat av mig
själv under de år vi varit vänner.
Jag har, för min egen skull, slutat räkna. För länge sedan.
Alla de gånger livet krossats och jag slutat förstå sammanhanget.
Där jag slutat känna hopp.
Varenda gång har hon funnits där.
Jag har alltid kunnat stå med mitt huvud högt inför henne.
Hon, den jag kunnat berätta sådant som jag skulle göra det mesta för att göra
ogjorda, som med ett enda skratt eller skämt skulle kunna framkalla den djupaste
skam hos mig, har aldrig gjord det.
Inte med ett endaste; ”minns du när du …”
Någonsin.
Det betyder mycket.
För jag har levt mitt liv på ett sätt där skam finns i sådana mängder att det ibland
är svårt att se mig i spegeln utan att vika undan blicken.
Jag undrar ibland stilla hur fan det skulle ha gått för mig utan henne
i mitt liv.
Den här gången fanns hon direkt. På sitt så självklara sätt.
Hon lyssnade på mina söndersmulade drömmar. På den avgrundsdjupa sorgen.
Där inga ord finns för att trösta.
Hon satt vid min sida genom det ofattbara.
Vi har pratat. Vi har lyssnat. Vi har varit tysta. Vi har gråtit.
Jag har fått hjälp med att acceptera.
Och jag har fått hjälp att se framtid.
Alltid med sina ljusblå vackra ögon lugnt fästa vid mina.
Danne har också funnits där.
På det där självklara sättet som gör att jag gillar honom och kallar honom vän.
Han har fått mig att skratta då inget skratt egentligen funnits i min kropp.

Hur säger man tack för något sådant?
Jag vet inte.
Jag har ingen aning faktiskt.
Jag känner inte till så vackra och meningsfulla ord.

Mamma har också funnits där, på ett fantastiskt sätt.
När allt mitt arga behövt komma ut.
Då har hon tagit det.
När jag har skrikit och varit rasande.
När jag hatat.
Jag har vrålat det rakt mot henne.

De behövde komma ut. Annars hade det kvävt mig.
Jag är inte arg längre.
Det finns inget för mig att vara arg på.
Det är som det är.
Inget kan förändra det som har hänt.
Jag känner inte heller att det som hänt är orättvist. Längre.
För det är det inte.
Inte rättvist heller, för den delen.
Utan biologi. Sammanträffanden. Tillfälligheter.
Till min nackdel, den här gången.
Det är opersonligt. Det bara är.
Vilket gör allt detta till varken rättvist eller orättvist.
Det är bara som det är.

Sorgen som finns kvar är en annan sak.
Den finns för att jag förlorade något som jag önskade mig väldigt mycket.
Nämligen chansen att bli mamma.
Först när det stod klart att jag inte skulle kunna behålla mitt barn insåg jag
till fullo hur gärna jag vill bli mamma.
Det har varit en längtan länge. Absolut.
Men nu vet jag på riktigt hur gärna jag ville ha barnet i min mage.
Nu vet jag hur gärna jag vill bli mamma.

När den insikten väl landade hos mig torsdagen allt gick åt helvete och dagarna därefter,
då dog något inombords hos mig.
Något fasansfullt krossade varenda ben i min kropp.
Det mörkaste vansinne skrek mig rakt i öronen.
Precis allt jag är gick sönder.
Och mitt i det kaoset satt Erika alldeles bredvid mig.
Lugn och trygg. Som alltid.
Jag slapp vara i fasan och förvirringen själv.
Mamma också, hon fick ta mycket av det ledsna, men hon fick samtidigt ta
allt det våldsamt arga.
Skype har gjort det möjligt att prata med Vickan. Tack och lov.
Min syster må bo på andra sidan jorden, men teknik gör att vi
kan ha varandra i våra liv likafullt.
Hon är fin, min syster.

Och Katta, hur många timmar har vi pratat den senaste tiden?
Gånger då vi haft tiden på vår sida och därför kunnat låta timmar flyga förbi.
Eller gånger då vi varit begränsade och ändå lyckats prata om det som är.
Mitt i allt hennes tar hon emot mitt.
Som alltid.
Som precis alltid.
De där bruna vackra ögonen som rymmer hela världens värme.
Hennes absolut fenomenala sätt att sätta ord på de tankar och känslor jag inte
själv hittar ord för.
Hennes sätt att skapa ordning i bruset, att skapa lugn i kaoset.
Hon är både det förnuftiga och det totalt galna. Samtidigt.

Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna säga tack till mina vänner.
Som visar dem hur mycket de betyder för mig.
Hur absolut fantastiska de är.
Deras värme.
Deras kärlek.
Deras mod att finnas när saker och ting går åt helvete.
Finnas nu, mitt i en sorg och en förlust som inte liknar någon annan.

Det har förundrat mig gång på gång.
De som hört av sig till mig, mejlat, sms:at eller ringt.
De jag känner väl, de jag känner mindre väl, de jag inte känner alls.

Att ni vågat?

Just för att det är så svårt att närma sig människor i sorg, i kris, i förlust.
För vad ska man säga? Man vet ju redan att inga ord hjälper.
Och man är rädd som satan att säga något fel.
Jag tror att just det gör att många av oss, som vill höra av oss, låter bli.
Vi vill säga och lindra. Trösta och finnas.
Men vad säger man?

Därför är jag helt överväldigad över hur många som faktiskt hört av sig.
Som fortfarande hör av sig.

Jag förstår att ni undrar om era ord hamnat rätt.
Jag hoppas att jag svarat var och en av er på ett sätt som visat att era ord hamnat rätt.
Att era ord och omtanke värmt. Värmer.
Det går ofta många dagar innan jag svarar, innan jag ringer upp.
Jag vet. Det är inte min mening.
Jag svarar eller ringer tillbaka när jag lever. När jag fixar mig själv.

Jag mår bättre nu.
Än torsdagen för tre veckor sedan då världen rasade över mig.
Tre veckor … det känns som hundra år sedan.
Som i ett annat liv.
Jag gråter fortfarande.
När jag i små, små doser släpper in känslan av förlusten.
Jag låter det fortfarande bara komma fram i liten mängd.
Jag fixar det inte annars.
Men jag mår likafullt bättre.

Hoppet har kommit tillbaka in i mitt liv.
Försiktigt. Men likafullt. Jag känner förändringen.
Det dök upp i den mest oväntade av former.
Genom ett sms som landade i min mobil.
Från någon jag inte träffat på åtminstone 15 år.
Från en av mina absolut närmaste vänner från högstadietiden.
Det sms:et ledde till en träff med en innebörd som visar på ofattbar värme.
Jag log när jag såg henne. När jag kramade henne.
De där pigga, blå ögonen. Ihop med det vackra leendet.
Jag kände igen henne direkt.
Hon visade sig vara precis samma varma människa som jag kände så väl för länge sedan.
Och med sig hade hon hoppet.
På det mest oväntade sätt.
Jag menar inte att vara hemlig här, jag kommer att berätta mer vid ett annat tillfälle.
Nu är bara inte det tillfället.
Dagen med henne blev en av de bästa på länge.
Vi skrattade, vi pratade och vi mådde absolut fantastiskt ihop.
Dagen efter vaknade jag med en känsla av hopp.
Som inte funnits sedan den förbannade torsdagen.

Därför vill jag tillägna det här inlägget den värme jag fått ta del av de
senaste veckorna.
Er värme.
I de olika former de kommit.

Era kommentarer här på bloggen. De vänliga och deltagande. De uppmuntrande.
De av er som mejlat mig. Fina ni, om ni någonsin kunde förstå vad era ord betyder.
Att ni tagit er tid att skriva till mig.
Och ibland berättat om er själva, som gör att jag förstår att ni vet vad
det här handlar om.

En del av er känner jag väl, vi kallar oss vänner.
En del av er är jag bekant med, hälsar glatt på stan, eller spenderar skrattandes
tid med på fester.
Någon av er känner jag inte alls. Vet inte vem ni är.
Skulle passera er på stan utan att ha en aning om att jag har just era rader
i min inkorg.
Oavsett hur väl vi känner eller inte känner varandra har era ord och er vänlighet
fått mig att än en gång påminnas om den här världens värme.
Om det vackra med den.

Jag har verkligen fina människor i mitt liv.
De nära vännerna, den handfull människor som jag litar på, som jag är den mest
lyckliga någonsin att få ha i mitt liv.
Till de fantastiska kompisarna, till de bekanta. Människor jag inte känner väl, men som
jag är innerligt glad över att få ha i mitt liv. På ett eller annat sätt.

Underbara ni.

Och helgen, den här helgen som är i antågande.
Den bjuder mig på något så efterlängtat som ett miljöombyte.
Underbara, underbara miljöombyte.
Anette, min varma vän bosatt i Stockholm, bokade mig biljett till storstan så att
jag ska kunna spendera helgen med henne och hennes K.
Mys och umgänge står på schemat, hälsade hon.
Garanterat god mat, god dryck och massor med skratt också, lade jag själv till
i stilla sinne.
Det kom tårar då jag läste sms:et från henne.
Jag hann faktiskt undra om hon drev med mig.
Eller om hon mitt på blanka veckodagen fått för sig att tulla på barskåpets flaskor.
Men det visade sig vara ett erbjudande som tillkommit under synnerliga nyktra
omständigheter.
Hon förstod vart jag befann mig. Helt enkelt. Hon hade greppat.
Och ingen är mer glad än jag över att packa väskan den här kommande helgen.
Jag har pratat en hel del med henne de senaste veckorna, det kommer att bli fantastiskt
att träffa dem båda igen.

Händer sådant här egentligen?
Jag menar, kan någon förklara för mig att det här faktiskt händer, för jag
har fan så svårt att förstå det.
Hantera det.
Andras vänlighet är svår att hantera.
Det är liksom svårt att ta in.
De vänliga orden. Adressen på andra sidan älven där det alltid finns en plats för mig, till
en resa för att skapa en möjlighet för att kunna rå om varandra.

Mina vänner, min familj, mina kompisar och bekanta. Ni obekanta.
K och L i Laget, Malin på gyn.
För allt ni varit och för allt ni är under den här perioden i mitt liv.
…tack!

Resan har bara just börjat.
Mörkret har blivit mindre mörkt.
Det är så det ska förändras.
Tills en dag då det är mestadels vackert rosa igen.
Oavsett hur framtiden ser ut är jag inte ensam.
Jag har starkt och varmt folk med mig.

Hoppet har kommit in i mitt liv och jag är inte ensam.

Låt mig avsluta med att berätta hur några sekunder kan vara de som gör skillnad.
Hon kunde ha passerat mig med ett vänligt ”hej”.
Hon valde att ge mig något mer.
I form av en blick, en kram och orden ”det kommer att bli bättre”.
Och alldeles varm inombords svarade jag; ”tack, snälla du.”
Ett möte på några få sekunder där jag satt ner och hon passerade mig.
M, du gjorde skillnad!

Onsdag har blivit torsdag.
Jag borde göra natt. Men jag har slutat vara trött på natten.

Jag har gjort bloggen läsbar igen.
Samtliga inlägg.
Jag vet inte exakt varför.
Kanske för att jag är bekväm med mig själv här inne.
Med de flesta masker och fasader lagda åt sidan.
Kanske är det för att jag hittat en plats där jag inte längre känner mig som ett ufo.
Som en misfit.