Det är torsdag afton när jag skriver det här inlägget.
Det är liksom tankar inför en stundande Stockholmsresa.
När jag nu postar det så vet jag svaret på de frågeställningar jag har i
skrivande stund, för jag valde att inte posta det förrän nu, lördag.
Jag är van att resa inrikes, ja i alla fall till Stockholm och Göteborg.
Jag gör det som regel några gånger varje år.
Sista åren är det mest Stockholm som gästats relativt frekvent.
Alltid i anslutning till någon musikupplevelse.
Som bekant har är inte Skellefteå Kraft Arena, läs Isladan, kapacitet att ta
emot arenagigare.
Och ofta är det sådana jag varit iväg på.
Metallica, Iron Maiden, AC/DC, Big four och Bruce Springsteen måste man helt enkelt
packa sig söderöver om man vill uppleva.
Vilket jag gärna gjort de senaste 10 åren.
Skellefteå har förvisso en riktigt, riktigt bra festival i Trästockfestivalen,
men vill man omge sig med metal, som jag vill, har det varit Metaltown,
Sonisphere och Sweden rock som stått som föremål för återkommande besök.
Fast vänta, House of metal i Umeå ska absolut nämnas också, för de har under åren
haft riktigt bra lineup många gånger. Och tja, Umeå är ju bara ett stenkast härifrån.
I vilket fall, storstäderna har alltså haft besök av många av de band jag gärna
velat uppleva.
Jag har alltid rest ihop med J, för vi delar samma passion för musik.
I det närmaste i alla fall.
Många gånger har vi fått kompisar att haka på också, vilket har varit hur kul som helst.
I och med att J och jag inte är tillsammans längre var jag övertygad om att mitt
konsertgästande liv var över.
Jag hann till och med sörja det en hel del.
Dock glömde jag helt bort att min goda vän Stina och jag har en hel del gemensamt även
i musiksmak.
Och ingen blev gladare än jag när hon föreslog att vi skulle åka till Stockholm för att
se Amon amarth.
Jag insåg att mitt konsertgästande liv på inget sätt är över, det fortsätter bara i
ett annat umgänge.
Och just det är spännande. Det nya umgänget.
Eller vänta, Stina och jag är inte nytt umgänge för varandra. På inget sätt.
Vi har känt varandra i 3-4 år vid det här laget. (Ehrm, vart har tiden tagit vägen?!)
Vi känner varandra mycket väl, trots att vi inte hängt så mycket med varandra.
Med henne kan jag verkligen vara mig själv, på det där sättet där jag kan lägga undan
alla behov av att visa upp en yta som är bättre och gladare än vad jag känner mig.
Vi känner varandra på ett väldigt privat och personligt plan.
Vi lärde känna varandra under helt andra former än vad vänner i allmänhet gör.
Jag ska inte fördjupa mig vidare i hur det hela gick till, men likafullt, jag gör mig
vänner på de mest annorlunda ställen, och så även här.
Vi försöker träffas en gång i veckan, ibland lyckas vi, ibland inte.
Nu är det alltså kvällen innan vi ska till Stockholm som jag skriver detta inlägg.
Vi ska resa ihop, bo ihop och umgås en hel helg.
Det ska bli intressant.
Hur kommer vi att gå ihop med varandras rutiner och olikheter?
Jag är van vid att resa med J, jag kan (kunde) hans rutiner, vad han gillade
och vad han inte gillade. På vilket sätt han ville göra saker och så vidare.
Detta vet jag väldigt lite om då det gäller Stina.
Och hon vet lika lite om mitt sätt.
Jag är ändå helt förvissad om att vi kommer att hitta vårt sätt att fungera kring
varandra, hyfsat snabbt.
Både hon och jag tar hänsyn.
Ingen av oss skövlar.
Varken på ett synligt eller osynligt sätt.
Därför vet jag att det kommer att gå fint. Eller, hahaha, jag hoppas att det ska gå fint.
Nu när jag alltså postar detta inlägg, denna lördag, då har vi rest en väg redan,
och vi har hängt en hel dag med varandra. Säkert stressats både av att inte hitta
vart vi ska, och av det är allmänna storstadskaoset.
Vi har även sovit en natt ihop och ätit frukost.
VI har testat det här med umgänge med andra ord.
Jag postar det här inlägget strax efter frukost och jag kommer säkert att flina
lite när jag läser det.
För nu, i läsande stund, vet jag hur det är att vara i storstan med någon annan än J.
Det jag hittills kan säga om att resa med Stina är att det är enkelt.
Jag är van att jag vara den som ska fixa bokningar av resa och av boende, när J och
jag skulle någonstans.
Gissningsvis för att jag hade mer tid än honom att sitta och kolla sådant samt att
jag är bra på det.
Jag är nämligen väldigt bra på att organisera.
Och det var självklart praktiskt för honom, som inte hade samma möjligheter
som jag att hålla på med det.
Det är däremot skillnad att vara 2 när man bokar och planerar, för ibland går lite
sisådär i bokningsfixandet.
Då är det himla skönt att ha någon att bolla tankar och idéer med.
Och inte bara vara den som ska leverera färdigt.
Så när Stina är min resekompadre är det helt annorlunda.
Himmel, det är helt annorlunda. Plötsligt hjälps vi åt att boka och fixa båda två.
Vi pratade igenom resan och Stina sa liksom sådär självklart att; jamen då bokar
jag flyget då.
Eehhhm vad? Jag behövde alltså inte göra det…
Utan hon erbjöd sig frivilligt! Kan ni tänka er?!
Hon fixade biljetterna till konserten också! Allt jag gjorde var att fixa hotell.
Hahaha, herregud så enkelt det är att styra ihop en resa när man känner att den
andra också är intresserad av att lägga tid på att göra det.
Skillnad så det sjunger om det.
För blir det problem i bokningarna av någon sort, ja då kan vi ju diskutera det
hon och jag, hur vi vill lösa det.
Jag har helt plötsligt någon att fundera ihop med, lösa problem med.
Då känns inget jobbigt på något sätt längre.
Jag behöver inte vara någon övermänniska som bara ska få det att flyta.
Jag gillar den här resformen.
Den känns förvisso otroligt annorlunda, men jäkligt bra också.
Hahahaha, jag hoppas jag har den känslan fortfarande, för detta inlägg skrevs
som sagt innan vi lämnade kyrktuppen ur sikte.
God lördagsmorgon på oss alla.