På väg hem.

Jahapp hörrni.
Nu sitter jag lugnt tillbakalutad på ett av nattågen hem till Skellefteå.
Inget förutom att slappa går att göra.
Vilket för mig innebär att, som synes, blogga, lyssna på musik samt ha kontakt med vänner och familj.
Det finns inget annat att göra helt enkelt.
Vilket är bra. Väldigt bra, till och med.
Uppdrag nedvarvning, om man så vill.

Jag har för övrigt ändrat min åsikt om att resa med tåg.
Förr var det en sista utväg. En plan B, en nödlösning, ifall flyg inte gick eller var för dyrt.
Tåg var inte riktigt ett alternativ förrän då.
Numera är det fullt möjligt att det har blivit ett.
(Det till trots att det krånglade rejält igår då vi stod stilla i 3 timmar utan tillstymmelse till i formation förutom att obehöriga setts på spåren.)

I vilket fall, inseminationen då? Jag gissar att ni kanske vill läsa om den.

Den blev av.
DEN BLEV AV!

Jajamän hörrni, er Cicci fick klartecken.
Ultraljudet som gjordes visade att livmoderns väggar såg fina ut, och var i helt efterfrågat läge.
Tack och lov!
Själva proceduren gick väldigt fort och var smärtfri.
Vad som görs är att föra in spermier direkt i livmodern med en lång nål.
Vilket inte kändes ett dugg, trots att nålen såg lika vass som lång ut.
Det enda som kändes, men som fortfarande inte kom i närheten av att vara smärtsamt var att man vidgar slidan en del, kanske för att komma åt livmodern, gissar jag.
Men tja, slidor är som bekant elastiska saker så det gick finfint.
Det tog ca 2 minuter allt som allt att vidga slidan samt föra spermierna på rätt plats.
Sedan fick jag ligga och vila ett tag.
Livmodern kan nämligen krampa en del eftersom något varit in i den och ”irriterat” den.
Jag kände mig spänd i magen, liksom ett tryck, hela gårdagen. Även antydan till det idag.
Det känns som när jag var gravid i höstas.
Men vad det handlar om är gissningsvis att livmodern alltså fortfarande är smulans retad.
Man får heller inte bada på 3 dagar eftersom risken för ökad infektion finns då man alltså varit in i livmodern.

Bemötandet på Sellmer Klinik var väldigt bra.
Det tyckte jag redan förra gången jag var där för det inledande samtalet.
Personalen är mycket trevlig. Dock lite svår att förstå. Ni vet, det här med det danska språket och jag alltså…
Engelska funkade dock klockrent som konversationssätt igår.

Kliniken liknar heller inte BVC eller gyn. På inget sätt.
Den har fina och varma färger, hela stämningen är annorlunda än vad landstingets lokaler bjuder på.
Har inte varit på någon privatklinik i Sverige, men jag gissar att de liknar Sellmer.
Den är liksom mer designad för typ ehhh… kvinnor?
Jag gillar helt enkelt Sellmer.
Jag kände mig både varmt och vänligt mottagen.

Att jag, klar på Sellmer, och på Köpenhamns tågstation stressade mer än jag någonsin gjort de senaste åren är en historia för sig.

5 minuter innan tåget till Stockholm skulle avgå bokade och köpte jag resan.
Jag hade det att chansa på, eller måsta spendera natten i Köpenhamn.
Så jag chansade, med väldigt få minuter kvar.
Väl bokat sprang jag genom tågstationen som är stor, hittade inte mitt spår, stressen var TOTAL!
Jag skrek springandes till kvinnan i reseinfoluckan att jag missar mitt tåg just nu! Vart ska jag?
Hon svarade i samma sekund som jag slängde fram min biljett, hon sa spårnumret och visade med handen åt vilket håll det låg.
Jag ropade; tack, du är bäst, över axeln när jag sprang vidare.
Jag hittade tåget, slängde mig ner på ett säte och lämnade perrongen 20 sekunder senare. Kanske till och med bara 10 sekunder senare.
Det tog en halvtimme att varva ned till ens en hanterbar stressnivå, kan jag meddela.
Jag var liksom paralyserad av stress där jag satt.
Hade jag missat tåget hade jag förlorat 1500 i pengar, samt måstat övernatta i Köpenhamn.
Jag hade ingen lust på något av dem.
Det var alltså väldigt viktigt för mig att komma med det tåget… men stressnivån mina vänner…

När paniken och stressen mildrats blev jag väldigt rädd att det skulle påverka min insemination.
Men tja, när spermierna väl är i livmodern hoppas jag att biologin är tillräckligt stark för att klara det stresspåslaget. Men rädd som fan blev jag likafullt.
Sedan blev tåget för övrigt stående i Lund i 3 timmar innan vi kom vidare.
Vilket inte var någon höjdare, men jämfört med stressen och gatloppet på Köpenhamns tågstationen var den förseningen likafullt mer som en semester.
Det betydde att jag dök upp i Stockholm mitt i natten, där Anette hämtade mig.
Visst har jag sagt att jag verkligen har världens bästa vänner?
Så otroligt tacksamt att få tillbringa natten hemma hos dem, sova ikapp de senaste dagarnas sömnlöshet och stress i lugn och ro.
Ägna idag åt att slappa på i största allmänhet.
Och även spendera eftermiddagen ihop med Anette liggandes i var sin soffa softandes ihop.

Dygnen sedan torsdag då min geléaktiga vän dök upp har varit intensiva, minst sagt.
Inte konstigt att denna långa tågresa hem känns mer avkopplande än vad tågresor någonsin gjort tidigare.
Jag kommer att fixa en sömnlös natt här fint.
Jag tillbringar den gärna lyssnandes på musik.
I lugn och ro.

Så med det sagt.
Det känns märkligt.
Allt detta känns märkligt.
Jag, er Cicci, inseminerad!
Hur fasen hamnade jag här? 🙂

Kanske är jag gravid strax.
Kanske inte.
Den 21:a juni kan jag göra ett graviditetstest.
Visar det negativt kan jag med fördel göra om det de följande 2 dagarna.
Visar det inte positivt då, ja då har det inte tagit.
Däremot räknar jag med att veta redan innan.
Om min kropp är lika informativ som i höstas.
Då kände jag det så tydligt, att något var på gång med min kropp.
Det betyder att jag lär känna sådana symptomer denna gång också, om graviditet är fallet.
Och uteblivna sådana kommer att berätta att jag inte blev gravid innan jag ens tagit testet.
Tänker jag mig.
Men oavsett symptom eller inte kommer hoppet att finnas den 21:a då jag alltså kan göra graviditetstestet. Så är det bara.

Ja ni, vad ska jag säga?
Jag blir faktiskt själv lite överväldigad av allt som pågår just nu.

Varmt tack till er som hört av sig och önskat mig lycka till.
Ni är sannerligen fantastiska!
TACK!