Nix, det är inte bara att sätta sig.

Postat den 13 september, 2025 av Cecilia

I vår soffa finns minst tre filtar.
Vilket känns som ungefär trettiotre med tanke på hur mycket tid jag spenderar på att få dem att se någorlunda klädsamma ut.

Hunden Kira har definitiv en favorit.
Det är en grå fleecefilt med måtten 240×260, vilket gör den till en stor filt.
Speciellt om man är en liten dvärgpincher till hund.
När filten inte ligger prydnadsamt ihopviken ligger den som en stor knöl i soffan.
Många av gångerna har jag varit mycket nära att sätta mig på Kira då hon gosat in i filten.
Numera känner jag alltid i handen innan jag sätter mig på/vid den aktuella filten.
För som regel har hon jobbat hårt för att hitta precis rätt ställe mitt i härvan av filt och är alltså helt omöjlig att se.

Inte konstigt att man då och då är mycket nära att sätta sig på henne…
När hon ligger alldeles intill mig.
Eller att hon borrar in huvudet i min hand.

I övrigt är det en hemmapysslande lördag. Småfiffilurar både inomhus och utomhus.
En ledig helg helt i min smak.

Låt oss alla ha en finfin lördag.




Publicerat i Svart nonsens och prunkande rappakalja | Lämna en kommentar

Är du rätt eller är du fel?

Postat den 12 september, 2025 av Cecilia

Antingen är man för eller emot.
Krasst sett handlar det till och med om att ha (att vara) rätt eller fel.
Gråzoner är inget som existerar här.
Tvärtom, det är synnerligen okomplicerat.
Antingen gillar du surströmming – och då har du rätt.
Eller så gillar du inte surströmming – och då har du fel.

I afton är det dags för denna smaskighet hos släktingar.
Jag känner mig lika förväntansfull som David känner sig olycklig.
Nu säger dock ryktet att de som inte äter surströmming, alltså de som har hopplöst fel – i detta fall David och Katta, ska bjudas på något annat.
Ni vet ”barnen får korv” – fast i form av hamburgare.
… konstigt nog ser han inte ett dugg mer glad ut för det, tydligen förstör lukten all möjlighet till att njuta av mat överhuvudtaget, säger han något om.

Men först några timmars sömn, låt oss alla ha en finfin fredag.

Förresten, låt mig bjuda på den här klassikern. Den må ha många år på nacken, och massor med liknande filmer finns, men roligare än såhär blir det verkligen inte.
Ljudet på mina vänner, och njut av de modiga danskarna;
https://youtu.be/kADGFdE00KY?si=gUEirSSvTVpHIbo-


Publicerat i Prunkande rappakalja | Lämna en kommentar

I vår by händer det varannan torsdag.

Postat den 11 september, 2025 av Cecilia

Vad tycker vi om de nya soptunnorna?
Jag gillar dem massor.

Istället för att åka iväg till återvinningen en gång i veckan slänger jag på mig mina imitationer till foppatofflor och går några få meter.
Vad finns inte att gilla med den saken liksom.
Att uppgiften även är fullt möjlig att utföra iförd pyjamas tycker jag också är en trevlig detalj.

I vinter, när jag ska dra dessa i snön, lär jag svära ve och förbannelse över dem.
Den saken står klar redan nu.
Men fram tills dess ska jag njuta av hur enkelt det blivit att sopsortera.

Låt oss alla ha en finfin torsdag – jag kommer att inleda min med att lägga mig och sova.

Torsdagar är sophämtningsdagar för oss.

Publicerat i Prunkande rappakalja | Lämna en kommentar

Möt min vän Ruth och hennes familj.

Postat den 9 september, 2025 av Cecilia

Ibland faller jag pladask för något.
På det där sättet att jag blir förälskad upp över öronen.
Och sedan bara inte kan släppa det.

Ruth är ett sådant pladask.

Jag såg henne för länge sedan på Biboköp här i stan.
Min blick drogs till henne. Hennes färg syntes på långt håll.
Jag gick fram till montern där hon och hela hennes familj fanns.
Och helt plötsligt var hon liksom självlysande.
Så söt, så förtrollande och så fast i mitt hjärta redan där och då.
Prislappen uteslöt köp, så jag nöjde mig med att beundra henne där hon stod istället.
Men varje gång jag besökte Biboköp de kommande åren gick jag förbi glasmontern där Ruth och hennes gäng fanns.
I mina ögon fortsatte hon vara precis lika fantastisk som första gången jag såg henne.

Kay Bojesens ”Ruth”.

Flera år från första mötet med Ruth träffade jag alltså David.
Och vid något att alla timmar av samtal, småprat och allmänt lära-känna-varandra-mys måste jag ha nämnt Ruth. Jag kommer inte ihåg vad jag sa, men han måste ha förstått att hon spelade stor roll för mig,
För när jag fyllde år hade han köpt henne till mig.
Min lycka var total! Dels för att jag insåg vidden av hur David lyssnade (lyssnar) på mig, dels för att jag äntligen hade en Ruth i mitt liv!
När jag tog ut henne ur kartongen och den mjuka tygpåse hon låg i blev jag alldeles förvånad.
Hon var tung och stabil på ett sätt som jag inte hade väntat mig alls.
Hennes yta var därtill väldigt slät, nästan mjuk, trots att hon är gjord av hårt trä.
Hon var oväntat nog ännu finare i verkligheten än i en glasmonter.

Så sedan flera år tillbaka tittar jag på henne varje dag. Och precis varje dag slås jag av hur mycket jag tycker om att ha henne i mitt liv.
Samt att allt efter att åren gått har David fortsatt ge mig sångfåglar.
Numera har jag flera av Ruths familj i mitt liv.
Precis alla av dem gör mig lycklig, deras fantastiska färger, det enkla och det barnsliga.
Ruth är fortfarande min favorit. Troligtvis kommer hon att alltid att vara det.

Låt oss alla ha en härlig tisdagskväll.

Publicerat i Prunkande rappakalja | Lämna en kommentar

7 år på 7 minuter.

Postat den 8 september, 2025 av Cecilia

Jamen då är vi alltså på banan igen.
Och vi har 7 år att ta igen.
Vad sägs om att göra det någorlunda kortfattat. Så vi inte hinner tråka ut varandra.

På så många år, i den ålder jag befinner mig i, hinner 7 år ofta innebära både glada och mindre glada händelser. Vilket såklart hänt även i mitt liv.

På dessa år hann min pappa gå bort.
Han blev 84 år och de sista åren började demens komma smygandes.
Inte så pass att han slutade känna igen oss, utan mer på det där lilla sättet.
Att han blev förvirrad då det kom till veckodag, datum, händelser, om han ätit. Sådana saker.
Han blev även tystare. Kanske för att han kände sig förvirrad?
Han gick bort på ett stillsamt och smärtfritt sätt, vilket kändes väldigt bra för oss i familjen.

Min svärmor gick också bort under de här 7 åren.
Det var långt mer oväntat och därför på många sätt väldigt chockartat.
Jag är så glad att jag hann lära känna henne, hon var sannerligen en fin och vänligt människa.

Min Alice – fina, älskade, tokiga, mysiga, gosiga, vilda och alltid lika glada Alice gick bort under de här 7 åren.
Jag har på riktigt inte hämtat mig än. Det föregicks av några veckors sjukdom och hon dog mitt i natten i mina armar.
Jag tänker på henne ofta, många gånger i veckan.
Jag saknar henne så fruktansvärt att hjärtat går sönder gång på gång.
Jag älskade henne så innerligt. Jag visste det medan hon levde såklart, men när hon dog insåg jag den fulla vidden av bandet mellan oss och hur ofattbart mycket jag älskade henne.
Jag minns verkligen med glädje de 8 år hon och jag fick tillsammans.
Allt vi upplevde tillsammans, alla timmar av promenader, upptäcksfärder i skog och mark, hur vi busade och lekte, och de eoner av tid som vi gosade.
Hon fick mig verkligen att skratta – och även att slita mitt hår.

Mamma fick sepsis under de här 7 åren.
Hon var en hårsmån från att stryka med.
Vilket var en väldigt tung period då det hände under Covidperioden och faktiskt precis samtidigt som min Alice blev sjuk och gick bort.
Men det gick vägen, och min mamma är pigg som en lärka nu strax 81 år.

Under de här 7 åren sedan sist drabbade alltså Covid 19 världen också.
Det känns märkligt nu att tänka tillbaka på den perioden, nästan som om den aldrig inträffat.
Jag minns liksom bara små fragment, men knappt hur det var att gå i mataffären och hålla långt avstånd. Att bli stressad och frustrerad när någon kom för nära.
Nu känns det helt främmande att jag då inte kunde krama min egen mamma under väldigt många månader.
Hur det var att först bara iaktta hur det pågick i andra delar av världen mycket långt ifrån oss.
Till att se hur det obevekligt kom närmare och närmare oss i norr.
Hur vi liksom inte riktigt förstod allvaret först för att strax bli helt medvetna om allvaret.
När människor började dö även här
Vi såg hur sjukvårdspersonal slet dygnet runt, utan att ens hinna träffa sina egna nära och kära.
Vi hörde om det helt ofattbara i hur döden hämtade utan att anhöriga fick chansen att hålla handen vid övergången.
Och jag kände mig rädd. Inte för min egen skull, men för mammas.
(Hon smittades, men klarade sig fint.)

Intressant var att se hur allt utspelade sig.
Från någon fjärran hemskhet som nästan inte var på riktigt – till hemskhet närmare och närmare. Som mycket snart kändes skrikande riktig.
Misstro av myndigheter, övertro på det egna jaget.
Till en gemensam kraftansträngning där vi både önskade och accepterade inskränkningar, förbud, påbud och annat som inledningsvis kändes helt otänkbart.
Till att vi så småningom ledsnade, inte orkade med begränsningar längre där önskan om att gå tillbaka till livet som det var förr blev mycket stark.
Så klingade det till sist av, och vi kunde gå tillbaka till våra vanliga liv.
Med många anhöriga som försvunnit och där många fortfarande lever med sviterna.

Själv smittades jag aldrig. Jag hade såklart tur, men jag var även mycket försiktig.
Jag följde de riktlinjer som gavs och jag vaccinerade mig.
Men likafullt har jag en känsla av overklighet när jag tänker tillbaka.
Som om det nästan aldrig hänt.

Däremot ledde Covid till något mycket bra för mig.
(Är den meningen ens moraliskt riktig?)
Jag bytte nämligen yrkesbana. Helt och hållet.
Att försörja sig som massör i Covid-tider var av förklarliga skäl inte riktigt görbart.
Utan jag trampade runt hemma ett mycket bra tag utan att pengar kom in och utan att ha något socialt utbyte eller något vettigt att fördriva dagarna med.
Vilket fick mig att söka mig till Kommunen som (även då) hade brist på sommarvikarier.

Tanken var att stanna så länge Covid pågick, men det skulle visa sig att jag älskade mitt nya jobb, så jag blev kvar.
Och 4 år senare har jag fortfarande världens bästa jobb.
Vilket jag definitivt kommer att återkomma till i senare inlägg.
Utan Covid hade jag inte sökt mig till Kommunen, det är jag relativt säker på.

I vilket fall, nu över till kärleken.
När jag nyss fick åtkomst till min blogg igen var jag givetvis väldigt nyfiken på vad jag senast skrev.
Det inlägget handlade om Alicen, men också om att jag träffat kärleken.
Jag hade skrivit om hur det gick till när vi träffades – en fantastisk, och mycket barnvänlig version av hur det faktiskt gick till.
Jag blev väldig varm i hjärtat när jag läste vad jag skrivit om David.
För han är fortfarande min, såhär 7 år senare.
Såklart.
Jag visste redan från mycket tidigt att han och jag var väldigt rätt.
Sedan i somras är han inte bara min sambo, han är även min make.

Vårt ”vi” höll när den oundvikliga förvandlingen skedde.
Ni vet förvandlingen där den rosaskimrande psykosen bryts, där det nya ska testas och förhoppningsvis övergå till det långt mer stabila, innerliga och djupa.
Trots att man börjar se varandra med mer realistiska ögon och mindre rosaskimrande fluff.
Kärleken fanns, och höll, även när vi trevande började skapa vårt gemensamma liv.
När vi började vara oss själva och inte den där bästa versionen man än som nyförälskad,
där allt den andre gör är underbart, roligt, charmigt och intressant.
Vilket utan rosaskimmer kanske inte alltid är fallet.
Vi krockade såklart.
Vi må vara lika på många sätt, men vi är jäklart säkert precis lika olika på andra sätt.
Vi började manövrera, hitta möjligheter. Och insåg att det alltid var värt det.
Att det alltid är värt det.
Fy fasen vad vi fortsätter krocka ibland. Däremot upplever jag att det alltid finns en ömsesidig vilja att hitta lösningar och möjligheter.
En ömsesidig vilja att försonas, för att vi är så otroligt måna om varandra.
Och så länge det känns så, då är det okej att han har väldigt märkliga saker för sig ibland.
… vilket såklart jag inte har. Tänker jag storsint. #självinsikt

Katta, underbara vännen som även blev svägerska, skapar kort att förälska sig i.

Så vad tror vi mina vänner, har vi lyckats täcka de senaste 7 åren någorlunda?
Förmodligen inte. Så låt oss därför fortsätta träffas, så tar vi det allt eftersom.
Ni vet, lite sådär som en mix av svart nonsens och prunkande rappakalja.

Låt oss alla ha en finfin måndagsafton!




Publicerat i Svart nonsens och prunkande rappakalja | 2 kommentarer

Vad tror vi om att börja umgås igen?

Postat den 7 september, 2025 av Cecilia

Men hallå där!
Så trevligt att vi ses här inne just idag!
På riktigt är det sju år sedan vi träffades här senast. SJU ÅR!

Inte undra på att bara inloggningsproceduren i sig höll på att stjälpa vår återförening.
Mitt minne gällande användarnamn, lösenord och andra användbara kunskaper har ett betydligt kortare hållbarhetsdatum än 7 år nämligen.
Det som brukar ta 3 sekunder tog många långa minuter tills jag testat allt – och misslyckats.
Allmän panik och återställning blev alternativet.
Att saker och ting ens gick lösa är helt och hållet tack vare mig fantastiske svåger Mark, han fixade allt galant och har numera hjältestatus i min bok.

Men nu är vi här tillsammans igen mina vänner, vilket känns jäkligt kul!

Vad tror vi om att starta upp med en lära-känna-lista så vi får lite kläm på saker och ting.
Jag menar, det är mycket viktigt att veta om folks favoritgodis, vilka mellan-namn man har eller huruvida man har ADD.
Vår vänskap blir liksom inte komplett utan sådana typer av vetskaper om varandra, håller ni inte med?

Så nu åker vi. Värdelöst vetande på ingående:

1. Gillar du blå ost?
Jag gillar hushållsost. Gör det mig till obotligt tråkig?

2. Har du rökt någon gång?
Nej, faktiskt inte. Men jag snusar vid festliga tillfällen, så jag låter bli att hålla alltför hög svansföring i nikotinfrågan.
(Däremot kan jag i någon typ av postpubertal rebellisk anda tycka att det kan se rätt coolt ut när folk röker ibland.)

3. Äger du något vapen?
Nej, men jag är god vän med min svärfars bjässe Lukas, den katten är inte att leka med, kan jag berätta.

4. Vilken är din favoritsmak på glass?
Självklart choklad.
Men när jag tänker på saken så beställer jag, vid ätande av kulglass, alltid melon
alternativt polka… men svaret blir likafullt choklad – givetvis.

5. Är du nervös innan läkarbesök?
Tandläkaren – ja.
Gynekologen – som satan.
Övriga besök – nej.

6. Vad tycker du om varmkorv?
Varmkorv är fina grejer, så länge det är Sibyllas. Annars är svaret nej.

7. Favoritfilm?
Låt mig åtminstone få nämna fyra favoritfilmer, att bara säga 1 är tortyr.
Sin city, Pan´s labyrinth, Breakfast club och Mamma Mia är filmer som sticker ut oavsett
hur många bra filmer som än tillkommer.

8. Vilken dryck föredrar du på morgonen?
Dricker i princip alltid ett glas vatten på morgonen.
(Har jag varit på trevligheter kvällen innan börjas efterföljande morgon däremot alltid med ett glas iskall Cola zero.)

9. Gör du armhävningar?
Eh, nej.

10. Vilket är ditt favoritsmycke?
Min vigselring. Den är i mitt tycke fantastisk, särskilt tillsammans med förlovningsringen.
Fast på många sätt är även ringen jag har i näsan mitt favoritsmycke. Skulle jag
bara ha möjlighet att behålla en av mina piercingar är det min septum-sådana.
Den är jag.

11. Favorithobby?
Mja, jag ägnar mig nog inte riktigt åt något som skulle kunna kallas hobby.
Intressen däremot är musik och bodymod, men också att bara pilla runt på gården i största allmänhet, gå på loppis någon gång då och då eller drömma om nästa möbel jag vill göra om.
Men hobby… nej. Eller jo för tusan – mitt intresse för surströmming må väl ändå gränsa till hobbynivå.

12. Har du ADD?
Nej.

13. Nämn en sak du inte tycker om med dig själv?
Det ständigt återkommande; problematik med gränssättning.
Den försätter mig i allt från lustiga situationer till irriterande, obehagliga
och skrämmande situationer.
På ett mer värdsligt plan kan jag väl tycka att min morgonandedräkt är lite sådär o-charmig också.

14. Vilket är ditt mellannamn?
Jag har två mellannamn. Sara och Anna.
Anna var givet, både min mormor och farmor hette Anna.
Sara kom däremot till av personalen på BB. Jag är nämligen född 8 veckor för tidigt.
Idag är det ingenting, men 1974 var det en stor sak. Så jag låg på lassa i dryg
1.5 månad innan jag fick komma hem.
Personalen ville inte kalla mig ett nummer så de kallade mig Sara. Vilket gjorde
att mamma och pappa kände att jag givetvis borde ha det som mellannamn då jag
blivit kallad Sara så länge.

15. Nämn 3 tankar om idag?
1. Jag älskar verkligen hösten.
2. Jag behöver köpa en påse Dumle innan jag åker till jobbet i afton.
3. Hur kan David lukta så otroligt gott jämt?

16. Nämn 3 drycker du dricker regelbundet?
Vatten – varje dag.
Cola zero – definitivt varje dag.
Vin – några gånger per år.

17. Nuvarande oro?
Den kliande känslan i halsen, är det bara något tillfälligt eller början på en trist förkylning?

18. Nuvarande irritationsmoment?
Att jag inte städat min bil på ett tag. Det irriterar mig precis varenda gång jag kliver in i den – på riktigt. Att ha skitig bil, invändigt som utvändigt, gör mig på riktigt dåligt humör.

19. Favoritstället att vara på?
Det mesta som har med mitt hem att göra tillhör kategorin ”favoritställe”.
I soffan, i köket, på gården, i omgivningarna. Jag är en total hemmaperson.

20. Hur firar du nyårsafton?
Mycket sällan. Antingen jobbar jag eller så har jag gått och lagt mig ett bra tag innan tolvslaget.
Jag skulle nog kunna tänka mig en lugn och avslappnad tillställning som nyårsfirande, där klädkoden i princip är mjukisbyxor, men mer glitter och glamour än så är det bättre att andra njuter av.

21. Vart skulle du vilja resa?
Jag är en total hemma-människa.
Till skillnad från väldigt många andra drömmar jag sällan om resor.
Jag kan absolut gilla att resa bort, definitivt, men på det hela taget trivs jag väldigt bra hemma.

22. Är du framåt eller tillbakadragen?
Definitivt tillbakadragen. Jag är faktiskt ordentligt blyg.
Vilket nog folk inte vet om mig. För jag visar som regel något helt annat.
Däremot har jag förändrats mycket de senaste åren. Det började med ett byte av yrke, där jag hamnade helt utanför min bekvämlighetszon.
Det resulterade i att min sociala sida blommade ut rejält, vilket jag verkligen gillar.
Men som person är jag fortfarande blyg och jag knyter vänskapsband på samma sätt som jag gjort tidigare – lågmält och hjärtligt.

23. Äger du några tofflor?
Om jag gör, de obligatoriska 30-kronors Foppaimitationerna samt ett par Mohedatofflor. I övrigt går jag nog helst omkring i stickade tjocksockor.

24. Vilken färg är det på tröjan du har på dig just nu?
Blå med vita prickar – min pyjamas vill säga.

25. Tycker du om att sova på satinlakan?
Verkligen. Svalt och mjukt – finns mycket att tycka om med det.

26. Kan du vissla?
På hund – absolut.
Vackert – nej.

27. Vilken är din favoritfärg?
Svart. Men också rosa.

28. Skulle du kunna vara pirat?
Nja, det skulle innebära att jag behöver spendera alltför mycket tid hemifrån, vilket gör att pirat-yrket nog inte är för mig.

29. Vilka sånger sjunger du i duschen?
Jag har bred repertoar.
Med lite tur innehåller det valda verket många höga toner också. Mina höga toner gör sig nämligen väldigt bra i duschen. #självinsikt

30. Har du bra självförtroende?
Det varierar rejält på en skala, allt från uselt till övermodigt.

31. Vad gillar du för musik?
Melodisk death metal. Den kombinationen krossar helt enkelt ben på allra skönast sätt.
Fast egentligen är jag allätare. (Med viss svårighet för jazz och techno.)

32. Vad har du i fickan just nu?
Finns inga fickor på min pyjamas.

33. Vad skrattade du åt senast?
Förmodligen någon reel med hund eller katt i lustiga situationer. Sådana klipp dominerar mitt flöde.

34. Favoritleksak som barn?
Den första sak jag kan minnas att jag tyckte om var en pilbåge.
Jag har för mig att den var av gul plast och istället för pilspets hade sugflärpsgrej.

35. Värsta skada du haft?
Jag skadade ryggen för många år sedan då jag åkte skoter.
(Jag skrev ett inlägg om det för länge sedan som läses här.)

36. Vart skulle du vilja bo?
I skogen. Alltid, alltid, alltid.
Jag gör det på många sätt redan nu. Men jag hade kunnat tänka mig ännu mer skog runt omkring mig.

37. Hur många tv:ar har du?
En. Vilket räcker gott och väl då vi bara är 2 tv-tittare på vår adress.
Men å andra sidan hade jag klarat mig fint utan tv, jag ser det mesta jag vill se på datorn.

38. Vilket är din mest högljudda vän?
Linda, lätt!
Man missar inte henne helt enkelt. Hon är inte högröstad, hon är inte skrikig,
hon är bara färgstark och social på det sättet att alla i ett rum eller på en fest
uppfattar henne.
Jag är totalt imponerad, och även smulans avis, av hennes fantastiska sociala förmåga.
Så högljudd i ordets riktiga bemärkelse stämmer kanske inte in på henne, men likafullt
är det hon som passar in som svar på frågan.

39. Hur många hundar har du?
En. Dvärgpinchern Kira. I mina drömmar har jag självklart fler.

40. Litar någon på dig?
Den frågan kan nog bara andra svara på, tänker jag.

41. Vilken bok läser du för tillfället?
Ingen. Har inte riktigt något sug i nuläge efter att läsa. Den saken brukar gå i vågor.

42. Vilken är din favoritgodis?
Dumle. Alla kategorier. Även ”sockerbitar” och amerikanska linser samt rosa svampar. MUMS.

43. Vilket är ditt favoritlag?
… eh?
(Exakt så sportintresserad är jag. Men visst, går det bra för Skellefteå eller Sverige i något sammanhang är det ju såklart jättekul.)

44. Favoritmånad på året?
September. När hösten kommer och gör luften kall och klar.
Jag tycker om när kretsloppet börjar om, vilket det gör för mig då löven lämnar sina
grenar och faller till marken.
Jag har med andra ord en väldigt härlig tid framför mig just nu.

Sådär mina vänner, nu har vi koll på varandra igen.
Låt oss ses snart igen, vi har ju så otroligt mycket kul att uppdatera oss om.

Låt oss alla ha en finfin söndag.

Publicerat i Prunkande rappakalja | Lämna en kommentar

Operation och förhållande.

Postat den 17 oktober, 2018 av Cecilia

Låt oss börja med operationen. Den gäller inte mig utan Alice.
Som några av er kanske kommer ihåg drabbades Alice av en juvertumör förra hösten.
(Här hittar ni inlägget jag skrev om det.)
Den opererades framgångsrikt bort, men tyvärr då det gäller den här typen av tumör
är risken stor att den kommer tillbaka.
Vilket alltså hänt. Och nu är hon opererad igen för en och en halv vecka sedan.
Operationen gick fint den här gången med. Däremot upptäcktes det att den spridit sig
även till den andra sidan.
Och det är inte bra.
Just för att förfarandet med att ta bort allt kommer att kräva 2 operationer till, den går
inte göra i ett svep då läkningen skulle vara omöjlig.
Läkningen gällande den här operationen är smärtsam, däremot hade Alicen smärtstillande med sig hem på ett sätt som tog udden av det mesta gissar jag.
Åtminstone det första dygnet.
Jajamän, två sprutor med morfin, några Tradolan samt Metacam.
Jag är inte helt säkert att hon kände just något ett tag där.
Men visst, när morfinet hon fick just innan jag hämtade henne hos veterinären
klingade av så blev det uppenbart hur oerhört ont hon hade.
Så en spruta till fick hon innan sänggående, samt en spruta mitt i natten.
Men det var en jobbig natt för henne, eller ja, för oss alla inblandade faktiskt.
Det är ju så ruskigt smärtsamt att höra någon man tycker om ha så ont.
Men hon tog sig igenom natten och sedan har det gått framåt.
Kanske lite väl framåt om jag ska vara uppriktig. För som ni vet är
min Alice 6 kilo ren energi.
Och att måsta vila och därför inte få gå några promenader alls på 12 dagar är
liksom inte hennes melodi. Alls.
De senaste dagarna har hon däremot fått vara ute med mig när jag gjort saker på gården.
Vilket har inneburit att hon varit högt och lågt. Före, efter och bredvid.
Ja helt enkelt överallt, samtidigt.
Man måste bromsa hennes energi helt enkelt. Just för att läkningen behöver ta
sin tid. Att låta henne springa som hon velat och därmed äventyra stygnen har därför inte
varit ett alternativ givetvis.
Idag togs stygnen bort och nu får hon äntligen börja gå promenader igen, men
inga rundor i skogen lös än på 14 dagar. Veterinären förklarade att ärrvävnaden
är svag och därför inte får belastas.
Det lär vara en frustrerad Alice som betydligt hellre skulle vilja röra sig fritt
i skog och mark än att gå i koppel de här kommande 14 dagarna, kan jag lova.
Nåväl.

Jag är mycket nöjd med hur operationen och läkningen fortgått. Det går helt planenligt.
Men, det finns en sak som inte känns riktigt så bra gällande det här.
Och det är, som jag nämnde här ovan, att det kommer att behövas ytterligare 2 operationer innan tumören är borta.
Till det måste det gå 2 månader mellan varje operationstillfälle.
Och det är där det mindre bra i allt det här kommer in.
Hel plötsligt ökar nämligen spridningsrisken.
De 2 gånger hon redan opererats har tumören upptäckts fort och opererats i stort sett direkt efter att de upptäckts.
Nu kommer det alltså inte att bli så.
Den sista delen kommer inte att kunna tas bort förrän om 4 månader.
Det oroar mig.
Hon måste vara helt läkt från tidigare operation och huden måste hålla att sys i.
Är tumören elakartad och hinner sprida sig till lungorna kommer det däremot inte
att finnas något mer att göra.
… herregud, mitt hjärta kläms åt bara jag skriver den meningen.
Jag låter som regel bli att tänka på det. Men någonstans där under finns vetskapen.
Under de här 2 veckorna efter operationen, då spridningen stod klar, har jag
inte känt mig riktigt på topp.
Någonstans är jag så otroligt medveten om att Alice och mina vägar helt plötsligt riskerar att skiljas åt tidigare än jag tänkt mig. Jag har alltid vetat att hon kommer att bli minst 15 år.
Att inga sjukdomar, olyckor eller annat skulle kunna ändra den saken.
… men ibland knackar verkligheten på och tar bort den där barnsliga säkerheten
som jag har gällande Alice.
Jag intalar mig givetvis att hon kommer att bli gammal med mig. Att hon, med sin då alldeles grå nos, kommer att gå lugna härliga promenader i skogen tillsammans
med mig samt njuta till fullo av att ligga på en mjuk filt intill mig i soffan.

I vilket fall, nog om Alice operation och hälsostatus. Nu ska det handla om något betydligt trevligare.
(Hur man nu ens gör en sådan övergång… nåväl. )
Er Cicci har fallit för någon, jajamän! Väldigt oväntat må jag säga.
Han är dock inte helt obekant för mig.
De senaste 20 åren har jag känt till honom, han är nämligen bror till en av mina närmaste vänner.
Vi har aldrig umgåtts men däremot träffats på några fester under årens lopp.
Ska jag vara sanningsenlig har jag nog hellre varit lite rädd för honom. Jag har
alltid tyckt han ser farlig ut, samtidigt som hans sätt är lågmält. Vilket alltid gjort mig nervös inför honom.
Men jag har samtidigt haft en nyfikenhet gällande honom.
I vilket fall, i somras träffades vi alltså på en fest.
(Och precis som alltid slog det mig hur snygg han är.)
Nu är jag tyvärr av den oerhört blyga typen, så att gå fram till honom och prata var
helt uteslutet.
Den biten löste han däremot genom att vara den som började prata med mig.
Vilket gjorde att vi spenderade en stor del av festen tillsammans.

Efter festen började vi höras av och träffas.
Och nu sitter jag alltså här – kär.
Haha, hur i hela friden gick det här till egentligen?!
Jag hade verkligen inga tankar på att träffa någon. Tvärtom, jag trivdes väldigt bra med att vara själv och tänkte på inget sätt i några leta-partner-tankar.
Mitt liv kändes stabilt och behagligt. Jag upplevde inte att jag egentligen saknade något i mitt liv. (Förutom möjligtvis några miljoner på banken och att vara 25 år igen då… )
Men helt plötsligt byttes alltså det lugna till något helt annat.
Jag hade verkligen glömt hur jobbigt det är att vara kär i någon. Speciellt den där perioden ni vet, där man inte riktigt vet vad som händer och vilken riktning det
hela ska ta.
Känslor överallt, och helt plötsligt började jag längta tillbaka till det liv jag
alldeles nyss haft där allt var enkelt, stabilt och trivsamt. Nåväl. 🙂
(Jag undrar hur många gånger Erika hörde mig säga ”herregud” under de där inledande veckorna.)

I vilket fall, han är verkligen fin. Han är omtänksam och varm, rolig och pålitlig samt oförutsägbar på ett väldigt spännande sätt. Tro mig, jag har många gånger absolut ingen aning om vad han ska säga härnäst, det är väldigt intressant. Han är på många sätt oerhört spännande att lära känna.

Han heter David förresten, och tillsammans med honom tänker jag nu spendera resten av min kväll. 😀

Låt oss alla ha en finfin onsdagsafton!

Publicerat i Svart nonsens och prunkande rappakalja | 3 kommentarer

Så, hur var Helloween egentligen?

Postat den 21 augusti, 2018 av Cecilia

Tisdag redan!
Jobbade till lunch idag och åkte sedan ut till stugan. Stormigt väder, men en sväng i skogen med Alice får en att alltid trivas.
Här går dagarna minsann fort. Semestern känns verkligen väldigt avlägsen, vardagen med dess rutiner är tillbaka. Vilket känns bra.

Som ni vet var Robban, Patrik och jag i Umeå och såg Helloween i fredags.
Som levererade. Herregud vad de levererade!
Det var liksom helt overkligt att se Kai Hansen och Michael Kiske uppträda.
Ljudet var bra, även alldeles nedanför scenen där vi stod. Ljudet har ju som ni vet annars en tendens att vara bättre en bit bak.
Jag hade för övrigt bestämt mig för att stå en bit bak just för att slippa bli mörbultad.
Men då Patrik ville stå långt fram så hakade jag på, mest för att bara umgås i väntan på att bandet skulle kliva på scenen.
Men tja, jag insåg att jag stod på en grymt bra plats och helt plötsligt tänkte jag att jag ju givetvis skulle stå där under konserten. I alla fall under de två första låtarna, sedan skulle jag gå en bit bak.
(Av någon underlig anledning verkade jag helt förträngt det som i vanliga fall är givet;
att om publiken är taggad går det inte ta sig ut.)
Det gick lugnt till där framme i väntan. Vi skötte oss alla civiliserat.
Vilket resulterade i att jag liksom slackade till lite, så när Helloween klev på och vågen av människor slog i ryggen var jag snudd på oförberedd. (Herregud hur länge sedan var det jag var på konsert egentligen, sånt där sitter ju i ryggmärgen.)
Det är tur att man står så trångt redan från början, vilket gör att det aldrig finns någon egentlig risk att man ska kunna falla när trycket bakifrån kommer, såvida de omkring inte faller givetvis. Jag har tack och lov sluppit den typen av erfarenhet, vilket jag planerar att fortsätta med.
Nu var det helt plötsligt grymt trångt och precis som vanligt hinner jag tänka att jag borde stå längre bort. Haha, det händer varenda gång.
Och som alltid lyckas jag  få hyfsat våldsamt folk bakom mig. Värst far axlarna och bakhuvudet där man får smällarna när man 1.65 lång.
Kanske uppfattade killen bakom mig att han krossade mig, för en låt in placerade han sig rakt bakom mig. Och när han tryckte oss framåt stod jag hyfsat tryggt mellan honom och den enda rad av människor som stod framför. Det funkade väldigt bra tyckte jag, för hans armbågar träffade inte mig i det läget, samt att han tog trycket både bakifrån och från sidorna även för mig.
Ett par blåmärken och en mörbultad känsla ingår givetvis i konceptet att stå längst fram, men på det stora hela klarade jag mig finfint där jag stod.

Jag njöt definitivt av konserten. Herregud så jäkla bra de var. De infriade precis allt jag hoppats på!
Dynamiken på scenen var otrolig. Samspelet och glädjen gjorde att energin absolut flödade.
Den absoluta höjdpunkten var däremot något helt annat. Jag hade på förhand kunnat berätta att det givetvis skulle vara att se  Hansen och Kiske.
Men det var det inte. Jodå, båda herrarna gjorde ett väldigt bra jobb, men det var den tredje som imponerade allra mest.
Jag har nog alltid sett Andi Deris som en ersättare. Att han varit frontman för gruppen betydligt längre än någon av de andra herrarna har liksom inte spelat någon roll, han har alltid varit en ersättare.
Tills i fredags.
Han var absolut fenomenal!
För det första, herregud så bra han sjunger!
Men sedan, hans sätt att styra skutan, så enkelt och självklart. Med humor och ödmjukhet. Det är sällan jag sett någon som så skött jobbet så bra. Han ägde sin plats. Ingen tvekan om den saken.
Och sättet han höjde sina föregångare till skyarna på samtidigt som han själv stod stadigt.
Hur samtliga i bandet var ett.
Det är svårt att förklara, jag är så otroligt imponerad, han var bara sannerligen grym.
Och han är definitivt Helloweens rättmätige frontman.

I övrigt gjorde både Lillasyster och Pain ett bra jobb.
Skid Row… har hört dem live förut och lyckas verkligen aldrig skaka av mig känslan av att de numera är ett coverband. Vilket ju inte är sant, men likafullt.
Umeå levererade sannerligen, det var jäkligt kul att vara där. Blir intressant att se
nästa års line-up!

Annars har er Degerman hunnit bli 44 år under helgen.
Är inte det ruskigt gammalt så säg! 😉 Haha, jag har svårt att ta in att de siffrorna visar
min ålder.
Födelsedagen spenderades i ett lugnt tempo på ett sätt som fick mig att
absolut stortrivas.

Låt oss alla ha en finfin tisdagseftermiddag!

Publicerat i Prunkande rappakalja | Lämna en kommentar

Helloween på det sätt som det ska vara.

Postat den 17 augusti, 2018 av Cecilia

Fredag mina vänner!
Och inte vilken fredag som helst kan jag berätta.
I kväll är kvällen som jag sett fram emot väldigt länge, nämligen U Rock i Umeå.
En endagars-festival med en massa hårdrock.
Bra band som Lillasyster, Pain och Skid Row står på scen. (Lillasyster och Pain ser jag verkligen fram emot.)
Och givetvis anledningen till att jag åker dit; Helloween och deras Pumpkins United Tour.
Det här är väldigt stort i kretsar som dessa, att få uppleva Helloween på det sätt man vuxit upp med, det vill säga med Kai Hansen och Michael Kiske. Det blir bortom brutalt!

Det blir Robban, Patrik och jag som far.
Katta och Anna var givetvis också välkomna att följa med, men de var väldigt upptagna just det här datumet. 😀
(De har bara inte kommit till samma plats som vi andra i hårdrockslyssnandet. Än.)
Det kommer att bli grymt!

Låt oss alla ha en finfin fredag!

Publicerat i Prunkande rappakalja | Lämna en kommentar

När det inte går skjuta upp längre.

Postat den 16 augusti, 2018 av Cecilia

I eftermiddags var dagen då jag skulle göra ett gäng ärenden jag skjutit på en längre tid.
Sådana saker jag lagt på hög just för att jag inte varit speciellt sugen på att göra dem eller för att de inte varit direkt akuta.
Det hela innebar att jag behövde göra många av Solbackens affärer samt bege mig in på stan för att avverka en hel hop affärer där.
Sammanlagt tog det en sisådär 3 timmar.
Och jag säger er mina vänner, det här med att gå omkring på stan, gå omkring i affärer, det måste verkligen vara en försmak av helvetet.
För mycket folk, för mycket varor. Jag blir matt bara jag tänker på det!
Hur många prydnadskuddar kan Åhléns kunder tänkas behöva välja mellan för att förbättra sina hem? Eller Kapp-Ahl, är det någon som ens vet hur många olika byxor de har
i sina ställ?
All trevlig personal som ler och säger hej, som undrar om man behöver hjälp, som undrar om man hittar det man söker.
I det där supertrevliga, glättiga och helt opersonliga tonfallet som jag självfallet förstår att de använder men som får mig att längta bort.
Det kändes efter ett tag  som om jag var på besök i ett parallellt universum.
(Jag kan för mitt liv inte förstå att jag en gång i tiden faktiskt gillade att åka till storstäder och handla! Vem var jag då?)

Lättnade var stor när jag var klar och satte mig i bilen för att åka till stugan. Bara tanken på att strax få gosa in mig i Alicens päls fick stressnivån att gå ner.
Nåväl, nu är allt avklarat och jag behöver inte gå på stan på länge igen. 😀

Låt oss alla ha en finfin torsdagsafton!

 

 

Publicerat i Prunkande rappakalja | Lämna en kommentar