Påminnelser. Av det trevliga slaget.

Igår gjorde jag den första rundan i skogen på mycket länge.
Värmen som varit har gjort att jag valt bort den formen av motion.
Men igår kom jag ihåg precis allt jag gillar med att motionera i skogen.
Det tysta. Det lugna. Det njutbara. Det trygga.
Jag fungerar perfekt där.
Jag hör hemma där.

Det blev inte något våldsamt tempo.
Men absolut tillräckligt för att jag skulle påminnas om hur mycket
jag tycker om att använda kroppen.
Trots att jag ätit på mig 6 extra kilo rörde sig kroppen förvånansvärt bra.
Den är inte i bra form, men uppenbarligen inte så dålig form som jag trott.
Den svarade bra helt enkelt. Oväntat bra.
Det fick mig att skratta.
Och det fick mig framför allt att känna mig helt redo för att utmana kroppen att prestera mer.
Våldsamt mycket mer.
Ni vet, när svetten rinner efter ryggen, när man rör sig på det vis att ingen mer kraft finns att hämta.
Jag älskar den känslan. Jag kickar på den, utan tvekan.
Rundor i skogen börjar vara ultimata igen.
Det är nämligen inte subtropiskt klimat längre här i Skellefteå.
(Tack och lov för det, jag fungerar verkligen inte överhuvudtaget i den värmen…)
Till det hör att mitt pågående matmissbrukade verkar ha börjat spela ut sin roll.
På något vis ta ut sig självt.
Det är liksom inte lika intressant längre.
Det styr mig inte riktigt på samma vis nu som för någon vecka sedan.
Absolut fortfarande, men det har hänt något. De senaste dagarna.
Och speciellt igår.
Som om både kropp och sinne börjar känna sig mätt på den grejen.
Kan det vara möjligt ens?
Kan man liksom gå varvet runt?
Gårdagens runda påminde mig om hur mycket jag tycker om att använda kroppen till gränsen för vad den fixar.
Det jag äter får då en helt annan betydelse.
Det fyllde mig med hopp.
Det här kommer att gå fint.

Igår påmindes jag även om hur bra beröring kan kännas.
Vilket alltid är jävligt komplicerat för mig.