Jag hade svårt för att sova inatt.
Lite oväntat med tanke på att jag sovit förträffligt de senaste nätterna.
Har legat och funderat en del fram och tillbaka.
Kanske med en viss irritation fortfarande, över hur saker i förfluten
tid rivit upp läkta sår, i mitt nuvarande liv.
Det jag trivdes hyfsat jäkla bra i, tills för en vecka sedan.
Äsch, don´t mind er dramatiska Cicci, jag trivs fortfarande väldigt bra
i mitt nya liv.
Jag tappade bara fotfästet och försvann i ett svart hål för ett tag.
Men själva nuvarande livet, det tycker jag fortfarande om.
Min morgonpromenad kastade mig handlöst rakt i funderingsträsket,
som om jag inte fått nog av det under natten.
Min morbror och jag passerade varandra nämligen, han i bil och jag på gångväg.
Jag höjde handen och hälsade, jag kunde inte se om han hälsade tillbaka.
Vi har ingen kontakt sedan ett år tillbaka.
Han valde att bryta den, men självklart hälsar jag på honom när jag ser honom.
Han är fortfarande min morbror och jag tycker det är synd att att det blivit
som det blivit.
Fast en del av mig känner att det är lika bra så.
Han har en tendens att alltid vrida och vända på sanningen så den passar honom.
Utan tanke på andra. Skrupelfritt och utan förbehåll.
I vanliga fall kan man givetvis prata om din och min sanning.
Att sanningen endast är upplevelsen, den som du och jag delar men givetvis uppfattar på
olika sätt.
I min morbrors fall, det som knäckte relationen, där handlade det inte om
hans och andras upplevelse av samma situation.
Det handlade om siffror. Om konkurs och Kronofogden.
Siffror är som de är.
Vilket min morbror hade en alldeles egen förklaring på, men tja, siffror var
kalla fakta i detta, så hans förklaringar vägde tämligen lätt.
Däremot det som gjorde promenaden till en fundersam och inte bra sådan var
att jag direkt drog paralleller mellan min morbror och J.
De har nämligen precis samma sätt att vrida och vända på händelser
så att de alltid landar på fötterna, med ett skratt och med ryggen fri.
Det är lika fascinerande som skrämmande.
I J:s fall har jag levt med det, hört honom berätta episoder där jag själv
varit med i allra högsta grad, utan att knappt känna igen mig.
Han är fenomenalt duktig med ord och friserar skickligt sina berättelser.
De blir utan tvekan både galet roliga och spännande, och de fick mig ofta att
le lite för mig själv, och tänka att han är fenomenal på att göra en historia
lyssnarvänlig, intressant, kul och galen.
Som ni vet, mejlade jag J i helgen om hur jag upplevt honom och vårt förhållande.
Någon respons har inte kommit, och lär givetvis inte komma heller.
Vilket är helt okej med mig!
Det viktiga är att han läser. Det är allt jag vill.
Att han läser och tar in.
Någon reaktion och respons är absolut inte nödvändig.
Det var aldrig syftet eller målet.
Mejlet är ingen inbjudan till samtal.
Tvärtom, det är en ren och skär envägskommunikation.
Där jag ville och behövde uttrycka mig för honom.
Inget mer.
Dagens mycket tillfälliga möte med med min morbror, ledde mina tankar till hur människor
skriver om historien.
Anpassar den efter lyssnaren, för att främja sig själv.
Jag kom osökt in på hur J, om han skulle ha läst mitt mejl, ställer sig till det, tänker om det.
Om det väcker ett behov av att bortförklara eller snygga till, inför honom själv.
Eller om han skrattar bort det, lite enkelt.
Redan här börjar mina funderingar helt tappa sin mening.
Eftersom det inte är säkert att han läst mitt mejl.
Jag började helt enkelt spinna vidare på en massa ”om” och ”kansken”, vilket är
synnerligen icketkonstruktivt, som vi alla förstår.
Liksom, kommer han att tycka att jag är arg? Att jag är orättvis?
Kommer han att ta till sig något alls?
Eller rinner det av 5 minuter senare?
Jag förstår inte varför jag ens funderar över det hela.
Det leder inte till något vettigt.
För det finns inga svar på något av det.
Jag känner att det vore så enkelt för honom att avfärda mig som arg.
Arg för att han blev påkommen.
Och att jag utifrån det bara rasar och skriker.
Då har jag verkligen inte nått det jag ville.
Det vore ett kraftigt förminskande av innebörden av mejlet,
att avfärda mig som sårad och därmed arg.
Att han varit otrogen, ja det är givet. Det kommer han att erkänna, utan tvekan.
Ligger du med någon annan när du har en partner, klockar det in kriterierna för
vad som kan defineras som otrohet.
Såvida man inte har en annan överenskommelse eller sätt att leva på.
Vilket vi inte hade.
Men tog han till sig det viktiga i mejlet?
Det som handlar om år av omfattande psykisk misshandel?
Där det konstanta sökandet efter andra tjejers uppmärksamhet, och då även en
regelrätt otrohetsgrej, egentligen bara är en del i det stora havet av att
psykiskt totalt vilja dominera.
Det är knepigare kan jag tänka mig.
För det krockar utan tvekan med hans syn på sig själv, som en reko, galen, glad
och öppen prick.
Det var nämligen det jag så gärna ville att han skulle förstå.
Hur hårt och grymt han kontrollerade och krympte mitt livsutrymme och min person.
Det kan han nämligen inte avfärda med ett skratt, och med ord om att jag bara är
jävligt förbannad.
Utan det ligger liksom långt utanför det.
Skulle han ta till sig innebörden av mejlet så vet han att min huvudkänsla inte är ilska.
Utan att det är större än så.
Att det är en blandning av rädsla, besvikelse, kärlek, ledsamhet och även ilska.
Det blir genast mycket svårare då att avfärda mig som bara förbannad för en otrohet
som uppdagats.
Men nej, det tror jag inte kan vill kännas vid.
Absolut inte.
För det kan inte skrattas bort med en klackspark.
Det krockar alltför mycket med hans bild av sig själv.
När jag kontaktade — visste jag inte riktigt vad jag ville.
Men jag visste att jag ville ha kontakt med henne.
Efter en tids mejlande och till sist en förfrågan från mig om en träff,
insåg jag att jag faktiskt gillade henne.
Men en fråga låg emellan oss. Från min sida sett. Även från hennes sida,
fick jag veta senare.
Skulle vi bli kompisar var jag tvungen att få den ur världen helt enkelt.
Den där oerhört privata frågan, som jag inte visste om jag hade rätt att ställa.
Jag chansade, och frågade via mejl. För jag vågade inte fråga ansikte mot ansikte.
Eller jo, frågan hade jag vågat ställa.
Men om svaret blev det jag inte ville ha, så ville jag ha möjlighet att reagera i ensamhet.
Och svaret blev mycket riktigt det jag var mest rädd för.
Ja, de hade legat med varandra. Flera gånger.
Hans lögner rullades upp. Och jag blev helt jävla chockad.
Det gjorde skrikande ont. Av dåtid i realtid.
— var lugn. Helt lugn.
Jag fick reagera, skrika och svära i mejl till henne.
Det tog en hel natt innan jag gått ur den värsta chocken.
En dag senare kändes läget lite mer stabilt.
Sveket sved, svider, förbannat än. Det J svek mig.
Däremot visar det sig att — är en varm person.
Jag har just börjat lära känna henne.
Jag uppfattar henne som lugn och stabil. Väldigt trygg med sig själv.
Jag frågade henne om detta väckte något argt eller besviket hos henne, nu när
hon förstått hur hon också blivit utspelad.
Nej, svarade hon. För henne ör det överspelat för länge sedan, och inte drar igång något hos henne.
Förutom möjligtvis en kort irritation, som kanske mer är en förvåning.
Hon är, sedan några år tillbaka, i en helt annan fas i livet.
Vilket gör att jag kan tokreagera inför henne, medans hon är lugn.
Och förstår varför jag reagerar så hårt.
Det är gammalt ja, men för mig är det nytt. Ruskigt nytt.
Och gammalt också för den delen.
Hon pratade med mig om att hon har dåligt samvete inför mig.
Att hon inte känner sig okej med det hela inför mig.
Att det möjligtvis är det som väcks till liv igen, när vi pratar om det
många år efter att det hände.
Hon har bett om ursäkt för sin del av det som hände då.
Det gör att jag känner att hon är genuint varm och vänlig.
Är inte det både lustigt och märkligt, att jag gör mig kompisar på de
mest ovanliga ställen?
När jag skiljs från henne har jag en glad och trygg känsla i kroppen.
Vi pratar om en massa olika saker, sådär som man gör när man lär känna någon.
Det är kul, det får mig att skratta och trivas.
Vi har en del gemensamma bekanta och gemensamma drag i övrigt som gör
att vi förstår varandra.
Hon är däremot av en helt annan kaliber än jag.
Hon har den där tron på sig själv och sin egen förmåga.
Den egenskapen gillar jag mycket, och ett av mina mål är att
nå dit själv en dag.
Tillit till sig själv, med andra ord.
Det inspirerar mig en hel del!
Att jag kontaktade henne ledde till något bra.
Mycket bra.
Chocken över en otrohet som rullades upp fick mig att äntligen bli
tillräckligt arg för att kontakta J.
Jag har länge velat skriva till honom nämligen.
Där jag berättar min syn på det som varit.
Men det där starka lojalitetsbandet, som är näst intill omöjligt att
förklara, har gjort ett sådant mejl till honom omöjligt att skriva och skicka.
Men nu kom alltså ilskan in.
Och fick mig vilja stå upp för mig själv.
Det jag aldrig kunnat göra tidigare.
Jag behövde den knuffen, den drivkraften.
Att jag sedan väntade några dagar med att skriva mejlet till J var
en klok sak.
För jag ville inte skriva när jag hade en arg känsla i kroppen.
Då hade det blivit fel, jag skulle ha missat mitt mål totalt.
Nu kunde jag skriva under mycket lugna och sansade former, precis på det
sätt jag ville göra det.
Med ord som smakats på och övervägts noga.
Och om han någonsin läser det, hoppas jag han tar in det jag skrivit.
Innebörden i det.
Och inte skrattande avfärdar mig som ”bara” arg.
Nu ska jag lägga dessa tankar åt sidan.
De leder inte till något, som ni märker.
Jag skrev mejlet för hans ögon, men för min egen skull.
Jag ska ha fokus där.
Allt annat är bara funderingar som inte leder till något alls.
Funderingar på en person som jag inte mår bra av att ha i mitt liv.
Tänk vad ett sekundkort möte med en morbror kunde dra igång…