Piteå har mycket att erbjuda, särskilt för den som gillar kombinationen nålar och färg.

Etapp två är avklarad.
Det innebär att min realistic trash polka-tatuering är klar.
Och jag är helt förälskad i den.

Jag mailade på en tid som Martin lagt ut på Facebook, gissningsvis en
återbudstid, och fick den.
Med smulans kort varsel, läs 15 minuter, drog jag iväg till Piteå
och No Remorse tattoo.

Förra sittningen var en plåga, ungefär från börja till slut,
så det var med smulans blandade känslor jag lade mig tillrätta.
(Eller ja, försökte lägga mig tillrätta, ryggen är inte riktigt
sitt vanliga jag, så tja, jag rörde mig lite klumpigt på britsen.)

Jajamän, samma djävla förlamande smärta.
Men bara de första 2 minutrarna.
Sedan gick det hur bra som helst. Några partier med ajaj, men
helt olikt förra sittningen.

Vilket jag delvis ger min nya kost cred för.
Det är som om jag blivit starkare och mer uthållig i kroppen sedan jag
började lägga till det 8:e målet mat per dag.
Nu hade jag ork. Rejält med sådan.

Vilket i sig är märkligt.
Lördag och söndag har jag varit trött, modell sovit ståendes i det närmaste.
Så även idag. Förlamande trötthet.
Tills samtalet från Martin kom.
Plötsligt kom energin, en snabb dusch och en ännu snabbare bilfärd till
Piteå, och jag hade fortfarande energi så det räckte och blev över.

Det var en mycket trevlig känsla, att känna mig pigg igen.
Det gillade jag mycket!

Väl där pratade Martin och jag samma språk.
Eller vänta, han pratade och jag svarade att jag tyckte att det lät bra.
Just för att jag tyckte hans förslag var grymma, och passade
min smak väldigt mycket.

Jag gillar hans sätt.
Jag upplever honom som lågmäld, men social.
Han har en helt oväntad galen galghumor.
Samt att han är mycket duktig på att översätta motiv på papper till
motiv på hud.

Nu är den alltså klar, min tatuering.
Och jag kan knappt bärga mig tills jag får tvätta av den, smörja
in den och se den för första gången, som klar.