Vilken dag hörrni!
Den kan delas in i två delar. Båda delarna väldigt trevliga och väldigt olika från varandra.
1. Brudklännings-shopping.
Som bekant ska Anna och Patrik gifta sig till sommaren. Och Anna hade bokat tid i Piteå för klänningssök.
Och jag fick följa med, vilket var väldigt kul!
Hon hittade en klänning som var väldigt fin, som satt perfekt!
Hon var väldigt vacker i den, och det ska bli så roligt att se dem gå nedför altargången i början av juli.
2. Teaterbesök.
Som jag berättade igår fick jag möjlighet att se föreställning ”Just så pass folkvett” igen. Vilket jag alltså gjorde i afton.
Det har gått i princip ett år sedan jag såg den senast.
Den var lika stark den här gången. Det går inte värja sig. De kliver rakt in i känslorna med den föreställningen.
Alla borde se den. Om jag fick bestämma. Det skulle förändra mycket.
Alla borde höra när två fantastiska kvinnor från Psykiatriska Kliniken här i Skellefteå efteråt pratade om våld i nära relationer. Hur det ser ut, vad som händer. Hur det påverkar.
Så hjärndöda meningar som ”jag skulle gå vid första slaget” eller ”varför lämnade hon honom bara inte?” för alltid skulle försvinna ur vårt språk.
Jag förstår givetvis att den typen av meningar uttalas av okunnighet.
Vilket likafullt gör mig provocerad och förbannad. Och ruskigt trött.
Det borde vara förbjudet att vara okunnig i ett så stort problem som våld i nära relationer är. Det är väldigt utbrett och likafullt är okunskapen enorm.
Den stora massan av oss sitter fast i någon form av klyschor gällande detta.
Vilket givetvis får mig att se rött samtidigt som jag försöker lugna mig och tänka att förändring på det planet sker. Omän den går frustrerande långsamt.
Gällande föreställningen var Annika, David och Niklas precis lika lysande som senast.
Jag är så otroligt imponerad av dem, och det var fantastiskt roligt att prata med dem och få krama om dem.
Jag sprang själv ett maraton där jag satt i salongen.
Det var så starkt att jag var alldeles blöt av svett när föreställningen var klar.
Efter föreställningen fick alltså publiken möjlighet att ställa frågor samtidigt som dessa två väldigt skickliga kvinnor från Kliniken informerade.
De berättade på ett varm och väldigt lättlyssnat sätt hur våldsprocessen ser ut, om vad som händer den som drabbas. Hur man går till väga i arbetet med den som utsatts för den här typen av våld.
En otroligt bra information, lektion, som blev ultimat då publiken fick sticka in frågor.
Det var även väldigt intressant att höra vad folk har för frågor och funderingar kring det här med våld i nära relationer.
Frågor som; vad man kan göra om man har en vän man tror är utsatt, vad våld i nära relationer har för konsekvenser i vardagslivet, om det är möjligt att läka, varför utsatta kvinnor verkar söka sig till den här typen av män.
Alla skulle behöva höra dessa svar.
Det skulle en gång för alla döda ett par seglivade klyschor samtidigt som det skulle ge åhöraren avgörande insikter som missas just för att man inte kan relatera.
Ser man på det hela med sunda ramar och sunda erfarenheter har man ingen möjlighet att förstå hur våldet i den nära relationen är möjlig.
Vad teaterföreställningen gör att ta genvägen rakt till känslorna.
De översätter teori i praktik, och helt plötsligt går det ofattbara att förstå.
De ger en väldigt bra bild av hur det är möjligt att den största källan till ångest och rädsla kan vara den man lever med.
Där det egna hemmet är den mest ångestframkallande, osunda och otrygga av alla platser.
Slutscenen är fantastisk. De sluter en cirkel. Som börjar och slutar med värme.
Man lämnar teatern med en hoppfull känsla. Underbart.
Så en väldigt bra dag och afton har jag haft.
Nu återstår bara två husmans med ost doppade i varm choklad innan jag gör natt.
Låt oss alla sova gott!
PS, känns inte det väldigt overkligt att den misstänkte terroristen greps i Boliden? DS.