Plötsligt händer det.

Det har hänt något mycket oväntat och väldigt märkligt de senaste två dagarna.
På ett välkommet sätt, bör skyndsamt tilläggas.
Min pappa och jag går bra överens.
Väldigt bra till och med.

Mamma är i Paris med Vickan för en weekend.
Och som ni vet gillar jag att hälsa på mina föräldrar i stugan.
Dessa ubervarma dagar speciellt. En lägenhet i stan känns väldigt lite lockande
jämfört med att ha sjön i det närmaste på gården.
Men utan mamma hemma skulle det betyda att pappa och jag alltså skulle måste spendera tid själva. Om jag hade lust att hänga i stugan alltså.
Vilket bara vid tanken kändes som världens sämsta idé.
Ni som hängt med här på bloggen vet att vår relation inte är av det fungerande slaget.
Milt uttryckt.
Men lika lite som jag har lust att sitta i en kokhet lägenhet i stan så vill jag heller inte lämna min 79-åriga pappa helt själv så många dagar.
Vi må ha en ickefungerande relation, men jag känner likafullt någon typ av ansvar.
Och kanske även kärlek.

Igår när jag kom tillbaka från att ha skjutsat mamma, Vickan och Mark till Umeå flygplats var stämingen mellan pappa och mig förändrad.
Jag kände det direkt han kom gående mot mig för att hälsa mig välkommen.
Jag såg det på honom innan han sagt ett endaste ord.
Jag gissar att han kände sig lika ny i situationen som jag.
Där vi båda vet att nu är det bara vi, så nu gör vi det bästa av situationen.

Vi var vänliga.
Pratade med varandra. Lite småpratande sådär.
Om inget speciellt, men vi växlade ord. Utan förakt, utan hån.
Utan underliggande krigsförklaring.
Vi visade hänsyn till varnadra.
Och har fortsatt så även idag.
Inte ett enda argt ord eller frustrerad suck har hörts från någon av oss.
Inte ens i närheten.
Vi umgås inte så att vi sitter ner och samtalar långa stunder.
Men vi slänger några ord till varandra när vi möts i köket, på altanen eller någonstans på gården.
Vi är vänliga med varandra.
Vi gör mer än att bara samexistera i vapenvilatider.

Och helt plötsligt känner jag att jag tycker om den gamla mannen som är min pappa.
Alla hårda ord och all skit som varit genom livet känns inte längre speciellt mycket.
Inget förändrar hur det förflutna inte fungerat.
Men nu är nu.
Och någonstans djupt inom mig har längtan efter en fungerande relation med honom alltid funnits hos mig.
Den dag våra vägar skiljs åt vill jag ha en möjlighet till ett ljust minne av honom.
Och nu helt plötsligt känner jag hopp om det.
Det gör mig väldigt glad. Faktiskt lycklig.
Märkligt att vi var tvungen att vara ensamma med varandra under mer än en eftermiddag för att vi båda skulle börja bete oss vänligt.
Rimligtvis kommer detta att falla då mamma kommer hem på tisdag, tänker jag.
Men nu har jag fått en glimt av den pappa jag någonstans velat ha hela tiden.
Och kanske lyckas jag behålla den känslan tillräckligt för att fortsätta bete mig vänligt även om (när) han glider tillbaka i gamla mönster när mamma åter är hemma.
Lyckas jag behålla fokus då och inte slitas med i att vandra i gamla mönster finns det fan i mig hopp för ett ljust minne.

Jag vill inte göra mig alltför höga förväntningar och förhoppningar, jag har varit med alldeles för länge då det gäller hans och min relation.
Men allvarligt, rent allvarligt, förstår ni hur fantastiskt underbart det är att känna såhär varma känslor för sin egen pappa?
Jag trodde inte jag hade några sådan kvar.
Men det visade sig att jag hade väldigt fel på den punkten.
Det här är liksom det bästa ever.
Det är som om jag lär känna honom på nytt.
Genom att prata några ord här och där.
Då vi passerar varandra i köket eller sitter ute på altanen några minuter ihop.
Jag håller mig inte medvetet ur vägen för honom längre.
Utan ser jag honom sitta på altanen kan jag lika gärna ta med min smörgås och sätta mig ute bredvid honom och äta den, istället för att välja ett ställe där han inte är.

Det här gör mig glad. Väldigt glad till och med.
Det ni!

Idag har jag tillbringat stora delar av dagen under en gran ett stenkast frånvattnet.
En mycket bra spenderad dag där. Vill jag tycka.

En sväng i afton till Bureås finest, för att hennes födelsedag, har gjorts.
Grattis Katta, du för evigt fantastiska och yngre än jag!
Mycket trevligt.
Hela Buredivisionen FFOP (Friendly faces of perfection, om det får säga det själva alltså.) var där och firade, och jag konstaterar än en gång att det är ett gäng galna människor.
Det är helt omöjligt att inte toktrivas i deras sällskap.
Fast det har jag ju vetat länge.

I morgon blir det surströmming med Sofia och Kicki.
Det ska bli gott. Och kul!

Strax dags för sängen.
Lillgurkan och jag ska bara ta oss en sväng i omgivningarna först.
Min, i vanliga fall, fotogenialiska Alice.