Jag är alltså numera vad man kallar ”normalviktig”.
Kanske någon till och med skulle säga att jag ser smal ut.
Själv har jag ingen aning om det.
Jag är fortfarande mycket blind då det kommer till mig själv.
I vissa kläder kan jag passera spegeln och hajja till, stanna upp,
titta på mig själv, vrida kroppen i olika vinklar, granska mig själv,
och verkligen inte förstå att det är jag som har den ”normala”
kroppsformen.
Jag är väldigt glad att jag har den.
Det är precis hit jag strävat hela tiden sedan jag ansökte om
en gastric bypass.
Lite livets ironi då, att jag i nuläge inte kan ta till mig
det hela.
Jag gissar det kommer med tiden.
Jag hoppas det kommer med tiden.
Läste igenom mina gamla blogginlägg för ett tag sedan.
Läste detta, där jag så tydligt ser och känner igen hur
rädd jag var.
Den eviga rädslan att gå upp i vikt igen.
De senaste veckorna har den rädslan mildrats.
Så till den grad att jag knappt känner av den alls.
Den drivande ångesten är inte närvarande på samma vis.
Kampen med/mot mig själv är inte stark längre.
Fantastiskt att slippa kampa mot sig själv vareviga dag.
Att vara ”normalviktig” har många fördelar.
För mig i alla fall.
Den absolut största fördelen är inte fysisk, den är psykisk.
Min storlek skiljer inte ut mig från mängden längre.
Min storlek smälter in.
Jag har inte mått bra alls av att veta att jag ser fet ut.
Ser klumpig ut.
Ser osmaklig ut.
Nu behöver jag inte bry mig om det längre.
Förvissom att någon tycker jag ser osmaklig ut likafullt,
men rent gissningsvis beror det på andra fysiska företräden
än just storleken.
Så för mig har det varit absolut viktigast att se och känna
mig ”normalviktig”
Sedan att jag inte har ont någonstans längre, ja det är mer
en välkommen bieffekt.
Jag vet att det inte på något vis är politiskt korrekt att
sätta utseendet före det fysiska måendet.
Men tja, nu vet ni.
Jag må ha mörkat det för läkarena när jag sökte hjälp,
då pratade jag uteslutande om hur begränsad jag var
av min stora kropp, rent fysiskt.
Vilka krämpor jag hade.
Men målat var, och är, att bli ”normalviktig”, vilket är lika
med smal.
Jag slipper äcklade blickar på mig.
Och som härlig bonus är jag numera både rapp och lättrörlig
i stegen.
Min kropp begränsar mig inte längre.
Varken fysiskt eller psykiskt.
Det är precis värt allt jag förändrat.
Det här är precis det jag arbetat för.